Fiskaren i Sandviken kniper inte käft

Det är en solig förmiddag. Han har gjort goda smörgåsar, bakat en sockerkaka. Katten Siri är med. Vi småpratar om stort och smått.

– Vi har haft många kissar och två labradorer. Men Siri slår allt. Det går att prata med henne. Vi förstår varann. Fast hon jamar och jag pratar. Får hon torrfoder så jamar hon tills hon får blött foder också.

Roland talar kärleksfullt om sin hustru, Dorith.

– Jag förlorade henne för två år sedan. Vi fick över 50 år tillsammans. Hon var svårt sjuk i reumatism och diabetes. Jag unnar henne att ha det bra där hon är idag. Hon hade ett helvete sista året.

Roland har gjort sig känd som stenhård motståndare till obligatorisk anslutning för alla på Norr Mälarstrand till ett kommunalt VA-system. Jag väntar med detta ämne till längre fram i vårt samtal. Vill börja samtala om Roland och hans livs berättelse.

Fördelar med att vara fiskare?

– Friheten. Du åker ut och fiskar när du vill. Du får uppleva alla årstider. Du får vara ute i Guds fria natur. Du har fått hjälpmedel som gör att du kan fiska när det är varmt. Du har termoboxar med på sjön. Du har is med. Fisken far inte illa. Jag är 81 år och försöker fortfarande vara så aktiv jag orkar med fisket. Åren efter 1992, då jag blev fiskare på heltid, tills nu, har varit de allra bästa i mitt yrkesliv.

De senaste tre säsongerna har Roland fiskat tillsammans med sin vän, Joakim Hagström, som kommer att överta rörelsen.

Berätta om platsens historia!

– Ägaren av Dåvö säteri sedan mitten av 1800-talet avled 1918. Dödsboet drev säteriet till 1924 då man fick ekonomiska problem. Säteriet styckade då av tio olika torp med mellan 15–20 hektar stora marker, som man kunde livnära sig på. Min farfar och farmor med barnen kom hit 1911 från Västra Skedvi, där min farfar var kolare. Sen bodde de i ett annat torp till 1913. Då flyttade de hit till torpet i Lilla Sandviken. Min farfar började fiska i liten skala. Samtidigt hade de sju kor, en häst, två grisar och lite höns. Min far övertog torpet, jag tror att det var 1927–28. Därefter så byggde min far upp nya byggnader här. Jag har haft tre syskon. Jag är sladdbarn.

När föddes du?

– Jag föddes 1943. Året därpå dog min mamma i brusten blindtarm. Min yngsta syster var då 14 år, övriga syskon hade flyttat hemifrån. Mormor bodde på övervåningen. Min syster, Anna-Lisa, tog hand om mig som min mamma. Hon gifte sig 1949. Min mormor ramlade ner för källartrappan med huvudet före 1952. Då blev min far och jag själva.

Mormor överlevde men blev aldrig sig lik. Hon dog på ålderdomshemmet 1962.

Hur betydelsefullt var fisket?

– Jag skulle säga att hälften av familjens inkomster kom från fisket, hälften från jordbruket. Det var ju mycket mindre gös på den tiden än vad det är idag. Idag är uppväxten av gösbeståndet i Mälaren mycket bra.

Din skolgång?

– Jag gick i småskolan i Ullvi i första och andra klass.Trean och fyran, femman och sexan i Rabo. Sedan gick jag på Läroverket i Köping i två år. Sen hoppade jag av.

Varför hoppade du av?

– Vi hade en sån otroligt urusel lärare i femman och sexan. Han frågade vilka som skulle börja på Läroverket i Köping. Och sen friserade han betygen efter det. Jag blev chockad när jag började Läroverket och kände att det inte skulle gå. Jag orkade inte ta med läxböckerna hem. De fick ligga kvar på bussen. Min far sa att han tyckte det var väldigt tråkigt att jag hoppade av. Han var en klok och rekorderlig man. Vi stod varandra väldigt nära eftersom han fick vara både min far och mor. När jag hoppade av Läroverket fiskade jag heltid med pappa från våren 1958 till våren 1959.

