Krönika
09:00 | 12 december 2021

Vi vaccinerar oss för att skydda varandra

Rebecka Marklund skriver om vaccin och solidaritet.

Nu har det snart gått två år sen vi först hörde talas om ett virus som spreds från Wuhan i Kina.

Sen dess har det tagits fram ett vaccin på rekordtid, och knappt hälften av världens befolkning är färdigvaccinerad. Eller ja, har fått två doser i alla fall.

Nu vankas det påfyllnadsdoser, eftersom inte tillräckligt många är vaccinerade, och viruset därför både muterar och fortsätter att spridas. Ytterligare restriktioner kan komma runt hörnet och frustrationen över att inte fler vaccinerar sig är stor.

”Vad väntar folk på?” sa den svenska vaccinationssamordnaren Richard Bergström häromdagen i SVT:s Morgonstudio.

Solidaritet är ju lite av en grundprincip här. En för alla, alla för en. Det räcker inte att bara några tar sitt ansvar.

Vi vaccinerar oss för att skydda varandra.

Och vi delar med oss av vaccin till fattigare länder, som annars inte har råd att vaccinera sin befolkning. Vi gör det av solidaritet.

I en värld utan smittsamma sjukdomar skulle ingen behöva vaccinera sig. Och i en värld utan klimatkris skulle ingen behöva minska sina utsläpp.

Men FN:s klimatrapport talar sitt tydliga språk, läget är akut och människan är ansvarig. Så med samma frustration som vaccinsamordnaren undrar även jag, vad väntar folk på?

För precis som med vaccineringen så funkar det inte att bara några få tar ansvar, medan andra fortsätter som vanligt, omedvetna om vilket stort klimatavtryck deras livsstil orsakar.

Det råder alltså inga motsättningar mellan att uppnå Parisavtalet och utrota fattigdom

Den 20 december infaller FN:s Internationella dag för mänsklig solidaritet. Det är bland annat en dag för att påminna världens regeringar om att respektera sina åtaganden i internationella avtal.

Men också en dag för att öka allmänhetens medvetenhet om vikten av solidaritet, och för att uppmuntra till debatt om sätt att främja solidaritet för att uppnå målen för hållbar utveckling, vilket även omfattar fattigdomsutrotning.

Det råder alltså inga motsättningar mellan att uppnå Parisavtalet och utrota fattigdom, tvärtom är solidaritet en gemensam nämnare.

En för alla, alla för en. Det räcker inte att bara några tar sitt ansvar. 

För två år sen började jag skriva krönikor här. De har till stor del handlat om att ta ett gemensamt ansvar för klimatet.

Främst eftersom jag saknade diskussioner och reflektioner hos människor som bor, verkar och styr i vår region, om hur vi ska minska våra utsläpp.

Hur vi, som bor i denna priviligierade del världen, och som har en avsevärt högre klimatpåverkan än det globala genomsnittet, kan hitta välmående och livskvalitet på andra sätt.

Inte bara för att skapa en dräglig tillvaro för kommande generationer, utan också för att vara solidariska mot de människor i världen som redan drabbas hårt av klimatförändringarna.

Hur ökar man då allmänhetens medvetande om solidaritet för att uppnå en hållbar utveckling?

Opinionsbildning kan vara ett sätt.

Känner du dig manad?

Ta gärna vidare den skrivande stafettpinnen.


VECKANS…

[+] Advent, glögg och tända ljus

[–] Tågstrul


Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.

Från löpet

Dagens lunch

Dagens lunch

Grattisannonser

Grattisannonser Boka en gratis grattisannons för publicering här på magazin24.se

Minnesannonser

Minnenannonser Välkommen att boka in din minnesannons på magazin24.se
+
-