Mirja tar hand om pengarna på banken

Mirja Herrdin är dalkullan som började som sjuksköterska och nu blivit vd för Sparbanken Västra Mälardalen. Hon spelar fiol, har sjungit i band, har varit gymnast och spelat fotboll. Hon vill gärna lära sig italienska.

Vi sitter på Sparbankens kontor på andra våningen intill Hökartorget i Köping. Vi är båda klädda i svart. Vi samtalar om liv och karriär. Mirja har en bred bakgrund från vård, media, bank- och finans. Nyligen började hon som vd i Sparbanken Västra Mälardalen.

Varför tyckte du att det var spännande att bli vd i just den här banken?

– I mitt tidigare jobb hade jag ganska mycket med Sparbanken Västra Mälardalen att göra. Det var en av våra systerbanker. Jag kände väl till banken och visste att den var välskött och att den har lyckats skapa en stark solid ekonomisk ställning. Det är också en av de banker som jobbat mest med samhällsnytta lokalt. Jag känner också min företrädare Mikael Boman väl, eftersom vi har varit kollegor och jobbat ihop. Allt sammantaget gjorde att det kändes bra och rätt att tacka ja.

Vad betydde bankens läge på kartan för ditt val?

– Jag tycker att den här banken har en spännande geografisk lokalisering. Sparbanken drivs i tre små städer, men har ändå närheten till de större städerna och är ett expansivt område. Det där lockar mig. Jag ser framför mig att den här banken har en fortsatt fantastisk möjlighet att utvecklas och växa tillsammans med kunderna och på marknaden.

Bankernas marknadsandelar är lite hemliga. Men går det att få en större marknadsandel än er bank redan har i Västra Mälardalen?

– En bank kan såklart alltid ha en lite större marknadsandel. Framför allt tror jag att vi kan bli ännu bättre på att jobba tillsammans med våra kunder och växa tillsammans och se till att hjälpa dem med hela deras finansiella situation.

Är banker alltför fokuserade på krediter?

– Banker är traditionellt mycket kreditfokuserade. Mycket handlar om lån. Detta är förvisso basen i vår verksamhet. Men för att vi och kunderna skall känna oss trygga är det extremt viktigt att vi jobbar med hela deras finansiella situation. Vi ska hjälpa våra kunder med vad de frågar efter men också med det de borde fråga efter. Där tror jag att vi kan göra ett ännu bättre jobb.

Vad borde kunderna fråga efter?

– När det gäller privatkunder är pension det enklaste svaret. Den är viktig för att kunna leva och må bra under hela livet och få njuta av livets efterrätt. För unga är sparande viktigare än någonsin, för att kunna förverkliga drömmen om en egen bostad. När det gäller företag måste vi hjälpa våra kunder att utveckla sina verksamheter, tänka framåt, tänka i termer av hållbarhet och cirkulär ekonomi.

Vi övergår till att tala om Mirjas livsresa.

– Jag är född och uppvuxen i Dalarna, i en liten by, Sifferbo, som ligger strax söder om Leksand. Min pappa började som grävmaskinist, men blev musiker och skådespelare. Min mamma jobbade på apotek i alla år. Mina föräldrar skildes när jag var liten. Mamma bodde kvar i Sifforbo, i huset som min farfar byggt. Pappa flyttade till Leksand. Jag är storasyster, har en helbror, två halvsyskon. I dag bor jag i en ännu mindre by, Tronsjö, med min man, Anders. Våra tre barn – Theodor, 22, Christoffer, 25 och Alexander. 28 – har alla flyttat hemifrån.

Mirja har en liten lägenhet i Stockholm. Där bor hon i veckorna, pendlar till Sparbanken Västra Mälardalen på de tre orterna Köping, Arboga och Kungsör. Hemma i Dalarna på helgerna. Just nu är det inte aktuellt att flytta till Västra Mälardalen.

Hur var din barndom?

– Jag blev plockad som elitgymnast som fyraåring. Av en slump. Jag har två föräldrar som inte hållit på med idrott själva. Jag tyckte idrott var kul och hade mycket energi. Det höll jag på med i ett antal år, men jag fick barnepilepsi av pressen och stressen, så jag fick sluta med det. Jag fick åka in och ut på sjukhus hela min barndom.

Någon gång på högstadiet växte Mirja ifrån sin barnepilepsi. Man får den när man är liten och den går över när hjärnan har växt klart och inte är lika känslig.

Vad gjorde du i stället, när du slutade med gymnastiken?

