It’s the economy, stupid – men varför?

När jag i helgen lämnade Willys 900 kronor fattigare efter ett paket smör, lite frukt och grönsaker, ägg, toalettpapper, blandfärs och några andra basvaror är det inte (bara) de ökade kostnaderna man är fundersam över. Utan varför?

Sedan kriget i Ukraina bröt ut har livet långsamt blivit dyrare och dyrare och dyrare. Inflationen och det omdebatterade måttet KPIF ligger på runt 10 procent per månad, utan synbar ljusning.

Från att det har varit i princip gratis att låna pengar äter räntorna nu upp märkbara samhälls- och privatekonomiska summor varje månad, bränslepriserna har regeringsskifte till trots inte gått ner och man måste tydligen bo kallt och mörkt för att inte betala skjortan på elräkningen.

För att alltså inte tala om livsmedel. Bregott har blivit en lyxvara, det berättas om människor som upphetsat ringde och skrek om extrapris för en tid sedan: ”50 kronor styck! Jag köpte åtta paket och frös in”.

Bara räknat på livsmedel har vi tydligen den högsta inflationen på nästan 70 år, när jag konkar påsarna som för ett år sedan hade varit lite tyngre för de nio hundra jag betalade undrar jag varför det ser ut så här? Och var hamnar alla pengar i slutändan?

Det senaste är nu att finansministern ska möta företrädare för de stora livsmedelsföretagen, som för att säga ”att nu räcker det med prisökningar”.

Visst, det är fult att opportunistiskt sko sig och visst, någon form av genomlysning bör väl genomföras och framförallt när det kommer till oligopol som då dagligvaruhandeln. Men regeringen ska väl inte i detalj reglera marknaden i ett marknadsliberalt land som Sverige?

Regeringen ska väl ge förutsättningar för marknaden? Och helst ska regeringen förklara för sådana som mig varför allting blir dyrare, var mina pengar hamnar och när det är tänkt att vända. Varför är egentligen elräkningen fyra gånger så hög, vem sitter högst upp i den pyramiden? Jag nöjer mig inte med ett snedfördelat elstöd, jag vill ha en förklaring!

Jag har i grunden inga problem med förändrade omständigheter så länge jag förstår orsakerna, och nu har jag sökt sanningen hos initierade ekonomipersoner i poddar och på ekonomisidorna, i tv och deras experter, bland kunniga bekanta och Flashbacktrådar.

Jag skulle ödmjukt vilja påstå att jag givet mitt neurotiska sinnelag är mer påläst än de flesta, även fast mina trogna läsare vet att jag kämpar på med mantrat ”tänk inte skrämmande – tänk spännande”. Ändå lyckas jag inte identifiera tillräckligt tydliga orsaker till att vi befinner oss där vi gör.

Men vi börjar bli hårdhudade, samtidsmänniskorna.

Först hade vi den största (men kanske inte värsta, om man får säga så redan nu?) pandemin på flera decennier, därefter inleddes det största säkerhetspolitiska hotet sedan WW2 och nu går vi mot historiskt dålig ekonomi relativt sett.

Jag tänker ofta tacksamma tankar över att jag lever där jag lever i den tid jag lever, men just nu – mina damer och herrar – lever vi i historien i ultrarapid.

Och precis som att var och en blir salig på sin tro tillhör jag den privilegierade skaran som utöver samhällskollaps kommer klara mig på grund av ett par olika skäl (ett av dem är att jag har turen att födas in i det här landet under de här omständigheterna). Jag får anpassa genom att dra ner på sparandet samt vara lite smartare och lite mindre kräsen i affären.

Svennebanan-medelklassen behöver förmodligen styra om fjällenresan eller solsemestern, medan de minst bemedlade eventuellt tvingas skära ordentligt i matbudgeten, då tycker jag det börjar bli ordentligt problematiskt.

Ett samhälle är precis som en kedja inte starkare än sin svagaste länk, och då vill jag se politiker och regeringar som helst gör annat än att tala om för livsmedelsföretag hur de ska sköta sin business.

Jag skulle också vilja ondgöra mig lite över finanssektorn men nu börjar det bli ont om rader, får väl nöja mig med att bankerna alltid får sitt i slutändan med undantag för nästan brottsligt oansvariga amerikanska nischbanker.

Vi verkar ha en perfekt storm med en pariastat som sitter på välbehövd energi, förfallet anstånd på coronastöd som vidlyftigt (och för all del, kanske nödvändigt) tidigare delats ut i kombination med en kanske för optimistisk penningpolitik.

Det ger dyrare produktionskostnader, det ger skenande insatsvaror, högre räntor ger större utgifter för allt och alla.

Och en allmän oro och är det något börsen inte gillar i allmänhet så är det oro. Och inte jag heller, uppenbarligen.