Sensationella Binnie Bågenfors målar för livet

– Jag ser fram emot när vildhästarna kommer och tar mig upp till guds rike. I konstnärshimlen träffar jag gamla vänner som redan är där. Och när jag återföds hoppas jag att jag får det lite lugnare, för det har varit ganska stressigt i det här livet. Men jag vill måla. Jag vill absolut måla.

82-åriga Binnie Bågenfors grimaserar lätt när hon sjunker ned i den rosa rokokofåtöljen hemma i vardagsrummet i Köping.

Efter att ha ”fallit pladask” framför tv:n och skadat ena knäet för ett par veckor sedan behöver hon stödja sig på en käpp. Lite mindre rörlig ett tag framöver, men esprin och filmstjärneauran: Intakt.

Och lägenheten – eklektisk.

På golvet trängs en porslinsleopard från Ica Maxi med en pirat från en dammig hörna inne på zoobutiken på Östra långgatan.

På himlen utanför mitt fönster upptäckte jag en planet med två stora ringar omkring sig. Saturnus.

Under ett runt marmorerat sideboard, en purpurröd matta med ett par guldöverdragna marackas. Intill ett fönster, sittpuffar med FC Barcelonas (!) klubbemblem på sig.

Men det är på väggarna det händer på riktigt. Fyllda med egen konst som det fullständigt skriker om.

Det är knallrosa på blodrött och starkt violett på mossgrönt. Det är pantrar och enhörningar, det är stjärnor och månar och män av olika hudfärg, i fotsida dräkter, framför lila berg.

Det är…fantastiskt.

– Jag kanske har lite för mycket saker. En sköterska jag hade tyckte att det påminde om en utställningshall, säger Binnie och skrattar.

Men vad ska hon göra? Binnie förklarar att hon brukar få en syn när hon ligger i sängen. Sedan sköter högre makter penseln. Och Binnie målar. Ibland till halv tolv på nätterna. Sedan sover hon några timmar, går upp vid tre-fyra på morgonen, äter en slät macka med Lätta (”osten har blivit så dyr” och dricker en kopp svart kaffe. Sedan kör hon igen.

– Jag såg saker redan när jag var liten. En gång, en helt molnfri sommarmorgon, vaknade jag hemma i huset i Kastena. På himlen utanför mitt fönster upptäckte jag en planet med två stora ringar omkring sig. Saturnus. Bredvid fanns ytterligare en planet. Jag hämtade min mamma och en av mina bröder. De såg tyvärr inget.

När Binnie Bågenfors går igenom sitt liv räds hon varken topparna eller dalarna. Konstaterar att hon varit med om en hel del och visar upp sin högra underarm, där hon har tre bågar intatuerade. ”Modern, fadern och sonen”. Bara Binnie finns kvar. Vi kommer till det.

Binnie, på den tiden med Lindström som efternamn, var flickan som hjälpte till hemma på gården, som växte upp till en ”tuff brud i tajta långbyxor” och som längtade bort – till filmen.

– Jag gick frisörskolan i Borlänge, men var så nyfiken på skådespeleriet. Så jag åkte till Stockholm för att prova för Sandrews. Men det blev inte så bra.

På vilket sätt?

– Jag var ju inte ens 18 år och väldigt blyg. Mannen från filmbolaget föreslog att jag skulle spela in en porrfilm, för att nervositeten skulle släppa. Han stod utanför mitt fönster på Odengatan och tjatade och hade med sig blommor och choklad.

Men?

– Men det gick förstås inte. Nä, något sådant var jag inte intresserad av.

Intresserad blev däremot Binnie av Bernhard. Han satt på en bänk utanför Dramaten. En kultiverad avdelningschef på OK i Stockholm. Från Fagersta, visade det sig.

Mannen från filmbolaget föreslog att jag skulle spela in en porrfilm, för att nervositeten skulle släppa.

Binnie och Bernhard blev ett par. Och så småningom äkta makar.

– Men egentligen tyckte jag om hans hund mer. En schäfer som hette Jack, säger Binnie och ler stort.

