”Ögonblick jag minns”

Fotografen Thomas Ljungqvist hade kunnat bli världsberömd i Paris, London eller New York. Som ensamstående pappa har han nöjt sig med att bli världsberömd i Köping.

I varje familj finns någon, som någon gång blivit fotograferad av ”Stadens Fotograf”. Som barn, som konfirmand, som student, vid eget bröllop.

Mamma, Vasti Gellerstedt, jobbade som hushållerska hos pappa Olle Ljungqvist, efter att ha varit en sväng i USA med en tidigare son, Jan. Kärlek uppstod. Vasti och Olle gifte sig. Thomas föddes den andra februari 1956 och växte upp i Arboga.

Olle var fabrikör, entreprenör och innovatör. Först ägde han Fornåsa valskvarn i Östergötland, som han 23 år gammal uppfört med sin far. Hans far, Thomas farfar, ingick i en syskonskara på 14 barn. Olle fick sluta skolan och börja jobba när han var 12 år gammal.

I Arboga drev Olle ett företag inom plastprodukter. Allt ifrån plastmattor till plastgardiner – ja, Thomas som barn hade rent av en blazer i plast.

Efter Vastis och Olles skilsmässa 15 år efter vigseln, när Thomas var 12 år gammal, fortsatte Olle att sälja saft, tvättmedel och handdukar. Som innovatör uppfann han bland annat en hopfällbar husvagn, Fylke. Den för tankarna till den hopfällbara husvagn vi kan se i Kalle Anka-programmet på julafton.

Thomas har fotograferat sedan barnsben, då han fick en kamera av sin pappa. Han blev förtjust och fascinerad. Kameror och fotografering har sedan dess varit själ och hjärta i hans liv. Han har fotograferat i över 50 år. Han fotograferar människor i sin ateljé i den gula villan på S:t Olovsgatan i Köping, där så många köpingsbor blivit fotograferade.

Han har fotograferat kända och okända människor i sina egna miljöer på andra orter, från Cornelius Vreeswijk till Wanda Jackson. Men också fotograferat otaliga miljöer, stadsmiljöer och naturmiljöer.

Thomas, alltid på jakt efter den perfekta bilden i det perfekta ljuset, har ställt ut nationellt och internationellt och vunnit många priser i fototävlingar världen över. Varje bild berättar en historia, och vad som berättas finns i varje betraktares öga.

Innan Thomas ville bli fotograf skulle han bli popidol. Han spelade gitarr. Han byggde stereoanläggningar och högtalare i slöjden. Han har jobbat med lite av varje. Extraknäckte på Nerikes Allehandas redaktion i Arboga. Jobbat som diskare på Hantverksrestaurangen. Jobbade i flera år på Munkens Radio & TV, som sålde de coolaste skivorna i Köping på 70-talet.

1996 ställde Thomas, med några andra fotografer, ut på Gripsholms slott, i utställningen ”I livets skiften”. Tågluffade 1973 och hamnade i fängelse på franska rivieran. Polisen trodde att snuset var cannabis. Rest till Hawaii, Bali och Nepal. Resan till Bali blev en utställning på Köpings Museum med titeln ”Gudarna förstörde en filmrulle.”

Thomas har haft fotoateljén Två fotografer i Eskilstuna och BT:s fototjänst i en källarlokal på Västeråsvägen i Köping. Storhetstiden var i ateljén på Glasgatan 1981-88. Träffade Marie-Louise, flyttade till nuvarande gula tegelvillan på S:t Olovsgatan 1988. Sonen Tom föddes sju veckor för tidigt. I villan bodde familjen i nedervåningen och ateljén fanns i övervåningen. Kolik och vakna nätter.

Marie-Louise dog i en bilolycka i Munktorp år 1991, när Tom var drygt ett år gammal. Thomas blev ensamstående med sin son. Kvinnor har kommit och gått i Thomas liv; ingen har blivit ”mamma” åt Tom, som är serieentreprenör som sin farfar: foto, e-handel, bilar, hemsidor och inredning.

Sedan 1999 är Thomas engagerad i den årliga utgåvan ”Köpingsboken”, inte bara som fotograf utan också som medlem i den redaktion, som bestämmer bokens innehåll. Tillsammans med Kenneth Eneroth, som skrivit texterna, har Thomas givit ut boken ”Köping i bild”. En bok för varje bokhylla i Köping och den perfekta presentboken att skänka folk som kommer till Köping på besök.

Thomas har också ägnat sig åt ”rörliga bilder”. Gjort tre dokumentärer om tre konstnärsprofiler. Jösta Hagelbäck får sin historia berättad i filmen ”Desperadon från Kolsva”. Filmen om Bertil Herlow Svensson har titeln ”Berra”. I filmen ”Mannen, myten och huset” porträtteras Ian Hellström.

I filmen Tårtgeneralen spelar Thomas sig själv.

Jag sitter i soffan, Thomas i en av fåtöljerna, i hans vardagsrum. Jag ställer frågor.

