En vintersaga

Det är nästan femton år sedan jag flyttade till Uppsala för studier, det är anledningen till att jag åkt norrut i helgen. Där sammanstrålade jag nämligen med tre ytterligare individer i ungefär samma ålder, med liknande intressen och samma humor. Norrland, Svealand och Götaland är representerade i kvartetten som alla idag jobbar som lärare i Sundsvall, i Märsta, på Värmdö och sedan då lilla jag på Ullvigymnasiet. Ett Ullvigymnasium där jag trivdes under mina år som elev på skolan, även fast jag under sista året – det numera något utdaterade uttrycket tredje ring – var ganska ordentligt skoltrött. Jag tänkte nog inte där och då att jag någonsin skulle återvända till de korridorerna (som i år fyller 50 år – tänk vad mycket minnen som ryms innanför de väggarna!) i en yrkesverksam roll. Men här är jag, och här trivs jag. Jag trivs även på tåg, i alla fall när det rullar.

Trots att livet tagit oss till olika platser såväl i det så kallade livet som geografiskt så försöker vi göra plats för en träff om året. I år i Sundsvall, eller närmare bestämt på Alnön där en ur gänget bott sedan ett par år tillbaka. Vi andra sammanstrålar i Uppsala för gemensam tågfärd norröver.

För att ta sig till Uppsala kollektivt är det tåg till Enköping och därefter buss som gäller. En resa jag gjorde med jämna mellanrum under sex års tid och det brukar flyta på. Så länge tågen går som de ska. Och det är ju tyvärr en gammal sanning att vintrar likt denna (Räcker det inte med vinter snart, ärligt?)

Fredag förmiddag, två timmar innan avgärd får jag en notis från vårt statliga järnvägsbolag att tåget till Enköping är inställt: fordonsfel där ett sedan på förhand tidigare planerat tågbyte av någon outgrundlig anledning gått i stöpet, får jag reda på efter 40 minuters telefonkö hos samma statliga järnvägsbolag.

Det slår mig att min resa är hotad. Senare tåg från Köping kan i bästa fall ta mig till Sundsvall ganska många timmar senare på fredagskvällen och då är det tillräckligt mycket glädje och gamman som står på spel för att jag ska bli desperat. Jag måste ta mig till Enköping, annars slutar detta i bästa fall med en lång resa själv istället för i goda vänners lag och väldigt sen ankomst.

En nyopererad mor kan inte skjutsa mig till Enköping, det kan däremot Hannu Laakso som blir helgens hjälte när han rycker ut där vårt statliga järnvägsbolag inte kan leverera. Eftersom det löste sig för min del så orkar jag inte fundera så mycket mer på hur ett planerat byte av tåg bara kan ställas in, strandsätta och försena en massa människor ostraffat.

Vi hinner till Enköping, bussen tar mig till Uppsala. Läser på bussen att Micke Sandsjö förstärker denna tidning – vilket nyförvärv av Magazin24 – men det ger mig även prestationsångest inför den krönika jag nu skriver.

Jag är först av alla in i det gamla stationshuset omgjort till pretentiös bistro och hinner lagom beställa in varsin öl innan mitt resesällskap anländer. Nu kan helgen börja!

Klipp till… söndag eftermiddag. Medelpad lämnas mycket svagare fysiskt, en sådan här helg brukar ha den effekten. Men många roliga minnen: karaokeklubben Daltons med skyhög promillehalt över generationer, lördagspromenaden på frusen Östersjön i arton minusgrader men fantastisk sol, skinksteken till middag och ett antal frågesporter. Allsång till ”Tusen dagar härifrån”, traditioner är till för att hållas.

Man lämnar på ett knökfullt tåg med overaller, pjäxor och skidor, fruktansvärt varmt och trångt och mannen i sätet bredvid skulle egentligen ha tagit ett tidigare tåg men gissa vad? Fordonsfel. Och han störs mer än mig av alla pjäxor och skidor låter han göra gällande.

Pratar med farsan i telefon som fortfarande är lyrisk över Frida Karlssons OS-guld och precis när tåget närmar sig Gävle kommer en ny notis. Fordonsfel mellan Enköping och Köping, det tåg jag efter omvänd bussresa från Uppsala ska ta hem och det är precis den informationen man är sugen på efter en hård helg.

Jag hinner inte ens informera Hannu Laakso om att det kan vara skarpt läge igen innan läget lugnas och det visar sig att det enbart kommer röra sig om ett par minuters försening.

Springer på Stefan Forsman på Uppsala C som är lika glad och förvånad som jag är att springa in i varandra och jag påminns om en annan tid, ett annat liv innan jag efter bussen färdigställer den här krönikan när tåget passerar Munktorp. Hoppas Sandsjö gillar den.