Sören ser hela människan

Hela Människan och dess verksamhet kan beskrivas som ett nav för mänskliga möten. Struktur möter kaos och varje dag bjuder på något nytt. Här samlas dagligen mellan 15 och 20 personer, ofta fler, för att äta frukost, få samtalsstöd eller bara vara tillsammans i en trygg och varm miljö. Vi har träffat Sören Pettersson som är verksamhetens ledande eldsjäl.

Människor från alla livets hörn möts: unga som aldrig haft ett jobb, äldre som kommer med rullator, före detta missbrukare och ensamma själar i behov av mänsklig kontakt. Verksamheten speglar samhällets komplexitet – det är oförutsägbart, ibland rörigt, men alltid mänskligt. I detta kaos finns en tydlig riktning: att bryta isolering, skapa gemenskap och bygga tillit.

Här är samtalet centralt – inget ämne är för stort eller för litet. Den kristna tron genomsyrar vardagen, inte som tvång, utan som en självklar närvaro och källa till hopp. Det är ett rum där man får vara precis som man är – och ändå bli sedd, behövd och viktig.

Hela Människans verksamhet drivs i samarbete mellan Svenska Kyrkan, Sorbykyrkan, Tunadalskyrkan, Östanåskyrkan och Pingstkyrkan.

Vi möter Sören Pettersson, en ledande eldsjäl i verksamheten, en sen eftermiddag i Hela Människans lokaler på Humlegårdsgatan, längst upp på Stora gatan i Köping, nära Folkets hus.

Sören har varit lastbilschaufför, ordförande i styrelsen för Sparbanken Västra Mälardalen, han är en stark talesperson för landsbygden och alla dess värden. Kristen, körsångare och godtemplare, som numera kan ta ett glas vin till maten ibland.

Hur kom du in i Hela Människan och dess verksamhet, Sören?

– Det började inte med ett missbruk, som för många andra. Det började med en egen livskris, som väcktes av en allvarlig ögonsjukdom 2010. Sjukdomen ledde till en existentiell omprövning, där frågor om mening, framtid och identitet blev aktuella. Jag såg en annons i en lokaltidning, att Hela Människan sökte volontärer. ”Dit ska du”, sade hustru Helen.

Sören lyssnade och gjorde som hustrun sade. Detta blev starten på en resa som frivillig volontär. Tillsammans med några andra började Sören att bidra till att lägga grunden till den verksamhet, som i dag är ett andrum för många i samhällets marginal.

Sörens devis för verksamheten sammanfattas i en skylt han gärna visar upp när han berättar om Hela Människans verksamhet:

”Vi vill komplettera och utmana samhällets insatser.”

Vad betyder alla volontärer för verksamheten?

– De utgör verksamhetens själ och hjärta. Utan dem skulle Hela Människan inte fungera. De utgör ett brokigt nätverk av engagerade människor, med bakgrund i kyrkorna och det lokala samhället. Här möts tvillingar från kyrkan, pensionerade kockar, unga eldsjälar och erfarna vardagshjältar vid samma bord. Alla har något att ge – ibland är det ett varmt leende, ibland ett samtal som räddar dagen. Deras insatser sträcker sig från att stå i köket och förbereda dagens måltider till att sitta ner och lyssna på någon som behöver prata. Det som förenar dem är inte utbildning eller yrkestitel, utan ett äkta engagemang och en vilja att göra skillnad.

Vad krävs för att bli volontär?

– Det behövs inga långa CV:n för att bli volontär här – bara ett lyssnande öra, en öppen famn och ett hjärta för människor. Tillsammans bygger vi en vardag där varje person räknas, varje möte är meningsfullt och varje insats, hur liten den än kan verka, gör verklig skillnad.

Sören talar gärna om små mirakel som han ständigt upplever i Hela Människans verksamhet. Dessa mirakel är sällan dramatiska, men alltid avgörande, berättar han.

