Det finns värre saker än en missad studentfest

På onsdagen när jag läste ikapp dagens uppdateringar om coronaviruset och dess konsekvenser stod det klart att människor fortfarande insjuknar och dör samt att man kommer att sprida ut ett ton hönsgödsel på gräsmattorna i Stadsparken i Lund. Det sistnämnda för att minska det förstnämnda.

I min värld borde det räcka gott och väl med avspärrningar och dagliga uppmaningar till social distansering, men människor i alla åldrar bevisar dagligen att nej, det räcker inte.

Jag läser även om gymnasieelever som planerar storslagna studentfiranden och utspring trots att det vid det här laget har framkommit väldigt tydligt att stora folksamlingar ökar spridningsrisken markant.

Vi har tydliga och i mitt tycke väldigt simpla riktlinjer att förhålla oss till. Tvätta händerna, håll avståndet och stanna hemma vid sjukdom. Vi alla har planer som gått i stöpet, är kanske lite socialt utsvultna och längtar till den dagen då vi kan resa, gå på konsert eller bara gå och handla utan konstant oro för att bli smittad.

Jag förstår, det är skittråkigt att årets studenter inte kan få ett traditionellt studentfirande, att bröllop och fester ställs in och att efterlängtade resor blir inställda. Men jag finner inte ord för hur tråkigt det hade varit om man tvingas leva med vetskapen om att en släkting kanske blev smittad på samma studentfirande, fest eller resa och sedan var en av de hundratusentals i världen som förlorade kampen mot covid-19.

När tidigare generationer genomlevde krigstider för att det var det enda valet de hade känns det rent ut sagt löjligt att beklaga sig över en fest eller resa som inte blev av.

Och då har vi inte ens hårda restriktioner att förhålla oss till i Sverige! I andra länder får du enbart vistas utomhus för att motionera eller handla mat, och det bara en gång om dagen. Överträdelser straffas med böter och betydligt fler verksamheter har tvingats stänga tillfälligt.

Beslutsfattarna i Sverige tror att befolkningen kan fatta kloka beslut och förhålla sig till de restriktioner som finns, då är det inte för mycket begärt att visa att de har rätt i det. För det andra alternativet tror jag inte att någon är särskilt pepp på, med tanke på att så många känner sig begränsade redan nu.

Dagligen är det personer inom flera yrkesgrupper som riskerar sin hälsa för att tillgodose andra människors behov. Hjältarna inom vården allra mest såklart, men även servicepersonal i alla dess slag.

Det är utmanande tider och det kommer att vara ett före och ett efter. Med alla prövningar kommer lärdomar som ett brev på posten och personligen har jag lärt mig att jag är mer extrovert än vad jag först trodde, att videosamtal är ett utmärkt alternativ när man saknar någon och att vi lever i ett otroligt vackert land som inte enbart behöver avnjutas från en uteservering.