Oktoberfest som tröst

Trots sådär 400 år av höstmarknader i Arboga första lördagen i september blev det inte heller 2023 någon sådan. Vi får sikta på Oktoberfest i stället.

Den där handeln på Järntorget hade redan för flera sekler sedan tyska inslag. Fortfarande finns släkter i trakten med tyskt klingande efternamn.

Det sägs att det var tyskarnas förtjänst att Arboga fick så regelbundet gatunät, där sydnordliga gator korsas av östvästliga.

På dessa gator har jag rört mig regelbundet i 60 år och sett att väldigt mycket varit som vanligt. Även om stadsbilden ändrats, speciellt i utkanterna, så är mycket sig likt.

Butiksägarna kämpar på, i skolorna gör lärare och elever så gott de kan, de militärt anknutna arbetsplatserna fortsätter att dominera sysselsättningen – även om inget företag slår kommunen när det gäller antalet anställda.

Apropå kommunen har jag övervarit (ibland ”stått ut med”) 400 sammanträden med Arbogafullmäktige, under pressen att ha referatet inne i tidningen nästa morgon. Och hela tiden varit medveten om att allt redan var bestämt i tidigare instanser.

Nu på livets höst är det bara att acceptera läget. Även om man önskar sig en kropp som en 23-åring och energi som en 3-åring, får man vara tacksam för visheten att förstå att den stora lyckan finns i det lilla. Som att med makan ordna en tysk oktoberfest för två.

I Tyskland är det som vanligt Oktoberfest med början i september. (I år 16 september – 3 oktober). Oktoberfesten i i München anses vara världens största folkfest.

Men allt är inte som vanligt i Tyskland heller. Tyskarna är visserligen ett av de folk i världen som dricker mest öl. Men de konsumerar allt mindre sådant totalt sett, men allt mer alkoholfri öl.

Det tillverkades 670 miljoner liter sådan i fjol, dubbelt mot året innan. Oktoberfest handlar långt ifrån bara om öl. Vanliga rätter är till exempel schnitzel, knödel och brödkringlor med färskoströror.

På en sådan tillställning ska man äta ordentligt med tysk husmanskost, som korvar, skinkor, ostar, potatis och bröd. Och så surkål.

Apropå surkål. En kollega till mig besäkte en bekant i Tyskland som ägde en konservfabrik och som skickade en jättestor surkålsburk med Arbogabon inför hans hemresa.

Det var ingen välkommen present, det var svårt att få rum med både benen och burken där i personbilen. Men trösten kom när burken sent om sider öppnades i Arboga. Den innehöll inte surkål, däremot en flaska dyrbar högprocentig dryck, av tysk tillverkning.

Förresten brukar Gammeldanskens Vänner ha oktoberfest på Stadskällaren i Arboga och dit kommer då folk ”från hela världen”.

Hemma hos oss blir det ingen gammeldansk. Men av sonen fick jag en alkoholfri öl som det stod om i en rikstidning, att vid provningen var den godare än de testade alkoholhaltiga.

Till den används vatten från källor på 1 000 meters höjd i Schwarzwald och är en beställningsvara som baras säljs i storpack.

En sådan öl tar vi fram till storhelger och till vår oktoberfest. Men även då är det viktiga för mig är att smaka de salta och rökta korvarna och skinkorna.

Ren och skär lycka för en gammal murvel.