I takt och givakt

Valborg i Köping. 1:a maj i Köping och Kungsör. Lyran spelar, publiken njuter. Bakom och framför finns Björn Waldebrink, orkesterledare och dirigent. Magazin24 har träffat honom

Längs gatorna samlas människor i vårkvällen, barn står längst fram och spanar nyfiket efter blänkande instrument och uniformer. När tonerna tar fart rör sig Musikkåren Lyran genom staden – en tradition som levt i generationer. Valborgsmässoafton i Köping.

Björn Waldebrink marscherade i år längst bak i orkestern och spelade bastuba/bastrumma, när Lyran marscherade från Västaråstullen, längs Stora gatan och fram till Stora torget, där Valborg skulle firas. Då ställde han sig framför orkestern och börjar dirigera Hans roll är att hålla samman orkestern och att få dem att utföra det som har övats in.

Men lika mycket handlar hans roll om det som inte syns. Att lyssna, justera och få helheten att falla på plats. För publiken är det en självklar del av firandet. För Björn är det kulmen på ett arbete som började långt tidigare.

– Jag ligger ungefär ett halvår före i planeringen hela tiden, säger han.

Redan nu börjar tankarna på nästa konsert ta form. Repertoar ska väljas, anpassas och förberedas. Noter ska fram, stämmor fördelas och repetitionerna byggas upp steg för steg. Allt för att det till slut ska låta enkelt.

Lyran är en ideell förening och en symfonisk blåsorkester med rötter ända tillbaka till 1882. Här möts unga och äldre, utbildade musiker och amatörer, i ett gemensamt musicerande.

Och för Björn Waldebrink är det just det mötet som gör arbetet speciellt.

Vägen till Musikkåren Lyran började för Björn Waldebrink för drygt 20 år sedan. Då arbetade han med att utbilda värnpliktiga musiker inom Arméns musik, med klarinetten som huvudinstrument, när en kollega tipsade orkestern i Köping om honom.

– De stod utan dirigent och han sa ”hör av er till Björn, jag tror att han skulle passa.”

Själv hade han vid den tiden inte dirigerat orkestern tidigare. Ändå blev mötet avgörande.

– Vi trivdes med varandra på en gång.

Det som började som ett uppdrag utvecklades snabbt till ett återkommande engagemang. Samtidigt tog livet honom vidare geografiskt. Från Stockholm gick flytten till Östergötland, där han arbetade som musiklärare i Kinda kommun – men kontakten med Lyran fanns kvar.

Till slut blev avståndet för stort. Under några år gjorde han ett uppehåll från orkestern. Men banden var inte brutna.

När frågan kom igen, några år senare, var svaret enkelt.

– Då fick jag frågan om jag ville komma tillbaka. Och det ville jag.

Sedan 2013 är Björn åter dirigent för Lyran. Året därpå gick flyttlasset till Köping, där han också började arbeta på kulturskolan – och där orkestern i dag är en självklar del av både vardagen och livet.

Att vara dirigent handlar om betydligt mer än att bara hålla takten. För Björn Waldebrink börjar arbete långt innan första tonen spelas – och fortsätter efter den sista repetitionen.

– Det är ett väldigt komplext uppdrag. När repetitionerna väl startar förändras rollen. Då handlar det om att bygga upp musiken tillsammans med orkestern – från helhet till detalj. I början jobbar man mycket med de stora ramarna. Hur är musiken uppbyggd? Vad vill vi få fram? Sedan blir det mer och mer finjusteringar.

Björn beskriver hur han hela tiden bär en tydlig ljudbild inom sig – en föreställning om hur musiken ska låta. Om något avviker behöver han kunna höra det och styra tillbaka helheten.

– Jag hör inte varje instrument hela tiden, men jag hör när något inte stämmer.

Arbetet framför orkestern kräver både musikalitet och ledarskap. Och att vara en skicklig musiker är inte detsamma som att vara en bra dirigent, menar han.

– Det är ett eget yrke. Det finns egentligen bara ett sätt att bli bättre – och det är att dirigera, om och om igen.

Med erfarenheten har också synen på rollen förändrats. Varje repetition bygger vidare på den förra, och utvecklingen sker både i orkestern och hos honom själv.

