Ett liv mellan sången och döden

Markus Olsson och jag möts på Fonus i Arboga, där han tar emot människor som oftast vill ha hjälp med en begravning. Under begravningsakten är han ceremonivärd. Detta är Markus civila yrke.

Men han är också sångare och artist, som vi möter när Köpings Storband och Arboga Manskör ger sina konserter. Otaliga är de konserter genom åren, i kyrkor och andra scener, där Markus röst förtjusat publiken. Han har också ett eget band, Six Pack, som funnits i många år. I duschen sjunger han helst verk av Bach och Händel.

Det är en kraftigt nedbantad Markus Olsson jag möter. Hans nya kärlek, Nina, är sjuksköterska. Hon vill inte att Markus skall dö i förtid. 40 kilo mindre på ett och ett halvt år är en imponerande prestation.

– Jag har fått ett nytt liv. Mina tidigare problem med diabetes och högt blodtryck har försvunnit. I dag är mina medicinska värden perfekta, berättar Markus.

Markus liv började i Edsberg, Sollentuna, norr om Stockholm. Där bodde han under sina fem första år. Hans familjebakgrund är djupt rotad i musiken.

– Min mamma, Gunilla Brink, var sångerska. Min pappa, Sven-Olof Olsson, var musiker och arbetade bland annat inom militärmusiken. Mina föräldrar träffades på Nalen. Ibland deltog pappa i mammas ”swingtet”, ett litet dansband.

Föräldrarna skilde sig när Markus var fem år.

–Då flyttade min mamma, jag och och min två år äldre syster, Helena, till Arboga. Mamma öppnade då en jeansbutik, Jeans och Jacka, på Kapellgatan. Hon hade träffat en ny man i Arboga.

Hur kändes flytten från Sollentuna till Arboga?

– Att komma till Arboga med stockholmsdialekt skapade problem för mig till en början bland mina nya kamrater. Men jag bytte ganska snabbt till västmanländska. Då blev jag fullt accepterad. Sedan dess har jag förblivit Arboga trogen med en kort sejour i Västerås.

Hur trivs du i Arboga i dag?

– Jag trivs jättebra i Arboga. Det är en härlig stad med mycket kultur, som alla kan ta del av och som jag själv får vara en del av. Det är också en lugn atmosfär med fina hus. Det tycker jag om. Jag har inga planer på att flytta härifrån.

När kom musiken in i ditt liv?

– När jag var 6 år gammal. Eftersom det inte fanns någon barnkör fick jag sjunga med flickkören, där även min syster var med. Den första körledaren tyckte att jag var ”för busig” och jag fick sluta. Senare tog Håkan Boström över och byggde upp körverksamheten. Då kunde jag göra come back.

Hur var din skoltid?

– Under skoltiden intresserade jag mig mest för musik och historia. Berättelser om kungar och vikingar fascinerade. En stor utmaning var min dyslexi. Jag var duktig i matematik men fick kämpa med läsningen. Jag fick extra stödundervisning på det som kallades ”kliniken” utanför klassrummet, en situation som kunde kännas skamlig. För att bättre förstå en text läste jag den högt, kämpade med att läsa ett ord i taget.

Som tioåring började Marcus med brottning i Arboga, en klassisk brottarstad. Även om han inte hade någon talang för brottning tyckte han att det vara roligt att utöva sporten.

– Min specialitet var att ta mig ur motståndarens grepp.

Markus barndomsdröm var att bli brandman. Men när det var dags för gymnasiet valde Marcus verkstadsutbildning på Vasagymnasiet i Arboga. Där lärde han sig att svarva, fräsa och svetsa.

– Det var lätt att komma in på den linjen, och det var lätt att få jobb efteråt.

Sista året på gymnasiet tillbringade Markus på Wenströmska gymnasiet i Västerås, med fokus på att programmera maskiner och robotar. Han blev anställd på ABB men trivdes inte alls i fabriksmiljön.

Markus gjorde lumpen på LV3 i Norrtälje. Han hamnade i Robot 70 Plutonen, där han fick lära sig att reparera luftvärnskanoner och AK-4.

När Markus återkom till ABB efter lumpen fick han bli truckförare.

– Det tyckte jag var roligt. Jag fick träffa mer folk än när jag bara stod vid svarven.

