Från Köping till Aftonbladet

Nu har det gått 30 år sedan den svenska dagspressen började digitaliseras. Bo Hedin, med barndom i Köping, var pionjären som ledde den första digitaliseringen av en tidning, Aftonbladet. Magazin24 har träffat honom för att ”snacka Köping”, vad som säljer en tidning och om hur digitaliseringen började.

Bo Hedin flyttade till Köping från Örebro som åttaåring år 1956. Familjen bosatte sig på nedre botten i huset på Odensvivägen 2b. I Köping fick pappa Åke jobb som ekonom på SGU-förlaget, som drevs av godtemplarnas ungdomsförbund.

De höll till i en källare på Mariebergsgatan, där också det stora lagret av lotterier fanns. I familjen fanns också lillasyster Lisbeth, i dag bosatt i Enköping, och lillebror Leif, inte längre i livet. Mamma Kerstin var hemmafru tills barnen flyttat hemifrån.

– Jag minns när en Sune Persson, en driftig man som var pappas chef, arrangerade ett event i slutet av 50-talet där 50 Volvo-bilar, som utgjorde lotteripriser, kördes i cortege och ställdes ut på Stora torget i Köping.

Bosse hamnade i andra klass i den träbarack på Odensvivägen 4, där det idag ligger en djurklinik. Byggnaden har också tidigare inrymt Reklamtryckeriet. På 50-talet var detta en småskola, 1–2 klass. Lärarinnan Mary Söderberg hade ingen familj och inga barn. Yrket som lärare var för henne ett kall. Hon var mån om att alla skulle kunna läsa, räkna, skriva när de gick ut andra klass.

– Och det kunde vi, minns Bosse.

Skönt att ha så nära till skolan, tyckte Bosse, men…

– Vad som var lite jobbigt var att mamma kunde stå i vardagsrummet i vår bostad och titta in i klassrummet. Det var inte roligt att komma hem och höra mamma kommentera vad som hänt i klassrummet under dagen. Jag kände mig ibland övervakad och kontrollerad.

Hur var du som barn?

– Jag var en blyg och högst vanlig kille, inte ett dugg sportintresserad. Jag läste mycket böcker, och det har jag fortsatt med hela livet.

Tredje klass började Bosse i Scheeleskolan, med Kerstin Bengtsson som klassföreståndare.

– Hon var blyg, lite barsk, ofta förkyld och smorde alltid in sina händer mot besvär med eksem.

Ditt största minne från Scheeleskolan?

– Det var när det spreds ett rykte om Svarta Damen. Hon skulle hålla till i närheten av Ströbohög. Jag minns hur hundratals elever från Scheeleskolan lämnade skolan i flock och sprang till Ströbohög för att hitta Svarta Damen. Det gjorde vi inte, och ryktet dog ut.

I sjätte klass, under sportlovet, flyttade familjen Hedin till Uppsala, där pappa Åke hade fått jobb som ekonomichef på ett tryckeri.

Hur såg dina framtidsplaner ut vid den här tidpunkten?

– Redan som liten ville jag blir arkitekt. Jag tyckte att det verkade vara ett roligt yrke, som kombinerade kreativitet med lagom mycket matematik. Jag gick i realskola i Uppsala och på gymnasiet valde jag reallinjen, fortfarande med målet att bli arkitekt.

Vändpunkten i Bosses karriär kom när en granne i Uppsala, som var teknisk chef på Upsala Nya Tidning (UNT), kunde fixa ett sommarjobb åt Bosse i tidningens sätteri. Efter att ha jobbat i sätteriet under två somrar kände han sig redo att arbeta på redaktionen. Bosse gick då in till redaktionschefen och frågade om han inte kunde få vara på redaktionen nästa sommar istället. Det fick han.

– Jag jobbade som fan och fick göra allt. Bevaka föreningsmöten och byggprojekt, rycka ut vid bränder och trafikolyckor. Jag tyckte det var jätteroligt att sedan komma tillbaka till redaktionen och skriva.

Bosses betyg räckte inte för att komma in på Arkitekturhögskolan i Stockholm. Då sökte han i stället till Journalisthögskolan, där lämplighetstester avgjorde vilka som antogs och kom in.

