När Olof Palme möter A Course in Miracles

Det hände sig på 90-talet att jag var på en middag i Stockholm hos vännen Christer, framgångsrik i reklambranschen. Till bordet hade jag Kerstin, aktivist i olika feministiska sammanhang och grupperingar.

Vi hade inte träffats tidigare. Kerstin gjorde mig mycket nyfiken när hon berättade att hon påbörjat en utbildning inom psykosyntes, en terapiform utvecklad av Roberto Assagioli, lärjunge till Freud och studiekamrat med Jung.

Jag medgav att jag aldrig hört talas om detta begrepp och bad Kerstin att berätta och förklara. Hon gav mig en föreläsning på 8-10 minuter. Hon beskrev i svåra och komplicerade ord psykosyntesen som en livs- och utvecklingsprocess, som hjälper oss att organisera och harmonisera alla våra inre, ibland motsägelsefulla sidor och delar.

En av mina passioner är att kunna sammanfatta allt i två meningar – och gärna i form av en metafor. Så när Kerstin berättat färdigt frågade jag om jag fick komma med min tolkning av vad hon just hade berättat. Det fick jag. Då sade jag:

”Den traditionella psykologin vill anpassa fågeln till buren. Psykosyntesen vill lära fågeln att flyga i det fria.”

– Det var precis så jag menade, kommenterade Kerstin.
– Men det var inte så du sade, svarade jag.

Sedan skrattade vi båda.

Mot slutet av middagen frågar Kerstin om jag känner till boken A Course in Miracles. Skam sägandes var jag tvungen att svara nej.

Hon berättade att detta var en andlig bibel, inte kopplad till någon religion, men som hjälper oss att förflytta oss från rädsla till kärlek. Boken vill få oss att bli medvetna om kärlekens närvaro i våra liv med stark betoning på förlåtelsens betydelse.

– Jag tror att du är mogen för denna bok. Du måste skaffa den och läsa den, säger Kerstin vid middagens slut.

Dagen därpå besökte jag Vattumannens bokhandel på Drottninggatan i Stockholm, på den tiden den ledande bokhandeln med New Age-litteratur i Stockholm, numera nedlagd sedan flera år.

Jag hittade boken, bläddrade och läste. Svårläst, gammeldags engelska – och boken kostade cirka 700 kronor. Jag köpte den inte.

En tid senare träffade jag filmregissören och föreläsaren Kay Pollack hemma hos min vän och kollega, Pia Gadd. På den tiden när getingen var Expressens symbol hade Pia smeknamnet  ”reporter med sting”.

Kay Pollack och jag kände inte varandra men fick en fin kontakt i ett spännande samtal.

Veckan därpå skulle Kay ha föreläsningar på Nationalteatern i Göteborg på temat Tre timmar med Kay Pollack. En föreläsning med inspiration och livsvisdom.

Kay övertygade mig att jag borde komma och lyssna – och jag tackade ja till en fribiljett att hämta ut i kassan på teatern.

Veckan därpå är jag på plats. Jag får min biljett. Sedan säger kvinnan i biljettluckan:

– Och här är en present från Kay.

Jag ser på det vackert inslagna paketet hon överräcker att det är en bokgåva. När jag frigör boken från inslagningen möts jag av titeln: A Course in Miracles. En bok Kay och jag inte ens talade om vid vårt enda möte en tid tidigare.

I dedikationen skriver Kay:

”Den här boken har betytt mycket för mig. Hoppas att den kommer att betyda mycket för dig.”

Så nu fanns plötsligt A Course in Miracles i min ägo, boken som Kerstin rekommenderat på middagen hemma hos Christer. Boken jag inte köpte på Vattumannen eftersom språket var svårläst och boken var så dyr. Av en slump får jag den i stället som gåva av Kay Pollack.

Det blev en fantastisk föreställning av Kay Pollak i den fullsatta Nationalteatern i Göteborg. Så fantastisk att jag bad att få komma tillbaka dagen därpå. Det fick jag.

Det blev tre timmar till med samma budskap – men med en helt annan föreställning än dagen innan. Jag frågade Kay hur detta var möjligt. Han svarade att han inte ville att jag skulle behöva se samma föreställning än gång till. En man med en brunn utan djup, fylld av erfarenheter, livsvisdom och bokliga skatter.

Jag hittar inte A Course in Miracles bland alla mina böcker, delvis osorterade, just nu, när jag skriver dessa rader, lördag kväll.

Men – jag kan citera några starka minnesbilder:

”Varje känsla av kärlek är sann. Varje känsla av hat, bitterhet, vrede är ett rop på hjälp och en längtan efter helande.”

Detta citat har jag sedan dess haft glädje av hela tiden. Så sant, så rätt.

Människor fyllda av hat, bitterhet, vrede ropar sannerligen på hjälp och längtar verkligen efter helande!

Här kommer förlåtelsen in. Jag har alltid varit övertygad om – och får styrka i min övertygelse i A Course in Miracles –förlåtelsens helande kraft. Det är mänskligt att fela och gudomligt att förlåta.

När jag förlåter en annan människa, befriar jag henne från skuld. Samtidigt befriar jag mig själv från bitterhet och vrede.

Ett annat citat ur A Course in Miracles:

”Det som är lätt är rätt. Det som är rätt är lätt.”

Tänk efter i ditt eget liv, kära läsare, hur sant detta är!

Smaka på detta citat:

”Truth is beyond your power to destroy but within your ability to accept.” Sanningen kan du inte förgöra, den kan du bara acceptera.

Och nu…får jag en association till ett citat av Olof Palme, som jag älskar att återge. Han sade:

”Verkligheten är vår värsta fiende. Vi får inte svartmåla. Vi får inte skönmåla. Vi måste utgå från verkligheten sådan den är.”

Detta Palme-citat är ju exakt samma sanning som citatet ur A Course in Miracles nyss!

Hoppas att denna sista söndag i februari skall skänka dig, kära läsare, glädje, skönhet, njutning, sinnesfrid, vänskap och kärlek.

Detta som jag kallar ExistensMaximum.