– Då gick jag över till friidrott. Jag sprang 800 meter och hoppade höjd. Sedan blev det fotboll i många år. Jag var yttermittfältare. När jag blev äldre spelade jag också ytterback ibland. Jag fick ofta spela på vänsterkanten fast jag var högerfotad. I spel kunde jag spela med båda fötterna.

Vad drömde du om och längtade efter när du var liten där i byn?

– Jag är violinist och var länge på väg att satsa på musiken. Min gammelmorfar var musiker – trumpetare, han spelade jazz och har varit med på några skivor. Han var också regementsmusiker. Jag fick behålla honom högt upp i åldern. Han sa vid ett tillfälle: ’Mirja, behåll musiken som fritidsintresse – du kommer att ha större glädje av den själv då.’ Min gammelmorfar läste mig ganska väl. Det hade varit jättekämpigt för mig att som musiker klara av att leva i ovissheten om du har jobb och inkomst från den ena månaden till den andra.

Så det fick bli en annan dröm – vilken?

– Jag hade en dröm om att bli läkare. De var hjältarna i mitt liv efter mina år av sjukhusbesök då jag hade min barnepilepsi. Jag gillade miljön. Det var rent och snyggt och de hade sina ”fina” vita kläder. Jag hade väldigt bra betyg i skolan och berättade för skolans syokonsulent att jag planerade att läsa på vårdlinjen och bli undersköterska med målet att bli läkare. Då frågade syokonsulenten om jag skulle ”kasta bort mina betyg på vårdlinjen” när jag borde läsa natur om jag ville bli läkare. Men, jag hade en tydlig uppfattning om att man inte blev en ”riktigt bra” läkare om man inte gick den långa vägen, så jag ”trotsade” syokonsulenten och läste till undersköterska.

Läkare blev hon aldrig, men Mirja flyttade till Göteborg, läste till sjuksköterska och flyttade sedan tillbaka till Dalarna och började jobba på sjukhuset i Falun.

– Jag arbetade på olika avdelningar. Infektionsmottagningen och barnintensiven. Så småningom på neonatalavdelningen med för tidigt födda barn. Jag gillade den snabba pulsen och den oförutsägbara tillvaron som jobbet på en intensivvårdsavdelning innebär.Att utbilda mig och lära mig nya saker har alltid intresserat mig, så jag har bland annat läst till Neonatalsjukköterska och har en fil kand i vårdvetenskap från Uppsala universitet. Jag funderade på att forska och kanske doktorera, men det blev ingen forskare av mig, men jag fick en väldigt bra utbildning som jag har haft stor nytta av i livet.

När kom vändpunkten, som så småningom ledde fram till en bankkarriär?

– Jag fick mitt första barn när jag var 24 år. Jag jobbade då på barnintensiven och tog hand om de som var för tidigt födda. På den tiden blev man inte fast anställd utan lasad vikarie. Jag var mammaledig och blev struken på las-listan. När jag kom tillbaka spelade det ingen roll att avdelningen behövde mig eller att de tyckte att jag var duktig på det jag gjorde. Man kom sist i kön på vikariaten och fick bara de jobb som ingen ville ha – natt och springvikarie. Jag blev lite irriterad. Då bestämde jag mig för att göra någonting annat.

Sedan följer ett antal år i Mirjas liv med erfarenheter från skilda världar. Hon ville bli läkemedelskonsulent men insåg snabbt att en sköterska är inte attraktiv i förhållande till ingenjörerna. Sedan behövde hon få erfarenhet som säljare.

– Jag ringde upp Mix Megapol: Ni får mig gratis i tre månader. Det enda jag vill ha är provision på det jag säljer och milersättning för den sträcka jag kör, och jag vill ha en mobiltelefon så att jag kan söka jobb. Naturligtvis sa de ja. Och jag sålde bra. Så jag blev kvar där och blev ganska snabbt försäljningschef i Gävleborg och Dalarna. Sedan blev jag värvad till en annan radiokanal, NRJ, och fick ett ännu större geografiskt område som försäljningschef.

Sedan blev Mirja ansvarig utgivare på ett lokalt affärsmagasin under 1,5 år. En bit in på 00-talet blev hon värvad av TV4 och blev ansvarig för verksamheten i Dalarna, Gävleborg, Hälsingland och Uppland.

– Det var jätteroligt. Jag stannade i fyra år.

Mirja blev allt mer intresserad av verksamhetsstyrning och ekonomi. Därför läste hon in en examen i marknadsekonomi.

– Allt som handlar om att driva och utveckla – människor, bolag och verksamheter – intresserade mig och fascinerade mig.

Mirja blev kontaktad av en headhunter som ville att hon skulle bli vd för Södra Dalarna Sparbank. Hon hade då också läst in en MBA. Hon fick jobbet.