I samband med den ekonomiska krisen slutade Marcus på ABB och flyttade tillbaka till Arboga år 1992. Där fick han genom arbetsmarknadsåtgärder jobb på musikskolan.

– Jag fick katalogisera noter och säkerställa att alla stämmor fanns.

Markus har ingen formell musikalisk utbildning. Han kan se om noter går upp eller ner, men han kan ingenting om musikteori.

Vem har betytt mest för din utveckling som sångare?

– Körledaren Birgitta Rosenqvist-Brorsson. All min musikaliska kunskap har jag fått från henne. Jag fick sjunga i de körer hon ledde, såsom Ungdomskören och senare Trefaldighetskören. När jag och de andra pojkarna kom i målbrottet startade Birgitta en särskild målbrottskör för oss, där vi sjöng barbershop. Denna kör deltog i Håkan Sterners talangjakt 1986. Vi vann inte men hade himla kul.

Parallellt med körsången och under åren i Västerås sjöng Marcus även med Sven Dahlberg och i revyer. Under åren i Västerås fick han också vara körsångare i norska operans uppsättning av Trubaduren. Redan 1990 startade Markus och hans kompisar bandet Six Pack, som fortfarande håller igång och har en hel del spelningar.

Markus besitter en imponerande musikalisk bredd och älskar att sjunga allt från Bach till hårdrock. Under skoltiden var hans tidiga idoler syntband, som Depesch Mode. Men hans musikaliska intresse växte snart mot blues, hårdrock och jazz.

Vilka låtar sjunger du helst inför publik?

– Av de klassiska verken med kör sjunger jag helst Bachs Johannespassion. Den musiken svänger så fruktansvärt. En sväng som jag likställer med känslan av att sjunga en jazzlåt.

Och inom bluesen?

– Inom bluesgenren är en av mina favoriter låten Let the good times roll, som jag associerar med B.B. King. Denna låt har följt mig sedan jag 1985 upptäckte bluesen då jag såg B.B. King uppträda på Bluesfestivalen i Stockholm.

Och när du framträder med Köpings Storband?

– Då sjunger jag helst New York, New York. Låten passar min röst perfekt. Jag gillar låtens dynamik. Den börjar lågt och slutar med kraft.

Markus har gjort ungefär 25 konserter med Köping Storband, där han började sedan Lars Colip gjort sin sista konsert.

Vad har du lärt dig av orkesterledaren Örjan Lindvall?

– Jag känner stor tacksamhet mot Örjan. Att få sjunga i Köpings Storband har utvecklat mig inom jazzen.

Nu byter vi spår i vårt samtal,  från musiken och scenen till Fonus och döden.

Hur kom du in i begravningsbranschen?

– Min karriär i denna bransch började 1993. Jag var arbetslös men sjöng på begravningar. Detta år blev jag anställd på Fonus i Köping. Efter ett år sade jag upp mig. Min far dog i lungcancer vid 54 års ålder och jag orkade helt enkelt inte jobba efter hans död.

Sedan blev det några år i tjänst hos Arboga-profilen och nöjesarrangören Håkan Sterner. Under denna period sjöng Markus även med Wallmans gäng i Stockholm, där han ena stunden kunde plocka sopor, i nästa stund stå på scen och sjunga.

I dag arbetar Marcus som kundrådgivare och ceremoni­värd på Fonus i Arboga.

– I mitt arbete får jag åka ut och hämta den avlidne, träffa de anhöriga på byrån för att hjälpa dem att planera begravningen. Och slutligen att som ceremonivärd vara på plats under själva begravningen och se till att allt blir som vi planerat.

Hur känns det att i sitt jobb leva nära sorgen, hela tiden?

– Ja, jag lever onekligen nära sorgen varje dag i mitt jobb. Du måste vara en mjuk och varm person för att kunna kommunicera med människor på deras våglängd. Du måste känna och visa empati. Men du får inte ta åt dig av andras sorg så till den grad att den tar över ditt eget liv.

Hur hanterar du mötet med anhöriga som mist någon nära?

– Mötet med anhöriga handlar inte bara om gråt. Det handlar mycket om skratt, också. De anhöriga kommer till Fonus för att få hjälp att göra något vackert och minnesvärt av begravningen. Den tröst jag ger är att hjälpa dem framåt, ge dem känslan att ”det kommer att bli en fin begravning”.

