Längtan till landet

För en vecka sedan sjöngs ”Vintern rasat ut” både här och där. Sången heter egentligen ”Längtan till landet”.

I Medåkers kyrka sjöngs den av Medåkers kyrko- och Hembygdskör.

Götlunda kyrkokör framförde ”Vintern rasat ut” i Equmeniakyrkan i Götlunda.

På den tiden då den hette Missionskyrkan i Lunger höll jag ett år vårtalet där. Om hormonet Oxytocin – känt för att främja känslor av kärlek, tillit och samhörighet. Jag kan tänka mig att årets vårtal i Lunger kanske handlade om samma ämnen – utan användning av det hormonämne som jag begagnade.

Apropå Götlundabygden kom jag att tänka på Arbogas kyrkoherde Joakim Vikström. Längtan till landet, det tror jag att han har haft. Och inte minst hans fru. Från sin hemstad Strängnäs kom Joakim Vikström för tio år sedan till tjänsten i Arboga och bosatte sig då inne i stan. Men hustrun Johanna är från Götlunda, så nu bor familjen där, bara drygt 3 km från Hasta Gård, på Åsen, strax norr om Glädjehagen. På landet.

Längtan till landet, sången, har en text som är skriven av Herman Sätherberg. Han var Prins Gustafs favorit-textförfattare. De båda gjorde tillsammans också ”Glad såsom fågeln” och ”Studentsången”.

Egentligen var Herman läkare och stod för viktiga insatser på det medicinsk-gymnastiska området. Från 9 till 14 års ålder var t.ex. den då svårt haltande Selma Lagerlöf hans patient och fick under fem år hans gymnastikprogram att arbeta efter.

Men åter till ämnet. När vi sjunger att vintern rasat ut, når vi till versraderna ”Ja, jag kommer, hälsen glada vindar, ut till landet, ut till fåglarne”.

När Herman skrev detta längtade han från arbetsplatsen, institutet i staden, ut till Nolinge mellan sjöarna Getaren och Malmsjön, det säteri som han en tid också kom att äga.

Längtan till landet fanns alltså hos vissa personer även på den tiden då de flesta bodde just på landet.

”Landet” är idag något som kallas ”glesbygd”, vilket innebär att t.ex. tidningar i västra Sverige vägrar låta människor på landet prenumerera och PostNord slutar flyga försändelser till landsdelar i Norr, läs glesbygden.

I hela landet läggs byskolor ned. Och även förskolor.

Ett exempel är Himmeta i Köpings kommun. Nu går barn därifrån i stället i Arboga kommun, nämligen i Medåker – som inte heller skulle ha någon skola om det inte bildats en friskoleförening på platsen.

Redan innan dess hade Medåkersborna samarbete över gränsen till Köpings kommun. Inte minst tack vare en förening, Himmeta Bygdegårdsförening, med teater för barn och många andra sorters arrangemang.

Förra månaden ordnades disco för förskolebarn från Himmeta och Medåker, med bara 20 kronor i inträde. Om en och en halv vecka väntar Loppis i bygdegården.

I mitten av april var där en konsert med Östen med resten, vars basist Staffan Lindfors från scenen med fina ord hyllade Himmetas och övriga bygdegårdsföreningars insatser för livet på landet.

”Har du sett byarna på landet, de gamla byarna där livet ännu är ungt och friskt och enkelt”, skrev Artur Lundkvist i en underbar dikt.

Några A-traktorer fanns det inte när den dikten skapades för 97 år sedan. Men nu finns det. Tack och lov. För hur skulle de unga på landet ha det annars?

Fördelarna med att ha en ”epa” är många. Dels sitter en människa mer skyddad i ett sådant fordon än på en cykel eller på en moppe, dels blir det lättare att träffa kompisar – i stället för att sitta ensam hemma vid datorn.

Dessutom slipper man tänka på att ögat växer upp till 18-årsåldern, och att varje timme vid skärmen försämrar synen (enligt TT i februari i år).

Mobilen gör att du närmar dig vänner som är långt borta, men fjärmar dig från dina närmaste. Men med A-traktorn kan både stans och landsbygdens unga lättare mötas ”live”, öga mot öga.

Kommer vi andra chaufförer ifatt A-traktorförare ute på vägarna, ser vi ofta att de tar första bästa säkra chans att släppa förbi oss. Och skulle det inte ske direkt, passa då på att ta det lite lugnt.

Jag återger även nu det min far brukade säga:

– Tejk it itsy!