Frisk fläkt för friskare folk

Lina Ekengren växte upp bland skog, snökojor och stark gemenskap i Kungsör – och har alltid drivits av nyfikenhet och ansvarstagande. I dag är hon regionråd för Liberalerna i Västmanland. I en öppenhjärtig intervju berättar hon om resan från industrijobb till politiskt ledarskap, om vårdens utmaningar och varför hon fortfarande vägrar stänga dörrar inför framtiden.

Lina Ekengren skrattar lite när hon får frågan om hur det har präglat henne att vara äldst av tre systrar. Som om svaret är självklart – inte som en roll hon tvingats in i, utan som något hon trivts i.

– Det har nog passat min personlighet. Jag har tyckt om att ta ansvar och alltid varit lite omhändertagande, säger hon.

Uppväxten är rotad i Kungsör, även om hon föddes i Linköping där föräldrarna studerade. När det var dags att slå sig ner flyttade familjen tillbaka, dit släkt och vänner fanns. Mamma Anneli och pappa Mikael är båda ingenjörer. Under Linas uppväxt arbetade mamma på ABB och Energimyndigheten, pappa på Volvo.

Barndomsminnena är fyllda av utomhuslek. På vintern byggdes snökojor, på sommaren lektes det i skogen. Naturen har alltid varit en självklar del av hennes liv, något som följt med henne in i vuxenlivet.

I skolan var Lina nyfiken och kunskapstörstig. Hon gillade matte för dess struktur och tydlighet, men också att läsa och skriva. Framför allt tyckte hon om att lära sig nya saker.

Lina gick i förskola och grundskola i Kungsör – Västerskolan, Karlaskolan och Centralskolan – innan hon valde gymnasiet i Eskilstuna.

Där läste hon naturvetenskapligt, lockad av bredden och möjligheten att hålla många dörrar öppna.

Efter studenten var planen enkel: sommarjobba, tjäna pengar och sedan studera vidare. Men sommaren i Köping blev början på något större. Lina Ekengren sökte jobb i industrin – och fick det.

Hon började som maskinoperatör på GKN, tidigare Getrag. En vardag långt ifrån skolböcker och teorier, där ansvar, produktion och leverans stod i centrum.

– Jag tyckte det var spännande att komma ut i verkligheten.

Det som var tänkt som tillfälligt blev fem år. Hon trivdes, både med arbetsuppgifterna och med känslan av att vara en del av ett sammanhang där allas insats var viktig. Med tiden fick hon ansvar för hela processer och började arbeta med kvalitet och kvalitetsledning.

– Jag fick nya saker att ta i, hela tiden. Jag trivs i en vardag där nya frågor ständigt dyker upp, och där ansvar är en naturlig del av livet.

Samtidigt växte tanken på studier fram. Hon hade lärt sig mycket, men saknade en formell utbildning. När hon märkte att karriärvägar ofta gick snabbare för dem med akademisk bakgrund bestämde hon sig.

Lina flyttade till Västerås och började studera på Mälardalens högskola. Hon valde att läsa företagsekonomi, organisation och ledning på ett internationellt program med all undervisning på engelska. Studierna öppnade nya perspektiv genom möten med studenter från hela världen.

– Det var väldigt roligt och häftigt.

Efter kandidatexamen fortsatte hon med en mastersutbildning på universitetet i Örebro med inriktning på ekonomistyrning i stora företag. Hon var nästan klar när politiken tog över. Bara uppsatsen återstod.

Erbjudandet om att bli regionråd blev ett avgörande vägval. Studierna pausades, och uppsatsen fick vänta.

–I dag ser jag tiden i industrin och på universitetet som en viktig kombination. Erfarenheten av både praktik och teori har gett mig en bred förståelse för hur beslut påverkar människor, både på papperet och i vardagen. Det är en kunskap jag bär med mig i mitt politiska uppdrag.

Hur kom du in i politiken?

– Det var inte genom ungdomsförbund eller politiska kampanjer som jag hittade till politiken. Det började i vardagen – i samtal med arbetskamrater, vid fikabord och på raster under åren i industrin. Det blev mycket prat om sådant som inte fungerade. Många var frustrerade, men kände att det inte spelade någon roll vad man tyckte. För mig väcktes frågan om detta verkligen stämde? Var människor maktlösa inför besluten? Eller gick beslut faktiskt att påverka?

