Vid dryga 70 år är Mikael Wiehe lika stridbar som när han började skriva musik på 60-talet. Hans texter är lika politiska idag som de var då, och han kompromissar inte med sin tro på människans mod, styrka och okuvlighet, kärlekens gränslöshet – och sitt hopp om en bättre och vackrare värld.
Denna kväll bjöd Mikael Wiehe på allt ifrån Hoola Bandoola Bands rent politiska låtar till några av hans mer livsfilosofiska sånger av senare årgång. Den allra senaste, ”Släpp in mig” har nyligen lanserats på YouTube och kommer ut på skiva i höst.
Självklart hann Wiehe inte spela alla sina hits – då hade konserten fortsatt hela helgen. Men ”Keops pyramid”, ”Mitt hjärtas fågel”, ”Flickan och kråkan” och ”Du är det finaste jag vet” var några av de låtar som många i publiken kunde sjunga med i.
Hans postuma hyllning till sin vän och musikbroder Björn Afzelius, ”Du är den jag kunde va’” fick ögonen att tåras.
Personligt och känslofyllt
Mellan de totalt 15 sångerna delade Wiehe med sig av personliga tankar och reflektioner om livet samt minnen från sina resor; många av dem tillsammans med Björn Afzelius. På sitt underfundiga sätt knöt han ihop programmet med både känslofyllda berättelser och dråplig humor.
Han kryddade naturligtvis också föreställningen med att sticka in politiska budskap i mellansnacket. Annars skulle han inte varit Mikael Wiehe.
Wiehe kompades snyggt och samspelt av Christer Karlsson på två synthar. Han bidrog också med snygga andrastämmor som stundtals gav ren Hoola Bandoola-känsla.
Hade publiken fått bestämma hade konserten fortsatt till gryningen; applåderna ville inte ta slut och Wiehe och Karlsson fick stående ovationer efter sista extranumret, ”Leva tills jag dör”, en låt som fortsatte spela i huvudet under hemfärden i en solnedgång som fick åkrarna att skimra som rent guld.
Mikael Wiehe var den tredje artisten på Jazzens Museum den här sommaren.
Många fina konserter väntar under juli–augusti. Förhoppningsvis blir alla konsertkvällar lika varma och njutbara som denna sköna första julikväll.