Hur påverkas din egen dödsångest av ditt arbete?

– Alla är vi någonstans inom oss rädda för att dö, även om vi inte alltid vill medge det. I mitt jobb blir all dödsångest absolut botad. Jag vet och ser hela tiden att livet slutar med döden för oss alla. Inget att vara rädd för, bara att acceptera.

Till sist talar vi om Markus otroliga viktnedgång, 40 kilo på ett och ett halvt år.

– Min kärlek till Nina har varit min främsta drivkraft. Som sjuksköterska har hon all kunskap om den kraftiga överviktens påverkan på hälsa och för tidig död. Jag vill leva länge för min sons skull. Jag vill ha många lyckliga år med Nina.

Ditt recept för viktnedgången?

– Inget märkvärdigt. Ätit mindre, rört mig mer. Ätit frukost, lunch, middag. Inget småätande mellan måltiderna. Jag har ätit mindre portioner, promenerat mer och längre och gått på gym.

Allt sammantaget har givit resultat på vågen och i mina medicinska världen. Att inte längre ha diabetes och högt blodtryck är fantastiskt.

Alla dessa fördelar har dock ett enda högt pris.

– Du måste byta ut stora delar av din garderob. Det mesta är plötsligt alldeles för stort. Men det är ett pris, värt att betala, säger Marcus och skrattar högt och hjärtligt.

När vi går ut och fotograferar efter vårt samtal vill Markus absolut ha en bild där han håller upp sina i dag alldeles för stora kostymbyxor.

Markus får som han vill.

21 frågor till Markus Olsson

1. Vem är du?
   – Jag är snäll, känslosam och engagerad.
2. Vem har mest bidragit till att du är den du är idag?
   – Min mamma.
3. Vem är bäst att få dig att skratta?
   – Min son Linus. Om jag vill garva ännu mer tittar jag på Viktor Borge. Han representerar den mest geniala humor jag har upplevt.
4. Vilka egenskaper uppskattar du mest hos andra?
   – Ärlig och rak kommunikation.
5. När känner du sann och äkta lycka?
   – När jag jag går på fotboll med min son. Vårt favoritlag AIK mot vilken motståndare som helst. Jag har varit AIK:are sedan jag var liten.
6. En frestelse du inte kan motstå?
   – Att sjunga när jag är i en kyrka. Blå mögel med grådask.
7. Din favoritårstid?
   – Hösten. Jag älskar färgerna och den klara luften.
8. Vilken färg föredrar du när du klär dig?
   – Brunt. Det har bara har blivit så.
9. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?
   – Pepsi Max.
10. Vad är det värsta du vet?
    – Krig.
11. Har du någon fobi?
    – Spindlar och ormar.
12. Ett citat som inspirerar dig?
    – Let the good times roll. Ja, det ska vara kul att ha roligt.
13. Ett resmål du längtar till men som du ännu inte besökt?
    – New York. Jag har sjungit låten New York, New York hur många gånger som helst. Men aldrig besökt staden.
14. En okänd talang?
    – Är tills vidare även okänd för mig.
15. Det bästa råd du någonsin fått?
    – Att gå ner i vikt om jag vill leva länge. Ett råd jag fick av min sambo, Nina.
16. Den bästa konsert du upplevt?
    – En konsert med Al Jarreau i Stockholm, när han var som bäst i slutet på 80-talet.
17. Ett språk du skulle vilja lära dig?
    – Portugisiska. För det är det vackraste språket som finns att sjunga på, framför allt om man sjunger latinolåter, förstås.
18. Vilket instrument är vackrast att lyssna på?
    – Cello. Instrumentets klang vibrerar rakt in i min själ när jag hör någon spela.
19. Om du visste att du inte skulle kunna misslyckas, vad skulle du göra då?
    – Då skulle jag vilja vara förbundskapten för det svenska fotbollslandslaget.
20. Om du mötte Gud på gatan vad skulle du fråga då?
    – Har du tid att prata med mig en stund?
21. Din sista måltid i livet, vad vill du bli serverad?
    – Köttbullar, potatismos och brunsås.