Ingen gudomlig hand, bara slumpen

Vi lever i en tid då vi kan skicka robotar till Mars, där AI varje dag visar nya häpnadsväckande möjligheter, där tekniken kan förutse sjukdomar innan de bryter ut och där vi kartlagt varje vrå av vårt DNA. Samtidigt ser vi en markant ökning av människor som tror, särskilt på mirakel.

Tro eller skepticism? Måste alla fenomen kunna förklaras vetenskapligt, eller finns det något bortom förnuftets gränser? För mig är ordet ”mirakel” mest poetik, hemma i sagans värld. Men vad betyder det egentligen? En händelse som strider mot naturlagarna, ett gudomligt ingripande, en stund då verkligheten böjs av en högre makt. Problemet är att vi aldrig sett ett enda bevis för detta. Inte ett. Det vi har är gamla skrönor, nedtecknade traditioner och människor som gärna tolkar vardagliga händelser som gåvor från ovan. Vi bör först definiera två begrepp:

Bevis: något som övertygande visar att en händelse eller ett påstående är sant, baserat på vittnesmål, dokument, fysiska spår eller upprepbar och verifierbar data. Aldrig slutgiltigt, men tillräckligt starkt för att accepteras tills motsatsen visas.

Mirakel: en händelse som ofta tillskrivs en gudomlig makt och som överskrider naturlagarna, till exempel att någon återuppstår från de döda eller botas från en obotlig sjukdom utan medicinsk förklaring. Filosofen David Hume (1700-tal) beskrev mirakel som: ”en överträdelse av en naturlag genom ett gudomligt ingripande”. I vardagligt tal används ordet mer löst, om något osannolikt men ändå möjligt.

Det är  när vi talar om mirakel i religiös bemärkelse som en viss problematik uppstår.

Tänk på de klassiska bibliska berättelserna: Jesus som gick på vattnet, förvandlade vatten till vin och väckte döda till liv. Skulle något liknande ske i dag, när alla bär en kamera i fickan, skulle tusentals filmer dyka upp på YouTube inom några minuter. Märkligt nog inträffade dessa mirakel i en tid då dokumentation var långt ifrån enkel. När man till slut bestämde sig för att på papyrus skriva ner den märkliga episoden med vattenvandringen skedde det först 35–60 år efter Jesu död.

Att människor träffas av blixten och överlever eller att ett gammalt mynt hittas i marken utan att personen letat efter något specifikt, har en jordnära förklaring – nämligen slumpen.

Inte magi, inte mirakel utan samma slump som gör några få lyckliga på Triss varje vecka. Vi accepterar dessa vinster utan problem, men när någon oväntat överlever en sjukdom eller olycka kallas det plötsligt ”ett mirakel”.

Slumpen är inget annat än sannolikheter och oförutsägbara kedjor av händelser. När någon överlever en bilolycka kan det handla om vinkeln bilen slog i räcket, att bältet höll eller att en airbag utlöstes i rätt ögonblick. Är det verkligen gudomligt eller bara slumpen?

Här uppstår mirakeltänkandets paradox: Om en person överlever olyckan kallas det ett mirakel. Men vad säger vi då om den som dog i samma olycka? Var det ett icke-mirakel? Eller bara slumpens neutralitet?

För mig är tron på mirakel ett sätt att undvika att konfrontera livets brutalitet och slumpens hårda logik. Döden är inte ett straff för ett felaktigt liv, utan en följd av att kroppen tillhör det förgängliga. Den som överlever gör det inte tack vare en guds fingerpekning, utan för att säkerhetsbältet fungerade och sannolikheterna föll rätt just då. Vi behöver ingen gud för att förklara varför blixten träffar en person men inte en annan. Fysik och sannolikhet räcker.

Mirakeltro är intellektuellt slarv, en ovilja att använda logik, evidens och kritiskt tänkande. Istället bygger man luftslott av önsketänkande: ”Om jag bara ber tillräckligt, om jag bara tror tillräckligt starkt, så sker det övernaturliga.” Men världen fungerar inte så. Jorden snurrar inte snabbare av en bön. Celler delar sig inte annorlunda för att du viskar mot en vägg. Oddsen förändras inte.

Religiösa försöker ofta ge mirakel en air av respektabilitet: ”Vetenskapen kan inte förklara allt.” Det är sant. Vetenskapen kan inte förklara allt, ännu. Men okunskap är inte detsamma som gudomlig inblandning. Bara för att vi inte vet varför ett träd faller på exakt det sätt det gör betyder det inte att en gud styrde det.

Bara för att ett barn överlever mot oddsen betyder det inte att ett mirakel skett. Det betyder att biologiska mekanismer, behandlingar och slumpen råkade spela ut på ett ovanligt sätt.

Det farliga med mirakeltro är att den befriar människan från ansvar. Om något bra händer, tacka Gud. Om något dåligt händer, skyll på Gud. I båda fallen slipper du obekväma frågor om ditt eget liv eller samhällets brister. ”Var inte så slarvig med dina nycklar. Ha bättre säkerhetsrutiner i gruvan.”

En del menar att mirakeltro är harmlös: ”Låt folk tro vad de vill.” Jag håller inte med. När vi accepterar irrationellt dravel på ett område öppnar vi för att acceptera det på andra. Det är samma mentalitet som föder antivaccinrörelser, konspirationsteorier och pseudovetenskap. Säger vi att det är okej att tro på mirakel säger vi också att det är okej att blunda för bevis när det passar oss. Och det är farligt.

Vi måste våga säga som det är: mirakel finns inte. Världen är inte magisk eller rättvis. Den är bara som den är. Slumpen däremot är högst verklig. Ibland grym, ibland generös, men alltid förklarlig. Och det är i sig långt mer imponerande än alla religiösa sagor.

Att vi människor, utan gudomlig inblandning, kan bota sjukdomar, bygga rymdraketer och förstå universums innersta lagar, det är det verkliga miraklet.

Och det kräver ingen tro, bara förnuft och en acceptans av slumpens ständiga roll.