Välfärden kan inte lova allt åt alla

Jag möter socialdemokrater i den pågående valrörelsen som säger att valet i september ytterst handlar om ”ja till utbyggd välfärd, nej till skattesänkningar. ”

Den svenska välfärden har förvisso problem. Personalbristen och personalomsättningen inom svensk förskola är så omfattande att det finns experter som talar om barnmisshandel. Lägg därtill allt större barngrupper.

Vi har en skriande brist på personal inom förlossningsvården, socialtjänsten, ungdomspsykiatrin. Inom åldringsvården har antalet platser minskat samtidigt som andelen medborgare över 80 år gamla bara vuxit.

Sju av tio arbetsgivare inom den offentliga sektorn uppger att man har svårt att hitta och rekrytera medarbetare med den kompetens och lämplighet som verksamheten kräver.

Den offentliga sektorn är helt enkelt inte en god och attraktiv arbetsgivare. Duktiga medarbetare kräver i dag goda lönevillkor, bra arbetsmiljö, stort medinflytande, generösa villkor för vidareutbildning och goda karriärmöjligheter.

Välfärden är framför allt ett kommunalt uppdrag. Men i kommunerna blir, som sagt, allt fler äldre. Allt färre i arbete skall finansiera allt fler som lever på pension.

Kommunerna finansierar välfärden med växande låneskulder. Den svenska kommunskulden översteg 300 miljarder kronor år 2003. År 2015 hade kommunskulden överstigit 550 miljarder kronor. År 2024 passerade kommunernas låneskuld 1000 miljarder kronor. Detta kan inte fortgå.

Staten bidrar till att försvaga kommunernas ekonomi genom att – i strid med grundlagen – övervältra kostnader på kommunerna, som regeringen fattat beslut om.

Kanske måste samhällskontraktet omförhandlas. I det nya samhällskontraktet måste staten erkänna den offentliga sektorns begränsningar i stället för att ”lova allt åt alla”. I det nya samhällskontraktet måste staten sätta upp en basnivå av välfärdstjänster, där den offentliga sektorn kan hålla sina löften.

I övrigt måste medborgarna uppmuntras att ta eget ansvar för sin egen välfärd – från sjukvårdsförsäkringar till eget pensionssparande och avdragsgilla premier.

Vänsterns beröringsskräck mot valfrihet i välfärden måste skrotas.

Den offentliga sektorn har stora problem inom upphandling, ekonomistyrning och uppföljning. Det kan rapport efter rapport från Riksrevisionen och Statskontoret visa.

En beräkning som Dagens Industri häromåret genomförde visar att kostnaden för dessa brister uppgår till uppemot 100 miljarder kronor per år.

Lägg därtill att målkonflikter sällan kartläggs och konsekvensanalyser inte genomförs. Detta har också en prislapp. Svagt och outvecklat ledarskap inom den offentliga sektorn får också skattemedel att läcka, till ingen nytta.

Socialminister Gustav Möller, en av socialdemokratins legendarer på 1930-talet, myntade uttrycket:

”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”

Varför har denna socialdemokratiska paroll hamnat i malpåse? När hörde jag en nutida ledande socialdemokrat återge detta citat i ett tal eller i en debatt?

Inom Socialdemokratin och den övriga vänstern finns en övertygelse om att skattehöjningar ökar statens inkomster och skapar nya möjligheter till förbättrad välfärd. Liberaler predikar hellre budskapet: ”höj skatteintäkterna”.

Den som forskat mest om skattesatser och skatteintäkter är amerikanen Arthur Laffer, i dag 85 år gammal. Han konstaterar i sin forskning att länder med lågt skattetryck måste höja sina skatter för att öka skatteintäkterna.

I länder med högt skattetryck är svartjobben många och nyföretagandet för lågt. I stället för att ta ut övertid i lön tar folk hellre ut övertid i ledighet. Länder med högt skattetryck måste alltså sänka skatterna för att skatteintäkterna skall växa, hävdar professor Laffer och visar sambandet i en kurva som bär hans namn. Detta samband har vänstern aldrig förstått eller velat erkänna.

Valrörelsens viktigaste budskap är och förblir: använd din rösträtt, gå och rösta. Varje röst är en opinionsyttring, inte bara för ett visst parti. Den som utnyttjar sin rösträtt demonstrerar samtidigt sin tilltro till demokratin som idé, som dröm, som vision: att alla människor är lika värda och att varje röst har lika värde.

Att en sanslös, omdömeslös och oberäknelig affärsman, som Donald Trump, kunnat bli president i vad vi alltid kallat ”världens största demokrati” förblir en gåta. Kina är en paradox, med sin kapitalistiska marknadsekonomi och stora framsteg inom modern teknologi, som förflyttat miljoner kineser från fattigdom till ett anständigt liv. Ändå förblir Kina en kommunistisk enpartistat, med omfattande kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter.

Winston Churchill kallade demokratin för den näst sämsta av alla styrelseformer. Demokratin är inte fullkomlig, men alla andra är sämre, hävdade Churchill.

Följ valrörelsen, sätt dig in i vad partierna vill och står för, kryssa gärna en person som du har ett särskilt förtroende för. Utnyttja din rösträtt.

Rösta på valdagen den 13 september – eller förtidsrösta från och med 26 augusti.