Folkpartiet, SAP och förändring

Jag gillar inte fyraåriga valperioder, det är för lång tid, och det var mer rotation i politiken som det var förr med treåriga valperioder Folkets röst hörs oftare med treåriga valperioder och den behöver höras eftersom det är vad demokrati går ut på.

Valet 2026 kommer antagligen att innebära förändringar som vuxit fram över tiden. Vi pratar några procent hit eller dit men över en längre tid har det skett stora politiska förändringar när alla dessa stegvisa små ändringarna adderas ihop över tid och längd. Efter att jag och Birger Jarl gick ut högstadiet har ändå Sveriges politiska karta ritats om i många stycken. Och de gamla etablerade partierna utmanas av de som tillkommit.

Vilket gör att det skulle förvåna mig om Liberalerna, gamla folkpartiet, klarar 4 procent-spärren och kan vara kvar i Riksdagen. Det är ren lågstadiematematik, med åtta partier blir konkurrens stor i mitten och rösterna räcker inte helt enkelt åt alla, som en förklaring som är en ren förenkling men stämmer antagligen.

Konkurrensen i media med åtta partier gör det heller inte lätt för ett mindre parti att göra sig hörd. Det var betydligt enklare på 1970-talet med fem partier när Folkpartiet med Gunnar Helén, därefter Per Ahlmark, fick en plats i TV-soffan och parnassen eftersom det fanns plats för alla i medialandskapet, som var mindre men det var färre aktörer.

Nu domineras media av Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Liberalerna blir som sparkstötting i Vinter-OS, ingen av er har sett det eftersom det inte klarade av att konkurrera om intresset som helt övertogs av ishockey, konståkning och skidskytte.

Sedan tillkommer det partier. Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988 och sedan har det fortsatt hela resan till dagens åtta partier. Vissa partier fick vänta länge på en riksdagsplats, Kristdemokraterna, då Kristen demokratisk samling (Kds), bildades 1964 och ställde upp i val samma år men vann inte inträde som parti i Riksdagen förrän 27 år senare.

Det gör att när Liberalerna nu verkar försvinna är det också en tidsväxling. Liberalerna, Folkpartiet, var skollärarnas, småföretagarnas, nykteristernas och de frireligiösas parti ända fram till Kristdemokraterna kapade över de frikyrkliga och småföretagarna. Det känns inte som Liberalerna klarat av att växla upp med samtiden. Demoniseringen av Sverigedemokraterna som affärsmodell var heller inget genidrag eftersom inom politik behöver man kunna redovisa vad man vill göra och kan inte bygga upp en verksamhet på att bara tycka att andra har fel.

Även om allt sker i små steg är det politiska landskapet i en ständig men sakteliga förändring. Det enda som verkar bestå är Systembolaget, som var ett resultat av hotande hungersnöd under första världskriget och att man ville minska att spannmål blev till brännvin, vilket är ett problem som helt försvunnit med stigande allmän övervikt. Det är inte direkt hungersnöd som står för dörren.

Tydligen är det helt politiskt omöjligt att låta livsmedelshandlarna sälja starköl, som resten av den här planeten, för det är ”hälsovådligt” och behöver kontrolleras. Däremot går det bra att sälja cigaretter, isterband och ha extrapris på chips som består av fett, kolhydrater och salt. Logiken är helt frånvarande.

Men det är inte bara folkpartister som är rödlistade arter. Det socialdemokratiska arbetarpartiets inflytande har genomgått stora förändringar. Mina morföräldrar, och deras sexton syskon, åtta på var sida, var socialdemokrater med rötter i Lisjö, Kolsva och Surahammar. Men man sa inte sossarna – utan socialdemokratiska arbetarpartiet med betoning på arbetarpartiet. Det fanns inte ett spår av något annat parti. En bror till morfar blev svartlistad på bruken för facklig agitation vid förra sekelskiftet och emigrerade. En annan bror blev ombudsman i facket. Så var det i decennier.

Man behövde inte tala politik på släktträffar eftersom alla hade samma uppfattning – av den äldre generationen. Sedan på tidigt 1970-tal inträffade det som ingen trodde kunde ske. Helt otippat, mormor, väl över 70 år då, bestämde sig för att rösta på Kds – det som är idag Kristdemokraterna. Den politiska anarkin var ett faktum, hädelse i folkhemmet. Sedan spårade det ut helt under 1970-talet och därefter när jag till slut enbart hade en morbror som var socialdemokrat efter att den äldre generationen fallit ifrån en och en och nästa generation helt slirat ur som centerpartister, moderater och gud vet vad.

Så det som var som en socialdemokratisk familjemonolit upphörde i en generationsväxling. Att Sverigedemokraterna är största parti i Kolsva idag, i det som var socialdemokratiska arbetarpartiets urhem, är i många stycken en betydande förändring.

I Skinnskatteberg hade Centerpartiet över 20 procent av rösterna i mitten på 1970-talet, med rösterna koncentrerade till södra kommundelen med Hed och Gunnilbo socknar, med bönder och småföretagare. Min farfar var lantbrukare och var bondeförbundare, röstade på det som blev Centerpartiet hela livet, och många med honom. Centerpartiet var landsbygdspartiet. I år 2026 ställer Centern inte ens upp i kommunvalet i Skinnskatteberg för man får inte fram kandidater som vill ta över. Något otänkbart för några decennier sedan. Små förändringar som över tid och längd blir stora skiften.

Nu är det några månader kvar till valet. Din röst har betydelse och vi lever i en tid av förändring. Att rösta blank är också att ge dig själv en röst. Det viktiga är att du visar att det är du som styr och att all offentlig makt utgår från folket.