– Det kan vara en diskmaskin som plötsligt skänks precis när den gamla gett upp, eller en oväntad gåva från en bankkontakt som väljer att inte bara donera – utan dubbla hela insatsen. Det kan vara ett till synes vardagligt samtal med en frustrerad och uppgiven besökare, som slutar i försoning, förståelse och nytt hopp. I en vardag fylld av kamp är det just dessa små mirakler som håller tron och drivkraften levande.

Hur får ni ekonomin att gå ihop?

– Ekonomin i Hela Människan är en ständig balansakt, där varje krona räknas och varje gåva gör skillnad. Verksamheten drivs med små, men viktiga medel – en kombination av lönebidrag, enskilda donationer och intäkter från den egna secondhandbutiken, som omsätter omkring 1,2 miljoner kronor per år. Mycket bygger också på generositet från lokala aktörer: råvaror till köket kommer från butiker och privatpersoner, men tillgången varierar. Ibland är frysarna fulla, ibland ekar hyllorna tomma. Trots detta serveras mat varje dag, värme delas ut och gemenskapen växer. När det offentliga stödet inte räcker, kliver civilsamhället in – ofta utan att man ens behöver be. Trogna givare, företagare som vill göra gott, och människor som skänker det lilla de kan – tillsammans bär de verksamheten. Det är en ekonomi som inte bara handlar om siffror, utan om tillit, ansvar och en stark känsla av att ingen ska behöva stå ensam.

Det finns politiker som hävdar att vi inte har hemlöshet i Köping. Hur ligger det till med den saken?

– Visst finns det hemlöshet i Köping – även om vissa påstår motsatsen. Men den ser inte alltid ut som i storstäderna, med människor som sover på parkbänkar. Här är den ofta dold: någon som sover i en bil, hos en vän, eller i en källare natt efter natt. Vissa har valt att stå utanför systemet, andra har fallit ur det genom skulder, psykisk ohälsa, missbruk eller kraschade relationer. Hemlösheten är inte alltid synlig, men den är ständigt närvarande.

Vad har den försvagade familjen betytt för utsatthet och utslagning i vårt samhälle?

– Jag kan inte nog betona vikten av den sammanhållna familjen, som grund för barns trygghet, utveckling och framtidstro. Jag ser en tydlig koppling mellan familjeupplösning och många av de problem unga idag brottas med: ensamhet, utanförskap, bristande självförtroende och i värsta fall kriminalitet. Samtidigt bär jag på en stark tro på förändring – att barn och unga kan få en ny riktning om de får rätt stöd i tid. Därför behövs vuxna som står kvar, miljöer där trygghet byggs, och ett samhälle som inte bara pratar om jämställdhet och rättigheter, utan också om ansvar, sammanhang och närvaro.

Berätta om dig själv, Sören!

– Jag föddes i Köping på 1950-talet och växte upp i en familj präglad av företagsamhet och stark lokal förankring. Min barndom började vid Torps såg och hyvleri – ett familjeägt sågverk där både min far och farbror arbetade. När jag var tre år flyttade familjen till landsbygden, till Gillsta, efter att ha tagit över ett åkeri från en släkting som gått bort. Det blev en tidig introduktion till arbetslivets villkor, ansvar och självklarheten i att arbeta tillsammans för att få vardagen att gå ihop. Min pappa blev senare också kyrkvaktmästare i Bro kyrka, ett uppdrag som jag själv skulle ta över längre fram. Ett exempel på hur hem, arbete och tro flätats samman i mitt liv.

Sören tog studenten i Köping 1968, i den siste kullen som sprang ut från gamla Karlbergsskolan. Efter gymnasiet gick Sören en ekonomisk specialkurs i Västerås, innan han fortsatte till Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, där han utbildade sig till agronom. Planen var länge att köpa och driva en större gård tillsammans med en kusin, men planerna föll på finansieringen. I stället återvände han till familjens åkeri, där han blev kvar i många år. Han drev företaget, ofta i nära samarbete med släkt och vänner, och kombinerade körningar med ett starkt engagemang i samhället.