– Det var en modig ordförande och styrelse som vågade anställa en första kvinnlig vd efter 175 år, och som dessutom inte var traditionell bankkamrer. Huvudkontoret låg i Hedemora. En fantastiskt tid. Trivdes extremt bra. Vi gjorde en massa spännande saker. Mycket som jag är otroligt stolt över, både uppnådda nyckeltal men också kulturellt. Efter sju år kände jag att jag behövde en ny utmaning. Jag försökte i flera år säga till mig själv att jag var en duktig förvaltande chef, men det är jag inte. Jag är en utvecklings- och förändringsledare.

Mirja började i Swedbank, först som regionchef för Mellansverige. Sedan blev hon chef för privatsfären i banken för hela Sverige.

– En jätterolig resa, men jag saknade mitt gamla uppdrag som vd i en sparbank. Jag hade sån vansinnig tur att de ville ha mig i Sparbanken Västra Mälardalen. Och här är jag nu.

En stor utmaning för dig som ny vd i denna bank?

– Den digitala omställningsresan, som vi gör tillsammans med våra kunder. Den gör att vi kan växa tillsammans.

800 000 människor saknar kort, bank-id och Swish. Kontantsamhällets avveckling slår hårt mot dessa människor. Hur hjälper ni dem?

– Sparbankerna tillhandahåller kontantservice och tar ett stort ansvar i detta. Den digitala utvecklingen skapar möjligheter, både för de digitala kunderna och för oss själva. Idag får vi ägna för mycket tid till administration istället för rådgivning och hjälp till våra kunder. Majoriteten av våra kunder lever inte i digitalt utanförskap. De som gör det behöver vi hjälpa så att de kan göra många av de här enkla sakerna själva. Om vi gör det frigör vi mer tid att hjälpa våra kunder. Både de med behov av mer komplex rådgivning, vilket vi är utbildade för, och tid att hjälpa de kunder som lever i digitalt utanförskap.

Vad har dina år i bankvärlden lärt dig?

– Jag har naturligtvis lärt mig mycket om bank, finans och risk. Att inget växer till himlen. När något går extremt bra, det är då man måste börja fundera på om det är sunt och vad man ska göra. Jag har lärt mig mycket om psykologi. Jag har haft stor nytta av min beteendebakgrund. Jag har insett att det vi gör inom bank och finans är viktigt, men det handlar inte om liv och död. Det handlar om pengar. Det är inte alltid våra kunder ser och inser verkligheten – särskilt inte den yngre generationen. Då är det så viktigt att vi som jobbar i den här branschen förhåller oss balanserade. Tiderna går konjunktursvängningar och cykler upp och ner.

Men framför allt?

– Att bank och finans är människor. Inte byggnaderna eller sysslorna utan människorna. I tuffa tider är det extremt viktigt att ledare går in och leder våra människor och får dem att orka igenom. Det har ibland varit tufft men också väldigt roligt. Om man går igenom tuffa saker tillsammans så blir man extremt sammansvetsade.

Vad är viktigt att kommunicera som ledare i bankvärlden?

– Att vi hela tiden måste jobba utifrån regelverken, det vi i bankvärlden kallar compliance. Det handlar om att skapa en organisation där alla i verksamheten jobbar utifrån regelverken.

Vad skulle du vilja ha mod att våga?

– Vara lite snällare mot mig själv, kanske. Det krävs mod för det.

Något du vill lära dig?

– Jag vill alltid lära mig nya saker. Det är en del av min livsnerv. Hade jag haft mera tid hade jag gärna blivit lite bättre på språk. Italienska tycker jag är ett otroligt vackert språk och jag älskar den italienska maten.

Din största extravagans?

– Champagne.

När känner du lycka?

– När jag får vara med familj, nära och kära, gärna i naturen, gärna i fjällen. Men också när jag ser personer klara av saker de inte trodde att de skulle klara.

Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?

– Cola zero.

Okänd talang?

– Jag sjunger och har turnerat med ett band när jag var ung, rock soul, funk – inspirerat av TOTO och Earth, Wind & Fire. Vi vann en tävling och fick turnera i Dalarna. Bandet hette Carmen. Jag har sjungit på bröllop, begravningar, dop och vid festliga tillställningar. Under hela skoltiden sjöng jag på skolavslutningar.

Det hörs inte att du kommer från Dalarna?

– Jag har dialekten och den slår igenom ibland. Jag har varit ute och rest och jobbat borta i så många år. Är man uppväxt där jag är uppväxt, så pratar man mål. Skulle jag tala mål skulle du inte förstå mig.