Efter ett halvår tyckte Bernhard, som var trettio år äldre, att Binnie ”borde ha något för sig”. Han köpte därför en frisörsalong åt henne, på Regeringsgatan. Med tolv stolar och fem anställda.

– Men rätt som det var kom det in ett gäng poliser i salongen, med Bernhard strax efter. Det kom fram att han hade förskingrat pengar. Trixat med siffrorna och förskingrat 250 000 kronor. Så han fick fängelse. Först Långholmen. Sedan i Tillberga, berättar Binnie.

När Bernhard, som inte finns i livet längre, släpptes, föddes sonen Björn. Glädjen var stor, men fängelsedomen hade satt sina spår. Bernhard stod utan jobb, kvarteret där Binnies frisörsalong låg skulle rivas och skilsmässan – den blev oundviklig.

Dessförinnan hade paret flyttat till Köping, där ju Binnie hade rötterna. Och, vid den tiden, också en ny salong på Östra långgatan.

Åren gick. Binnie träffade en ny man och Björn, han växte upp.

Målningen blev allvarligare i samband med en ABF-kurs, runt 1983. Binnie hade ju sett saker i hela sitt liv. Nu kunde hon uttrycka det genom sina tavlor.

80-talet gick. Den excentriske målaren och skulptören Ian Hellström blev Binnies konstnärlige läromästare. En person som gjorde avtryck, men Binnie hade pressat sig själv och var utarbetad. Så hon sålde villan hon byggt hemma i Köping och även salongen.

Ett par år in på 90-talet kastades livet omkull, fullständigt.

–Björn var sjuk och hade glidit längre och längre in i schizofreni. Jag var väldigt orolig för honom och en morron kom polisen och en präst hem till mina föräldrar, där jag bodde då. Björn hade gått genom Karlbergsskogen och tagit farväl av Köping. Han klättrade upp på silon i hamnområdet och hoppade.

Binnie stannar upp. Hon säger att hon har förlåtit honom. Men berättar om år av förtvivlan. Hur hon sjönk fullständigt genom jorden och blev hämtad och inlagd på en psykiatrisk mottagning i Västerås.

– I tio år gick jag och letade efter honom. Var inne i portuppgångar och sökte efter hans namn på dörrar. Jag var totalt förvirrad, berättar Binnie. Och fortsätter att beskriva hur hon själv fick en liknande diagnos som Björn, många år senare.

Björn hade gått genom Karlbergsskogen och tagit farväl av Köping.

– Nu för tiden tar jag en väldigt svag dos av medicinen. Innan jag fick den kunde jag dundra på. Fick idéer om att jag ville överta regeringen och annat konstigt. Men sånt har försvunnit. Även om jag fortfarande kan tycka att politikerna borde kunna vara bättre. Men det är ju en annan sak.

Hur är livet nu? Det har gått många år, du har varit med om väldigt mycket och du är kvar?

– Ja, tänk att det blev så. Jag tycker att jag mår bra. Jag har ju min andliga kontakt hela tiden och jag kommer ju att fortsätta att måla. Jag har också upptäckt att det är trevligt att gå ned till bowlingen i Köping och sitta där och dricka kaffe och bara studera människor.

Konsten släpper du inte?

– Nej, det vill jag inte. Så fort jag är bra i knäet sätter jag på mig mina stora målarkläder. Jag ser ut som en luffare i dem, men det gör ju inget. Jag ser också fram emot att träffa lite människor. Knäet har gjort det svårt att ta mig iväg.

Och vildhästarna?

– När det är dags kommer de ta mig upp till guds rike. Och sen är jag alltså säker på att återfödas. Jag kan längta dit ibland.

Till något lugnare?

– Ja. För det var väldigt jäktigt att vara frisör.

Fakta/Det här är Binnie Bågenfors

Ålder: 82 år.

Bor: I Köping.

Familj: ”Har kvar en syster i livet”.

Tycker om: ”Lugn och ro och färger”.

Tycker inte om: ”Orättvisor”.