I slutet på 60-talet och början på 70-talet var vänstervågen stark, efter Kårhusockupationen 1968.

– Ja, många studenter var väldigt mycket vänster. Själv var jag aldrig bokstavsvänster eller särskilt revolutionär.

Efter avlagd examen fick Bosse jobb som redigerare på Expressen år 1970. Han började på featureavdelningen, gick sedan över till nattredaktionen. Arbetstiden då var från klockan 19.00 på kvällen till klockan 04.00.

1973 lämnade Bosse Expressen och gick vidare till Aftonbladet.

Varför bytte du kvällstidning?

–Jag hade många kompisar på Aftonbladet, jag fick mycket bättre betalt, och jag tyckte att Aftonbladet var en roligare tidning att arbeta på. På Expressen var det mycket kostym och slips, på Aftonbladet var det en slappare stil, många gick omkring i träskor. Det passade mig bättre.

Bosses karriär på Aftonbladet blev mångårig. Han stannade i 23 år fram till 1997. Han hade en rad olika roller: redigerare, chef för söndagsbilagan, chef för layoutformen, nyhetschef, nattchef och chef för Aftonbladet Nya Medier.

Sigurd Glans var legendarisk redaktionschef, bland de publicistiska profilerna märktes Staffan Heimerson, Allan Fagerström och Dieter Strand.

Vad fick folk att köpa Aftonbladet?

– Kvällstidningarnas kommersiella framgång byggde på att fånga läsarnas uppmärksamhet med det oväntade. Vi visste vilken typ av nyheter som fick folk att köpa tidningen. Ett urval av försäljningsställen (mininätet) ringde dagligen in sina försäljningssiffror. På så vis fick vi snabb återkoppling på vad som funkade kommersiellt.

Vilka namn på löpsedeln sålde och sålde inte på den tiden?

– Kicki Danielsson på löpsedeln ökade lösnummerförsäljningen, med Olof Palme på löpsedeln sjönk den.

En kvällstidningsredaktion var en mycket grabbig miljö på den tiden, eller hur?

– Ja, den ursprungliga kvällstidningsmiljön var en ”grabbig miljö”, starkt fokuserad på de ”tuffa grabbarna” inom krim, blåljus och sport. Mjuka frågor som konsumentfrågor, matpriser och pensioner ansågs länge inte vara tillräckligt ”fina”. Det visade sig dock senare, genom profiler som Amelia Adamo, att läsarna i hög grad var intresserade av dessa mjuka frågor, särskilt kvinnor. Även ”plånboksfrågor” fick ett växande intresse bland läsarna, från bensinpriser som skulle höjas eller skatter som skulle sänkas.

Vilken betydelse spelade löpsedeln?

– Löpsedeln fungerade som butiksfönstret i detaljhandeln, Det var det första och viktigaste visuella intrycket, som skulle få kunden att stanna upp, titta och omedelbart känna ”åh-fan!” Sedan sträcka sig efter plånboken och köpa tidningen. Utan ett slagkraftigt fönster, även om innehållet i butiken var bra, stannade kunden inte till och gick in i butiken.

Som nattchef skapade Bosse hundratals löpsedlar. En hastig framställning under stress och press.

Det som gjort Bosse legendarisk i tidningsvärlden är att han igångsatte digitaliseringsrevolution i svensk press, med början i Aftonbladet, år 1994.

Hur kom det sig att just du blev pionjären inom digital publicering i dagspressen?

– Jag sysslade med teknisk utveckling inom redaktionen och fick åka på mässor och konferenser runt om i världen. Där fångade jag upp den kommande trenden, som först kallades för elektronisk publicering.

Hur tänkte du och den lilla grupp du ledde när ni startade digitaliseringsrevolutionen?

– Vi ville lära oss det nya mediet i grunden, praktiskt och handfast. Vi experimenterade, testade, gjorde fel, gjorde om. Vi kombinerade vår kompetens att göra kvällstidningsjournalistik med de nya, tekniska möjligheter. Vi interagerade med läsarna.

Chefredaktören Torbjörn Larsson och vd Gunnar Strömblad stöttade Bosse och hans projekt. Ändå fanns det ett starkt internt motstånd. Den tekniske chefen uttryckte sin mycket bestämda åsikt: ”Kan vi inte ställa två PC på centralredaktionen och utse två som surfar, så kan övriga få arbeta.”

