Från A-fil till Äventyr

Jag kan nästan garantera att de allra flesta kan relatera till känslan: förlösande – allt kan hända. Ett enda långt äventyr i solsken och ljumma nätter.

Det här skulle kunna bli ännu en produkt av mina katastroftankar. Ett domedagsscenario där supermakterna börjar skramla med stora bomber i dystopiska ordalag. Jag kunde ännu en gång ondgöra mig över hur gamla gubbar, som med god marginal passerat pensionsåldern, sitter och dikterar villkoren för så många människors framtid.

Men nej – den vägen vill jag inte gå (som den briljanta, mångfacetterade och mycket korta dikten av Bo Bergman heter – offra tio sekunder på att läsa den i sommar!).

I stället åberopar jag positiviteten, glädjen, det bekymmerslösa. Det svenska sommarlovet. Skolavslutningar i vackert väder, välkammade frisyrer till skjortor och klänningar, och jordgubbsdoft när nu blomstertiden ska komma.

Det är början på den tid då Sverige är i sitt esse. Från början av juni och ett par månader framåt utnyttjar vårt land sin fulla potential och visar sig från sin bästa sida. Till en början långa, ljusa kvällar – som när det är som allra bäst – övergår i något mörkare men varmare. Tropiska nätter, där man nästan på amerikansk sydstatsmanér kan höra syrsorna spela under ett samkväm på altanen.

Dagar fyllda av solstänkta aktiviteter vid och i vatten, glass som smälter innan man hunnit äta upp den, lätta luncher på verandor bland vänliga vindar – eller ännu bättre: äggfrukost med morgonkaffet och A-fil (A-fil kan bara ätas på sommaren, och som den passar!) när dagen börjar vakna.

Och det är barnens – eller kanske framför allt ungdomens – tid. En sommar och ett sommarlov har både möjlighet och förmåga att förändra. Människor. Fysiskt, mentalt.

Du blir kär, du blir dumpad, du lär dig något, du lär dig känna något. Det gör något med dig. Du gör något med det!

Det finns en uppsjö av kulturella referenser kring sommarlovet – allt ifrån tv-serien om hur familjen Melkersson lämnar storstaden för en sommar på Saltkråkan, där Tjorven och Båtsman huserar, till filmer som Stand By Me (äventyrens äventyr), Call Me by Your Name (Europa-romantik på flera plan), eller To Kill a Mockingbird (oskuldsfull ungdom kontra cynisk vuxenidioti).

Böcker! Musik! Sommaren är kort – men det är inte känslan när sommarlovet ska börja. Det känns som hela jäkla livet ligger framför en. En evighet.

Jag har alltid romantiserat den där tillvaron där familjen första dagen på sommarlovet stuvar in sig i en bil och bara drar. Byter värld: till landet, till ett land på kontinenten, eller liknande. Så såg inte mina sommarlov ut alls. Jag och mina bröder var – utöver husvagnssemestrar – bundna till villan på Ullvibackar. Och frågan är om jag verkligen hade uppskattat den där åttaveckorstillvaron på annan ort. Vi kunde nämligen hitta våra egna äventyr: tälta på tomten eller hajk-strapatser längs Hedströmmen.

Men ibland var det också bara förlösande att spela lite dator, lite brädspel eller se en film en regnig dag när föräldrarna var på jobbet. Och allt detta utspelade sig innan jag ens hade upptäckt hur gott A-fil är på sommaren.

Det behöver kanske påpekas igen – eftersom det görs ganska ofta den här tiden på året – men jag gör det ändå: den svenska sommaren är unik. Det svenska sommarlovet är unikt. Det är en K-märkt institution, som ligger där som en belöning efter allt det där som dagens och tidigare dagars svenskar tvingats utstå genom historien.

Och eftersom vi (än så länge) lever i ett område som inte hotas av gamla skjutglada gamla gubbar, kan vi väl också passa på att tänka några tacksamma tankar kring det.

Hur sommarlovet är – är ju bundet till hur den svenska sommaren är.

Den där solbrännan som svider trots solskyddsfaktor (lite för lite), kastvindar, fästingar, hällregn i dagar, salmonella och myggor överallt – det är ju inget man skriver böcker om, gör filmer på. Den vägen vill ingen gå.

Men det kan ju också vara sommaren. Sommarlovet. Och när jag skriver detta står regnet som spön i backen utanför fönstret. Äventyret ligger framför er, barn och ungdomar!