Hur var du som barn?

– Det var ju ont om lekkamrater så jag var mycket med pappa i jordbruket men också på sjön när han fiskade. Jag hjälpte också till när han skulle snickra och smida.

Ett sommarjobb hos Lindbergs Cykel och Sport i Köping passade Roland bra. Han fick lära sig allt som rör cykelreparationer.

– Jag byggde en liten bod hemma 1955 där jag fixade cyklar – men också mopeder. Mest som en hobby. Det blev en och annan sommargäst som kund.

Rolands problem för att komma vidare i livet var att han bara hade betyg från sjätte klass i folkskolan och ett terminsbetyg från Köpings läroverk.

– Då ringde min far till rektorn i Munktorp, Josef Sjöberg, och frågade om han på något sätt kunde hjälpa mig att få någon form av slutbetyg. Jag blev då tvungen att plugga matematik, svenska och fysik hemma. Det blev ett slutbetyg med kommentaren ”hellre fria än fälla Roland.”

Då kunde Roland, våren 1959, söka till Flygets Verkstadsskola i Arboga. Han blev antagen och kunde utbilda sig till instrumentmakare. Han bodde då fyra år på KFUM:s elevhem där.

När Roland var klar med yrkesskolan gjorde han lumpen som kameramekaniker på F11 i Nyköping. 14 dagar efter muck började han på Arboga tekniska skola och läste till teleingenjör. Han blev klar 1966 och började arbeta på Flyget i Arboga.

Vad gick du göra?

– Först var jag på en avdelning där jag skrev provspecifikationer för komponentprovning med elektronrör, magnetpatroner och kristaller. Några år senare bytte jag avdelning och fick arbeta med markteleanläggningar.

1962 kom den stora kärleken in i Rolands liv.

– Jag var 18, Dorith var ett halvår äldre. Jag utsattes alltså för ett barnarov (skrattar). Hon jobbade på Försvarets förrådsbyrå och bodde på landet vid Hjälmare kanal. Vi träffades på dans i Folkets Hus i Arboga. Jag var väl ingen bra danskavaljer men tydligen tillräckligt charmig för att vinna en kvinnas hjärta.

På den tiden var det dans på Stadskällaren på onsdagar, på Folkan på lördagar och i Godtemplarnas lokal på söndag.

Någon särskild orkester du minns från den tiden?

– Jag minns Kaj Johanssons orkester och Arne Bielkes trio.

Roland och Dorith gifte sig 1967, flyttade in i ett nybyggt trevåningshus på Västermovägen i Arboga. 1970 föddes sonen Christian, 1974 föddes dottern Marika. De hade lyckliga år i Arboga – och i sommarstugan på Lilla Sandviken.

1974 fick Roland överta hela fastigheten Lilla Sandviken, den avstyckade gården från Dåvö säteri, efter sin far, Georg. Omkring 20 hektar mark fördelat på åkermark, skog och hagmark. Pappan bodde kvar i huset, men dog bara ett år senare.

– Jag renoverade och byggde till huset, med egna händer och med hjälp av två hantverkare. Allt var färdigt 1977, när sonen Christian skulle börja första klass i Munktorp. Min hustru var hemma med barnen i några år, jag fortsatte att pendla och jobba i Arboga. Det tog 35 minuter att ta sig hemifrån till jobbet med bil.

Dorith jobbade några år som kassabiträde på OK i Köping, utbildade sig till undersköterska och jobbade sedan natt i många år på Sorbygården i Munktorp.

– Jag jobbade med anläggningskonstruktion och hade hela Sverige som arbetsplats med många resemontörer i olika lag. Det blev många resor, övre Norrland, mest, mycket övertid och för kort semester. Ibland kunde jag vara borta 14 dagar i sträck.

På julafton 1987 trodde Roland att han drabbats av hjärtinfarkt när han plockade in julklappar och skulle åka till syster och svåger och fira jul.