Under 1990-talet kom ett nytt kapitel in i Sörens yrkesliv när han blev invald i styrelsen för Föreningsbanken – en institution som då fortfarande hade stark lokal prägel. Han var med när banken fusionerades med Sparbanken Västra Mälardalen, i vars styrelse han var ordförande mellan åren 1998 och 2016.

– Det var under en period när mycket förändrades. Mitt engagemang i ekonomiska frågor har alltid varit särskilt kopplade till landsbygd och småföretagande.

Ditt liv har bestått av tre pelare: åkeriverksamheten, bankverksamheten och Hela Människan. Vad förenar dessa tre?

– Dessa tre områden må vara olika till sin natur, men har ett gemensamt fundament: ansvar, relationer och en vilja att bidra till något större än sig själv. Från lantbrukets praktiska vardag och logistikens krav på punktlighet, till bankens strategiska beslut och den ideella sektorns empatiska närvaro, har jag rört mig mellan olika världar utan att tappa min förankring. Det är just i mötet mellan dessa erfarenheter som mitt livsverk vuxit fram – en karta över hur arbete, tro och samhällsengagemang kan förenas. I min nuvarande roll som volontär har mitt engagemang kanske blivit tydligare än någonsin: att finnas där för andra, varje dag, med hjärta och ansvar i balans.

Vad har den kristna tron betytt i ditt liv?

– Den kristna tron har funnits med mig sedan barndomen – med julottor, tända ljus i Bro kyrka och en hemmiljö präglad av andlighet. Men det var först i vuxen ålder, när en allvarlig ögonsjukdom tvingade mig att lämna åkeriyrket, som tron fördjupades och fick en ny plats i livet. Diagnosen glaukom – grön starr – ledde till att jag inte längre kunde köra yrkesmässigt, och samtidigt öppnades dörren till ett nytt kall inom ideellt arbete.

Hur har denna livsförändring påverkat dig som människa?

–I denna livsövergång blev tron inte bara ett stöd, utan en daglig kraftkälla. Bönen blivit en naturlig del av varje morgon: ”Vad kommer vi att möta idag?” är inte bara en fråga – det är en bön. Tron är för mig inte en abstrakt livsåskådning, utan en konkret livshållning. där tillfälligheter ofta kan ses som gudomliga sammanträffanden.

Är du orolig över samhällsutvecklingen?

– Jag ser med växande oro på vart samhället är på väg. Särskilt bekymrad är jag över den utsatthet som möter unga människor idag – många utan fotfäste, utan arbete, utan framtidstro. Samtidigt ser jag hur samhällets skyddsnät blivit allt tunnare, hur stödet ofta är kortsiktigt och otillräckligt.

Du är engagerad i miljö- och klimatfrågor. Hur har du agerat inom dessa områden?

– Genom åren har jag engagerat mig i bland annat ett biogasprojekt och arbetat för en omläggning av logistiken från väg till sjö – lösningar som både sparar resurser och minskar klimatpåverkan. Jag lyfter ofta vikten av cirkulär ekonomi och lokal förankring, men konstaterar att mycket går för långsamt.

Hur ser du på civilsamhällets roll?

– Ett återkommande tema i mitt tänkande är hur civilsamhällets roll ofta förbises eller förminskas. För mig är det tydligt att varaktig förändring inte kommer genom politiska beslut eller regleringar ensamma, utan genom samverkan mellan det offentliga och det ideella – i ögonhöjd, med mänsklig närvaro och ett öppet hjärta.

Berätta om din fritid, om du har någon?

– När vardagens ansvar tillåter söker jag mig gärna ut i naturen – inte med kikare och anteckningsblock för att jaga arter, utan för att uppleva stillheten, rymden och närvaron. Fågelskådning för mig handlar inte om statistik, utan om att stanna upp, lyssna och vara i nuet. Det är en slags andlig praktik, där själen får vila. Musikintresset är ett annat uttryck för samma inre liv – särskilt körsången, som jag varit engagerad i i decennier. Att få sjunga tillsammans med andra, i harmoni, ger mig en känsla av både gemenskap och mening. Tro, natur och musik är tre trådar som vävs samman i hans livssyn.

