Resan och målet

Så skrev Karin Boye en gång och dessa ord kom till mig när jag nyligen gjorde en resa. En resa där både färden och målet blev viktiga.

Resandet i Sverige har legat nere till stor del under två års tid beroende på Covid19 som stoppat såväl resor som umgänge. För min egen del gjorde en utsliten höft att jag inte ens kunde gå. Men i januari i år fick jag en ny höftled och med den tänkte jag nu våga mig på en resa.

En väninna till mig hade plötsligt avlidit och jag ville gärna närvara vid hennes begravning. Väninnan bodde i Varberg så dit planerade jag färden.

Det var med en härlig känsla av frihet jag satte mig i bilen! Att resan gick genom ett vårfagert Sverige gjorde inte saken sämre.

Första stopp blev utanför Mariestad. Rattugglan, en rastplats jag besökt så många gånger tidigare på väg till Göteborg.

– Åh, vad fint ni har byggt om, sa jag till kvinnan i kassan när jag kom in. – Det är tre år sen, skrattade kvinnan. Tre år, ja den kan stämma bra med allt som hänt med Corona och annat.

Trevligt småprat och jag fick min korv med mos och räksallad.

Med en bra bil och GPS tar man sig lätt fram. För mig som har världens sämsta lokalsinne är GPS guld värt. Hur klarade jag mig förr? Kartor, panik och svettiga felnavigeringar är svaret.

Hur bra GPS än är så har tjänsten sina begräsningar. När jag närmade mig Alingsås fick GPS-Tilda, som jag kallar henne, fnatt. ”– Routen uppdateras”, sa hon ett antal gånger och jag förstod varför när jag såg alla grävmaskiner som förkunnade ett omfattande vägarbete.

Så jag följde snällt och utlämnad GPS-Tildas anvisningar om vart jag skulle åka. Dock blev jag väldigt tveksam när hon började prata om Eggvena… ”- Sväng vänster mot Eggvena!”

”-Eggvena, vad tusan är det för ställe”, tänkte jag oroligt men gjorde snällt som GPS-Tilda tjatade om.

Wikipedia berättar så här: Eggvena är kyrkbyn i Eggvena socken i Herrljunga kommun i Västergötland vid Nossans södra strand. År 2000 hade Eggvena 229 invånare.

Med en bra bil och GPS tar man sig lätt fram.

Tja, vad ska man säga – med bil och GPS-Tilda får man se mycket av Sverige. Vägen till Eggvena var smal, två bilar kunde med nöd och näppe mötas. Jag såg en vacker kyrkoruin och vid vägkanten en bit in fanns fågelholkar till försäljning för hugade spekulanter.

Även om jag oroligt svor en del där på byvägen så lotsade GPS-Tilda mig vidare.

Men – Tilda kan vara lite långsam och är man och snurrar i utkanterna av Göteborg går det fort och man måste ha både öron och ögon med sig. Precis när jag körde fel såg jag den där avfarten… Och jag mindes att jag SÅ många gånger förr missat just den.

Strax var jag mitt inne i Göteborg bland massor av bilar och spårvagnar. Jag svor med sammanpressade käkar: -Tilda, ta mig nu ur detta elände och det snabbt!!

Och visst gjorde hon det. Ignorerandes mina svordomar tog GPS-Tilda mig lugnt och säkert via alla möjliga och omöjliga gator ut på rätt route igen!

Jag kom till Varberg och fantastiska Hotell Havanna, ett kubanskt hotell – ja faktiskt! Hotellet och dess ägare – den kommunistiske provokatören och entreprenören Lasse Diding skulle kräva många krönikor att skildra – så intresserade får själva Googla upp Lasse och hotellet. Och jag lovar – det är värt det!

Begravningen blev så fin och kvällen på den kubanska balkongen i solnedgången oförglömlig. Dagen därpå lotsade GPS-Tilda mig vidare. Jag valde kustvägen till Mölndal och besök hos sonen.

Hemfärden gick öster om Vättern. Många minnen längs den vackra vägen förbi Gränna, Visingsö och Vadstena.

Hemma igen kunde jag lyckligt konstatera: – Jag gjorde det! Jag klarade mitt första äventyr med nya höftleden!

Målet var resan men resan blev också målet. ”Men- det är vägen som är mödan värd.”

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.