– Jag fick stopp i bröstet, fick inte luft, hade svårt för att andas. Det blev ambulans till lasarettet. På lasarettet tog man EKG med mera men hittade inga fel. Under resterande jul- och nyårshelg besökte jag lasarettet tre gånger under fjorton dagar.

Doktorerna Malmros och Nicol förklarade att de inte hittade några fel, att kroppen bara sagt ifrån.

– I dag talar vi om att gå in i väggen. Det uttrycket fanns inte då.

I tre år, 1989–1992, jobbade Roland kvar i Arboga på halvtid och blev fiskare på halvtid.

– Jag drev det lilla jordbruket till 1989. När jag samtidigt började fiska passade det bra att lägga jordbruket i träda. Det kom någonting som hette omställning 90. Du fick då en viss ersättning, arealersättning, fast du inte brukade jorden.

Roland hade en klasskamrat, Lennart Andersson, som var yrkesfiskare. Han hade satt ut 11 djupryssjor våren 1989. Han drunknade i en tragisk olycka i maj.

– Jag frågade hans sambo om hon ville ha hjälp att få upp grejerna. Vi hjälptes åt och delade på intäkterna säsongen 1989. Jag fick överta rörelsen 1 januari 1990 och kom överens med min arbetsgivare i Arboga att få arbeta halvtid.

1992 sade Roland upp sig och har varit fiskare på heltid sedan dess.

Gös, ål och gädda är de viktigaste fiskarna i Rolands fångst.

Du har ett personligt tillstånd att fiska ål. Hur går det till?

– Tillståndet gäller 120 dygn per år. Man får börja när man vill, inte pausa. Börjar man den 1 maj får man fiska ål 120 dygn framåt. Jag får en kod med tillståndet från Fiskeriverket i Göteborg. Koden skall ligga i båten om kustbevakningen kommer och kollar. Det händer.

Hur levereras fisken?

– Ålen levererar jag levande. Den hämtas med lastbil med syresatta tankar, går ner till Skåne, sorteras, slaktas görs färdig för rökning och exporteras till Europa.

Mälarens fiskare har en kylcontainer med ismaskin som står på Västerås flygplats.

– Där lämnar vi vår fisk två gånger i veckan, före klockan 17. Sedan hämtas den med lastbil och körs till Stockholms fiskauktion, som sedan några år tillbaka ägs av oss insjöfiskare i Hjälmaren och Mälaren.

Vi kommer in på VA-frågan och den kommunala tvångsanslutningen av alla fastigheter på Norr Mälarstrand.

Roland berättar:
– 1992 bestämde vi att vi skulle göra en gemensam VA-anläggning i Lilla Sandviken för 10 fastigheter, i bästa samförstånd. Vi hade då ett otroligt gott samarbete med Miljökontoret i Köping. Det här var som en form av pilotanläggning. Vi byggde, kommunen inspekterade och granskade. Den anläggningen har vi haft sedan dess och den fungerar klanderfritt än i dag.

Hur funkar det?

– En markbädd, som bygger på filtrering i sand. Bädden filtrerar även läkemedelsrester. Efter bädden har vi gjort en extra förstärkning med infiltration på 75 meter. Så vi släpper inte ut en enda droppe i sjön. Inte en droppe. I bredden, där det orenade vattnet går in i bädden, är det grått, luktar illa, avlopp. I andra änden kristallklart, rent vatten. Vi tog prov för en månad sedan. Ett politiskt parti var här. Jag drack ett glas vatten. Det gjorde politikerna också. Vi tyckte att det smakade gott.

Det finns flera badplatser längs Norr Mälarstrand.

– De är privata men folk kan i alla fall komma ner till vattnet. Det är vid Stäholm, Stäudd, Lilla Sandviken och Ötorp.

Kommunen har projekterat att i varje badvik ska det finnas en pumpstation.