Sören är pappa till tre barn, födda under 70- och 90-talet, alla utbildade civilingenjörer inom olika fält – från miljöteknik till bygg och maskin. Ett av barnen bor idag i Warszawa och pratar flytande polska, något som imponerar på fadern som själv aldrig haft språköra. Han ser barnen som sin största stolthet och gläds åt att de alla hittat sin egen väg i livet.

– Min familj – både den jag vuxit upp i och den jag själv har byggt med min kära Helen – utgör en viktig del av den trygghet som burit mig genom livets alla skiften.

Ett möte med en hel, sann och äkta människa är över. Med varmt hjärta går jag hem och lagar en enkel middag till mig själv.

21 personliga frågor till Sören Pettersson

1. Vem är du?
   – Jag är nyfiken, jag vill kunna förstå det som händer i naturen, jag känner oro och får hjälp att hantera den oron i min kristna tro.
2. När känner du sann och äkta lycka?
   – När jag möter människor som ger mig mycket, som skänker mig känslan av delaktighet i det som sker. Och när jag möter fåglar i min natur där jag bor i Gillsta.
3. Vad skulle du vilja lära dig?
   – Jag skulle vilja lära mig att uppöva mitt tålamod. Jag är ofta för otålig. Tålamod är en dygd.
4. Vad i ditt liv fyller dig med den största tacksamheten?
   – Att jag fått möta Jesus, sedan kommer min familj.
5. Vilken är den största extravagans, en lyx som du unnar dig någon gång ibland?
   – Att få känna att det man gör tillsammans med mina nära ger tillbaks så mycket mer.
6. Vilken människa betyder mest för dig i dag?
   – Först kommer Jesus, sedan min hustru, Helen.
7. Din favorit bland våra fyra årstider?
   – Våren. Den påminner oss om skapelsens kontinuitet. Varje år kommer våren tillbaka och påminner oss.
8. En favoritfärg när du klär dig?
   – Orange.
9. Egenskaper du värderar högst hos andra?
   – Tålamod med mig. Förmågan att bjuda in och välkomna till en ömsesidig känsla av delaktighet och glädje.
10. En kulturupplevelse du inte glömmer?
    – Pastor Tomas Boström i Domkyrkan i Västerås när han sjöng sin egen tolkning av Leonard Cohens låt Hallelujah i egen översättning. Ur den konserten har jag hämtat inspiration till att alltid sjunga den sången vid minnesstunder när vi samlas hos Hela Människan.
11. En hobby som betyder mycket för dig?
    – Att åka inlines.
12. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?
    – Filmjölk. Den är närande och kommer från en näring som ligger mig varmt om hjärtat, jordbruksnäringen.
13. En frestelse du inte kan motstå?
    – Att få chans att ligga kvar i sängen en hel förmiddag och dricka kaffe.
14. En okänd talang?
    – Att stryka all tvätt där hemma, inte bara min egen.
15. En talang du önskar att du hade?
    – Jag skulle vilja kunna spela piano som en virtuos.
16. Ett citat du bär med dig, som inspirerar dig?
    – ”Se dig inte framför i fruktan. Se dig inte bakom i vrede. Utan se dig om i förundran.” Hittade citatet i en skrivbordslåda på ett hotell.
17. Ett språk du önskar att du kunde tala?
    – Polska.
18. Ett resmål som lockar som du ännu inte besökt?
    – Toscana.
19. Om du visste att du inte kunde misslyckas – vad skulle du göra då?
    – Utmana mig själv i ett långlopp på inlines.
20. Om du mötte Gud på gatan – vad skulle du säga då?
    – Jag skulle inte säga något, bara gå ner på knä i ödmjuk vördnad.
21. Din sista måltid – vad vill du bli serverad?
    – Havregrynsgröt med frukt och blåbär.