I början av 2010-talet anmälde Lina sig till en politikerskola i Köping, anordnad av Studieförbundet Vuxenskolan. Där fick hon möta politiken på nära håll, besöka riksdagen och lära sig hur beslut växer fram.

Lina började läsa partiprogram, jämföra idéer och fundera över vad som kändes rätt. Utbildningsfrågorna låg henne varmt om hjärtat, liksom tankar om individens frihet. Valet föll på Folkpartiet, dagens Liberalerna.

– Detta parti stämde bäst med hur jag tänkte och kände.

Hur upplevde du allt detta?

– Det var väldigt lärorikt, plötsligt blev sammanhang begripliga. Jag började gå på möten i Köping och engagemanget växte snabbt. I ett litet parti är steget kort från engagemang till ansvar, och jag tog gärna på mig politiska uppgifter.

Samtidigt levde Lina ett vanligt liv med jobb, studier och sin första egna bostad, en etta på 32 kvadrat på Hagavägen,

– För mig blev blev den egna lägenheten en symbol för min självständighet.

I valet 2014 tog Lina steget in i politiken på allvar. Hon blev ersättare i kommunfullmäktige och fick plats i socialnämnden, där hon mötte den tyngd som besluten kan bära.

– Det var både roligt och lite skrämmande.

De första åren blev en intensiv lärperiod. Hon lärde sig om kompromisser, tålamod och samarbete, men också om förtroendet för unga krafter.

– Steg för steg blev politiken mer än ett intresse. Den blev ett sätt att ta ansvar – och att försöka förändra samhället inifrån.

Sedan när är du regionråd?

– Sedan 2020. Jag kom in mitt i mandatperioden. Min företrädare, Helena Hagberg, slutade och så kom jag in. Det var ju precis i samband med pandemin. Det blev pandemirestriktioner och ingen fysisk närvaro på universitetet. Så gick jag hem därifrån och blev regionråd.

Hur tycker du att det går?

– Jag tycker att det går bra. Jag tycker att det har hänt väldigt mycket på de här åren. Ibland kan man ju tycka att saker går lite långsamt. En region är en stor apparat. Det är tunga processer och det tar tid. Och det kan ju vara en frustration ibland om man snabbt vill  ändra på någonting.

Vi sitter i ett rum på kommunhuset i Kungsör. Lina bor i villa i Kungsör tillsammans med Isabelle. De gifte sig förra året efter att ha varit ett par i tio år. Lina födde barn för tre månader sedan. Isabelle är föräldraledig och tar i huvudsak hand om barnet på arbetstid, så att Lina kan sköta sitt uppdrag som regionråd utan att vara mammaledig.

Lina har kontor i regionhuset i Västerås men åker runt i länet i sitt uppdrag.

– Hela Västmanland är min arbetsplats, verksamhetsbesök och att träffa invånare är en viktig del i jobbet. Ibland har jag digitala möten när jag är hemma.

Vårt samtal glider in på sjukvårdsfrågorna. Lina blir allvarligare i tonen. Frågorna ligger henne nära, inte bara som regionråd utan som människa.

Vad är sjukvårdens största utmaning i Västmanland?

– Den största utmaningen är befolkningsutvecklingen. Västmanland står, liksom resten av landet, inför ett skifte. Fler lever längre, ofta med flera kroniska sjukdomar, samtidigt som andelen personer i arbetsför ålder minskar. Resultatet är en allt svårare ekvation: färre ska ta hand om fler. Det är förstås positivt att vi lever längre, men det ställer nya krav på vården.

Har vi haft systemfel i organisationen?

–Traditionellt har sjukvården varit organiserad i stuprör, med en diagnos i taget. Men dagens patienter passar sämre in i den modellen. Många har flera vårdbehov samtidigt och behöver samordnade insatser. Vi måste se hela människan, inte bara en del i taget. Det förebyggande arbetet är en viktig del i omställningen. Genom att upptäcka problem tidigt kan både lidande och kostnader minska.

Lina ger som exempel det nyligen presenterade seniorhälsoprogrammet, där 60- och 70-åringar erbjuds hälsosamtal och en mängd provtagningar. Lina lyfter också satsningar på utökade öppettider på vårdcentraler och ökad samverkan mellan regioner, för att ge hjälp tidigt och nära.

Ekonomin sätter alltid gränser?

– Ekonomin är en ständig utmaning. Underskott, personalbrist och höga kostnader påverkar verksamheten. Det blir dyrt när människor åker in och ut på sjukhus. Förebyggande arbete är bättre, både mänskligt och ekonomiskt. Kontinuitet är avgörande. Inhyrd personal kan lösa tillfälliga problem, men skapar otrygghet i längden. Vi måste bygga organisationer där människor vill stanna.