– Om det blir fel på anläggningen och någon pump stannar breddar man orenat avloppsvatten ut i sjön 150 meter från land. Där skitkorvarna kan flyta in i badplatsen.

Roland blir arg och upprörd.

– Jag kan inte för mitt liv begripa hur man 2024 får skicka orenat avloppsvatten ut i en vattentäkt för miljoner människor. Utvecklingen har ju gått så otroligt snabbt de sista tio åren. Du kan ju göra hur många lokala lösningar som helst till jättestor miljönytta och lägre kostnad.

Många känner stor oro och absolut otrygghet, konstaterar Roland Karlsson

– Ingen vet hur hög anslutningsavgiften för varje hushåll blir. I dag talar man om 5–600 000 kronor, i början talade man om 300 000 kronor. Kostnaden hittills uppger Per Ågren (S) till 100 miljoner kronor i en TV-intervju. Men vd Christer Nordling (VME) har nämnt siffran 170 miljoner kronor på ett styrelsemöte. Allt är ovisst.

Jagar du? 

-Jag har tillstånd för jakt men jag jagar inte. Jag har svårt för att skjuta djur.  Jag matar ett fyrtiotal änder i stället. Vi har mycket vildsvin även här. Tyvärr är det svårt att sälja vildsvinskött hur som helst. Det är ju ett bra livsmedel. Och eftersom man måste jaga på nätterna är det inte så attraktivt. Om man införde en skott på vildsvin skulle intresset för jakten öka.

Hur ser du som fiskare på skarven som konkurrent om fångsten?

-Mälaren är en avlång sjö med många vikar och prång och många naturskyddsområden. Därför är organiserad skarvjakt i Mälaren jättesvår. Hjälmaren är mer som en rundsjö. Ett datum spikas. Nu ska vi jaga skarv. Och då är det jägare runt hela sjön som puffar. Och då har skarvarna ingenstans att sätta sig i trygghet. Det skjuts massor med skarv med hagelgevär runt Hjälmaren.

Hur ser en vanlig dag i ditt liv ut?

-När vi ska ut och fiska ringer Joakim mig när han åker ifrån Eskilstuna. Då har jag en timme på mig att göra mig i ordning och rasta Siri. Sen åker vi ut på sjön och fiskar. Jag kommer hem och lägger min ål i sumpen. Jocke väger upp, sorterar packar om fisken och åker med den till Västerås. Jag klipper gräs och vattnar blommor, läser någon tidning. Det är ju alltid någonting som går sönder eller som behöver tillsyn. Jag brukar alltid titta på lite nyheter på kvällen. Och sen är det lite bokföring och sånt där, som jag också får hålla på med.

Var i kroppen har en fiskare ont? 

-Fiskar du hela året så får händerna mest stryk – av kylan. Annars är fördelen med att vara fiskare att du jobbar i stort sett med alla muskler samtidigt. Du får inte en yrkesskada på ett ställe, till exempel höger eller vänster axel.

Vilken årstid gillar du bäst? 

-Jag gillar alla årstider, men är inte så där förtjust i hösten. Jag gillar en riktig vinter. Våren underbar och sommaren toppen. När man nu gör så många förändringar med sommartid och vintertid och allt det här, så tycker jag att man skulle stryka november förlänga våren med dubbla maj-månader.

En talang du önskar att du hade?

-Jag skulle ju gärna vilja spela något instrument. Gitarr eller dragspel.

En frestelse du inte kan motstå?

-Janssons frestelse.

Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?

-Mjölk och smör, ost och fil.

Ett resmål du längtar till men ännu inte har besökt?

-Det är för sent och jag är för gammal, men Australien hägrar….

När du ska laga mat till dig själv, vad lagar du helst?

– Jag lagar husmanskost. Men jag tycker att det är tråkigt att laga mat åt mig själv. Och katten Siri, hon tycker inte om husmanskost.

Om du skulle möta Gud nere vid stranden, vad skulle vara din första fråga?

– Jag skulle fråga om min älskade Dorith har det bra på andra sidan.