Stora pojkar gråter inte

Stora pojkar gråter inte … de tar livet av sig. Under år 2021 tog 1505 personer sitt liv i Sverige.

Av dessa var två tredjedelar män och en tredjedel kvinnor. I genomsnitt avlider cirka 29 personer i veckan genom självmord, eller drygt fyra per dag, år 2021 enligt WHO, World Health Organization.

Det betyder att enligt år 2021 statistik tar ca 20 män i veckan sina liv. 20 söner, bröder, pappor, syskon, partners och kamrater. Det här är bara den officiella siffran, mörkertalet är så klart enormt mycket större.

Vi vet att fler män än någonsin dör av överdoser och att män är överrepresenterade i dödsolyckor i trafiken. Många av dessa fall kan också räknas som självmord.

Varför gör vi ingenting åt det?!

De traditionella och kulturbetingade förväntningarna av män gäller ännu. Män ska vara starka, de ska kunna försörja, de ska vara modiga, självständiga och känslomässigt stabila. Vi vet också att män i större utsträckning än kvinnor, drar sig för att söka hjälp när de är i behov av det.

Cirka 90 procent av de som arbetar inom vården är kvinnor och mer än hälften av läkarna är kvinnor. Av psykologerna är 75 procent kvinnor och alltså 25 procent män.

Är det en bidragande orsak till att män har svårt att prata om sina problem och tankar?

I så fall har vi skapat en vård som inte är till för pojkar och män i tillräcklig utsträckning. Lägg där till våra missbrukare som inte är välkomna till psykiatrin, vilket de faktiskt har rätt till och som dessutom kan vara räddningen att ta sig ur missbruket.

Men missbrukare bemöts illa och nedvärderande var de än befinner sig. Visst kan vårdpersonal vara trötta på deras tjat och ev uppsökande endast för att få nya preparat. Men då anser jag inte att vårdpersonalen är professionell nog att bemöta dem.

En proffsig läkare/psykolog/handledare osv vet hur man bemöter dessa personer och kan skapa en god relation vilket i sig är kan vara grunden till att en missbrukare motiveras till ett nyktert liv.

Vad är det då som oftast ligger bakom dessa självmord?

En stor majoritet av dessa självmord begås av människor som är i psykiatrin eller i behov av psykiatri och socialtjänst (beroendeenheten), ett samarbete dessa emellan, som tyvärr inte finns. De har antingen överdoserat sina receptbelagda mediciner eller självmedicinerat sig med olika preparat och då även icke receptbelagda narkotikaklassade medel.

Det blir väldigt konstigt att vi accepterar detta när det visar sig att många, om inte de flesta, av våra “missbrukare” i grunden har olika Neuropsykiatriska funktionshinder som tex ADHD, Autism, Asperger, ångest och depressioner. Med missbruket i kombination med NPF diagnos, har de alltså en samsjuklighet!

Varför görs ingenting? Vem ska anhöriga anklaga när de mister någon på grund av detta? För anhöriga börjar få nog nu! Anhöriga som hittills endast haft polis att vända sig till? Fattar ni det? Vi anhöriga vet att vår missbrukande anhörig är sjuk men det finns ingen vårdinstans som kan ta emot dem, bara polis, vilket absolut inte är deras bord!

Med detta i bakhuvudet återstår för mig frågan varför får de inte den hjälp de behöver?

Ja de missbrukar men har då ofta en NPF diagnos i botten som de måste få hjälp med för att lättare ta sig ur missbruket. Vad är problemet? För som sagt, stora pojkar gråter inte, de tar livet av sig.

//Anhörig, Köping