Varför fotograferar du?

Han häpnar lite över frågan. Tänker. Sedan svarar han.

– För att jag helt enkelt inte kan låta bli.

Hur kom det sig att du började att fotografera?

– När jag var 10 år gammal fick jag en minikamera av min pappa. Det var så allt började. Det blev magi. Höll jag i en kamera blev jag alldeles skakig. Jag var ointresserad i skolan. Inte så duktig i sport. Kanske kunde jag bli duktig på att fotografera. När jag var 12–13 år hade jag sparat ihop till en förstoringsapparat, som jag köpte. Jag tillbringade många timmar av min uppväxt i mörkrum. Jag var inte så duktig då, bara superintresserad.

Vad fotograferade du i början, vad hade du för motiv?

– Det var kompisar, stubbar och stenar. Att fotografera blev ett behov. Om jag inte fotograferade på en vecka mådde jag dåligt. Jag ville visa någonting. Det blev mina bilder. Mitt mörkrum i Arboga var en rutten lokal. Mögel i taket. Men jag trivdes.

Är det sant att en bild säger mer än 1000 ord?

– Ja, absolut.

Sålde du bilder då?

– Ja, jag tog passbilder och tog betalt. Fotograferade skolklasser. Tog lite bilder åt Nerikes Allehanda som jag fick betalt för. Bilder jag sålde gjorde att jag hade råd att köpa film och fotopapper.

Du kände tidigt att det var din grej, att fotografera?

– Absolut. Exakt så var det. En passion.

Många grubblar i långt senare år över frågan ”vad skall jag bli när jag blir stor”. Men för dig var svaret givet, tidigt?

– Ja, så var det, och det är jag tacksam över.

Thomas fotointresse hade inte stort stöd hos hans föräldrar. De tyckte att han borde ägna sig mer åt skolan. Det tyckte lärarna också. Han tycker att det är lustigt att många pappor inspirerades av honom att köpa mörkrumsutrustning, åt sina barn och också åt sig själva.

– När jag var 23 år startade jag fotoateljé i Eskilstuna. Träffade rätt människor som sade åt mig att jag var duktig. Det sade aldrig min mamma. Hon sade ”sluta med det där”. Jag fotograferade för att få ihop pengar men jag fotograferade också bilder som jag hoppades skulle uppfattas som konstnärliga. Jag bodde i fotoateljén. Hade inte råd att hyra egen bostad. När huset skulle renoveras flyttade jag till Köping.

Din stora vision som fotograf?

– Jag drömde att få fotografera för National Geographic. En gång på Bali hade jag en upplevelse där jag tog många bilder, som jag var säker på skulle kunna intressera denna världspublikation.

Berätta!

– Jag fick vara med om en ceremoni som bara hålls en gång var 212e år. Suggestiva danser. Unika klädedräkter. Ljuset var perfekt. Jag tog många bilder med min Hasselbladkamera. Jag var så nöjd. Men en knapp var fel inställd. Det blev inte en enda bild. Det upptäckte jag först efteråt.

Senare fick han en förklaring av en vis gammal man:

– Gudarna stoppade dig. Vår kultur och våra hemligheter får inte föras ut ur Bali. Långt senare tröstades Thomas av Jösta Hagelbäck som sade att ”Det heligaste är det närmaste”. Man behöver inte åka långt bort i världen för att fotografera. Fotografera där du är, här och nu.

Dina bilder på Cornelis Vreeswijk är kanske mest berömda. Hur fick ni kontakt första gången?

– Jag var 10 år. Vi möttes på Rhodos. Vi bodde på samma hotell. Jag bad att få hans autograf. Vi blev kompisar. Vi höll kontakt. När jag blev en etablerad fotograf tyckte Cornelis att jag var den som tog bäst bilder på honom.

Inom kort kommer det en bok om Cornelis Vreeswijk. En bild av Thomas pryder bokens omslag.

Thomas har gjort många bokomslag, men även fyra skivomslag åt Wanda Jackson (fästmö till Elvis) samt reklamfotograferingar med Ingmar Stenmark.

Hur tar man en bra porträttbild?

-Tillit. Samförstånd. Våga släppa fram sin själ. Erfarenhet. Gjort det förr. 90 procent psykologi, 10 procent teknik.

Hur många bilder har du tagit, egentligen?

-Jag vet att jag tagit bilder på minst 50 000 barn och 3 000 brudpar. Och så alla andra tusentals bilder…

Ett fotografiskt ögonblick, fyllt av lycka?

– Det var när jag 25 år gammal fotograferade Knut Hallström, en bild som fick bronsmedalj i SM i fotografering.

Några personer du önskar att du hade fotograferat?

– Tyvärr är båda döda. Tage Danielson och Olof Palme.

Finns det dagar då du är trött på alla bilder?

– Trött på att få ordning på alla mina bilder. Men mina bilder tröttnar jag aldrig på. De kan jag betrakta igen och igen, slutar Thomas Ljungqvist.