Trots svårigheterna ser Lina framsteg. Köerna har kortats och samarbetet har stärkts. Hon menar att det går åt rätt håll, även om det tar tid. För Lina handlar framtidens sjukvård om förtroende – att invånarna ska känna trygghet när hjälpen behövs.

Vad vill du säga till alla som är oroade över att akuten på Köpings sjukhus inte längre har nattöppet?

– Det går mycket rykten som sprider oro. Stroke och hjärtpatienter tas fortfarande om hand i Köping, på natten körs de mest akuta patienterna till närmaste akutsjukhus. Så var det redan tidigare. De akuta patienter, som behöver operation, har körts direkt till Västerås sedan 90-talet. De behöver vara nära sådant som bara finns på lasarettet i Västerås. Öppettiderna har ändrats men möjlighet att läggas in på sjukhuset i Köping finns fortfarande dygnet runt. Vi gör i dag flera tusen fler röntgenundersökningar när röntgenpersonalen i stället jobbar dagtid. Lokalerna är gamla och i stort behov av renoveringar sedan flera år. Nu ska det byggas och renoveras och det tar Köpings sjukhus in i framtiden.

Hur trivs du i Kungsör?

– Här känner jag mig trygg. Människor hälsar och man fastnar lätt i samtal. Kommunen är naturnära, med parker, vatten och grönområden nära inpå. Det passar mig perfekt och harmonierar med ett av mina största intressen: trädgården.

När Lina och Isabelle köpte villa var det inte bara huset som avgjorde.

– Jag ville ha mycket trädgård. Något att gräva i och utveckla. Att plantera, rensa och följa årstidernas växlingar ger mig återhämtning och perspektiv. En motvikt till alla möten och beslutsprocesser. Man ser resultat, precis som i matteboken.

Dina tankar inför framtiden?

– Mina tankar är helt öppna. Jag har aldrig velat låsa mig vid en enda väg. Politiken är viktig, men jag utesluter inte andra möjligheter. Det hade varit häftigt att göra något inom näringslivet också. Kanske driva företag. Trädgårdsbranschen lockar, liksom kreativa och praktiska projekt.

Skrivandet är en annan dröm. Redan som barn ville Lina bli författare, och hon skriver fortfarande ibland.

– Någon gång ska jag nog skriva en bok.

17 frågor till Lina Ekengren

1. Vem är du i tre egenskaper?
   – Jag är en engagerad mångsysslare, som tycker om att ta ansvar.
2. Vad får dig att känna stor tacksamhet?
   – Att ha fått växa upp i Sverige, ett öppet och tolerant samhälle med vänliga människor.
3. Vilka egenskaper uppskattar du mest hos andra?
   – Att personen är vänlig och glad och gör sitt bästa för att bidra.
4. En extravagans, som du unnar dig någon gång ibland?
   – En riktigt god choklad, gärna vackra praliner som är som konstverk
5. Favoritfärg när du klär dig?
   – Jag tycker om svart, faktiskt.
6. Ett citat som du bär med dig och som inspirerar dig ibland?
   – Med flit och spänst i demokratins tjänst.
7. Vad skulle du vilja lära dig?
   – Jag skulle vilja fördjupa mina kunskaper i italienska.
8. En talang du önskar att du hade?
   – Att vara duktig på att spela gitarr.
9. En frestelse du inte kan motstå?
   – Loppisfynd. Allra helst sånt jag visste att jag inte behöver. Gärna en 100-årig bok om medicinsk historia eller en trädgårdsmöbel som behöver mera kärlek.
10. Vad skulle du vilja ha mod att våga?
    – Att säga ja oftare än jag säger nej.
11. En okänd talang?
    – Jag kan cykla på en enhjuling.
12. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?
    – Flädersaft.
13. En favoritbok?
    – The Hobbit. En fantasivärld, häftig att gå in i.
14. Din favoritårstid?
    – Svårt att välja. Det är årstidsväxlingen jag gillar mest.
15. Ett resmål som lockar dig?
    – Vietnam. Min pappa bodde där i några år.
16. Om du möter Gud på gatan, vad skulle du säga då?
    – Tack för allt fint, på återseende.
17. Din sista måltid i livet, vad skulle du vilja bli serverad?
    – Jag väljer tacos.