Men Bosse som digital visionär lät sig inte stoppas utan drevs av sin övertygelse. Efter ett av många priser för aftonbladet.se uttalade han i en intervju 1996:
”Nästa steg blir att IT och Internet i vid bemärkelse finns för alla och kommer att förändra vårt samhälle på många sätt, inte bara medierna. Det kommer förändra sättet att kommunicera, att handla, att umgås, att sköta transaktioner, utbilda sig. Det kommer att förändra vårt samhälle mer än vi anar.”

Utvecklingen har givit Bosse hundra procent rätt i hans tidiga förutsägelser.

Sedan kom Google, Facebook och TikTok. Nu kommer artificiell intelligens.

Vad händer nu?

– Jag vågar inte spå. Det enda vi vet är att vi lever i ständig förändring och att förändringstakten bara ökar. Vi måste alltid tänka nytt och tänka om, ifrågasätta gamla sanningar och ta till oss ny möjligheter som tekniken och utvecklingen ger oss.

Sedan slutar vi ”snacka media” och övergår till gemensamma minnen. Bosse och jag var skolkamrater till tolvårsåldern, då våra familjer flyttade från Köping.

Minnena är många, nostalgins kraft är stor.

21 frågor till Bo Hedin

1. Vem är du?
   – Jag är kreativ, positiv och lite otålig.
2. När känner du sann och äkta lycka?
   – När jag får gå upp på fjället en vacker septemberdag. Gärna i Härjedalen.
3. Vad fyller dig med den största tacksamheten?
   – Att jag är frisk. I min ålder är det många människor i min omgivning som drabbas olika besvär.
4. Någon bok som betytt särskilt mycket för dig?
   – När jag var barn var det Morfar Ginko. Nyligen läste jag Lina Wolfs senaste bok Liken vi begravde. Hon skriver helt underbart och det är en fantastisk historia.
5. Vilka egenskaper uppskattar du mest hos andra?
   – Humor och ärlighet.
6. Vilken människa har betytt mest för att du har blivit den du är idag?
   – Mamma. När jag växte upp i Köping så var mamma hemma och formade de viktiga åren strax före tonåren.
7. Vem i tidningsvärlden har varit en förebild och inspiration för dig?
   – Carl-Adam Nycop, en av Expressens grundare (1944). Hans idéer för den nya kvällstidningen håller till stora delar än i dag. Även i den digitala tidsåldern.
8. Vilken årstid föredrar du?
   – Jag måste få nämna två. Sommaren, för att den svenska sommaren är underbar. Det är också den svenska vintern med skidåkning och skridskor.
9. En frestelse du inte kan motstå?
   – Ett glas vin på kvällen är ju aldrig fel. Kanske en Piemonte.
10. Vem är bäst på att få det att skratta?
    – Lorrygänget och gärna Kvarteret Skatan.
11. Vem i hela världen skulle du helst vilja ha som kollega?
    – Amelia Adamo, Sveriges okrönta tidskriftsdrottning. Så det blir lite mer kul på jobbet.
12. Vad skulle du vilja ha mod att våga?
    – Jag drömde ju länge om att hoppa bungy­jump. Det fick jag inte för min dåvarande fru. I dag skulle jag inte våga.
13. En talang du önskar att du hade?
    – Att kunna spela ett instrument och tala franska.
14. En favoritfärg när du klär dig?
    – Klär mig gärna i svart.
15. Vilket instrument är vackrast att lyssna på?
    – Piano är ju väldigt vackert.
16. Ett resmål som lockar dig som du ännu inte besökt?
    – Los Angeles har jag ännu aldrig kommit till.
17. Vad är det värsta du vet?
    – Falska människor.
18. En prestation du skulle vilja genomföra?
    – Att bestiga Kebnekaise. Jag har bestigit några av de norska höjderna, men aldrig Sveriges högsta topp.
19. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?
    – Olivolja och parmesanost.
20. Om du möter Gud på gatan, vad skulle du säga då?
    – Fan, vad du har ställt till det här i världen.
21. Din sista måltid, vill du bli serverad?
    – Ostron och en god Cava.