När är det nog, Köpings kommun?

Jag arbetar som undersköterska i hemtjänsten, och det senaste året har varit en ren mardröm – för både oss i personalen och våra brukare.

Det ska sparas flera miljoner, men frågan är: på vems bekostnad?

I min enhet går personalen på knäna. Vi vet knappt vilken fot vi ska stå på längre. Många kommer till jobbet med gråten i halsen och en ångest som bara växer. Varje dag är fylld av oro.

Finns det tillräckligt med personal idag, eller är alla sjuka?
Får jag vara i min egen enhet, eller blir jag utlånad eller ensam i min grupp?
Orkar jag och hinner jag göra allt för mina brukare?

Det är för brukarnas skull vi går till jobbet. Vi vill göra allt vi kan – och oftast lite till, även om tiden egentligen inte räcker till.

Den nya samplaneringen blev inte alls så bra som det var tänkt, snarare tvärtom. Vi måste ofta be om hjälp från andra enheter, där personalen egentligen inte vill eller hinner komma till oss.

All denna stress har lett till att flera av mina kära kollegor har sagt upp sig. Ska vi nu också göra deras jobb utöver våra egna? De få vikarier vi har kvar är guld värda, men även de börjar bli trötta.

Som det ser ut nu kommer ännu fler kollegor att sluta om inget förändras och vi får mer personal så att vi kan utföra vårt jobb ordentligt. Det är inte bara vi i personalen som blir drabbade – våra brukare, som förtjänar det absolut bästa av oss, lider också.

Vad hände med den personcentrerade vården?

Utbränd personal i hemtjänsten

Det här är en säg-din-mening-artikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du skriva till Säg din mening? Skicka in en text här. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.