– Jag är inte samma dirigent i dag som jag var för 20 år sedan.

Trots all planering och allt arbete finns det ett ögonblick som betyder mer än något annat för Björn Waldebrink.

– Egentligen är jag som lyckligast när jag inte behövs.

Det kan låta motsägelsefullt för en dirigent, men för honom är det själva målet. När repetitionerna har gjort sitt, när varje musiker lyssnar aktivt och reagerar på varandra, då uppstår något som inte går att styra fram i stunden.

– När orkestern verkligen musicerar tillsammans, då kan jag släppa väldigt mycket.

I de ögonblicken blir hans roll mindre synlig. Inte för att den saknar betydelse, utan för att den redan har gjort sitt. Strukturen finns där, samspelet fungerar och musiken bär sig själv.

Samtidigt vet Björn att vägen dit kräver just det arbete som publiken aldrig ser. Alla de där timmarna av repetition, justeringar och små korrigeringar som till slut gör att helheten känns självklar.

– Det är då det känns helt fantastiskt.

Björn Waldebrink föddes i Halland, men de tydligaste barndomsåren tog form i Blekinge, dit familjen flyttade när han var fem år. Där växte han upp med en vardag som rymde både lek, skog och ett tidigt möte med musiken.

Musiken fanns nära redan från början. Pappa Roland, som jobbade med olika datasystem, spelade fiol, nyckelharpa och gitarr och sjöng gärna. Mamma Birgitta, bibliotikarien, sjöng hon också. Det var inget märkvärdigt, snarare en naturlig del av livet hemma.

– Att vi skulle börja spela var nog ganska självklart.

Som så många andra började Björn med blockflöjt i de första skolåren. Men när möjligheten kom att välja instrument föll valet snabbt på klarinetten.

– Det var nog instrumentet som valde mig.Vad det var som lockade är svårt att sätta fingret på i efterhand. Men klangen spelade en roll. Klarinetten ligger nära den mänskliga rösten, menar Björn, med en varm och uttrycksfull ton som går att forma på många sätt.

Barndomen var annars fylld av mycket annat. Fotboll, kompisar och tid utomhus. Skolan fungerade bra, även om intresset varierade mellan ämnen.

– Jag trivdes i skolan, var duktig i det mest, mindre duktig i matte.

Men musiken fanns där hela tiden, först som ett intresse bland flera, sedan som något som sakta tog mer plats. Inte som en självklar väg, men som en riktning som blev tydligare med åren.

Under gymnasietiden började musiken ta en allt större plats i Björn Waldebrinks liv. Han gick naturvetenskaplig linje och hade länge tankar på att arbeta inom sjukvården, men parallellt växte engagemanget för musiken.

– Jag tror jag var med i fyra orkestrar samtidigt.

Det var inte bara organiserad verksamhet. Tillsammans med vänner satte han ihop mindre ensembler och ordnade egna spelningar, allt från mindre framträdanden till konserter i olika sammanhang. Erfarenheten av att spela mycket – och ofta – blev avgörande.

Beslutet att satsa på musiken kom någonstans i 16–17-årsåldern. Då hade han börjat åka på kurser och musikläger, där han mötte andra unga musiker.

– Jag träffade andra som var lite bättre än jag. Det inspirerade mig att börja öva mer.

Han tog privatlektioner och fördjupade sig allt mer i sitt spel. Nästa steg blev värnplikten som musiker vid Arméns musikkår, då placerad i Strängnäs. Efter en inledande soldatutbildning följde månader av intensivt musicerande.

– Då fick man testa på hur det är att vara musiker på riktigt. Repetera, spela konsert, och sedan direkt vidare till nästa program.

Efter värnplikten fortsatte utbildningen. Han återvände till musikstudier och antogs så småningom till musikhögskolan i Västerås, i dag Musik- och Operahögskolan vid Mälardalens universitet. Där låg fokus på kammarmusik och samspel.

En av de viktigaste lärarna blev klarinettprofessorn Kjell Inge Stevenson, vars råd fortfarande följer med i undervisningen.

– Han brukade säga att man ska spela som en katt. Aldrig använda mer kraft än nödvändigt.

Bilden har fastnat. Den handlar om precision, kontroll och att hitta ett naturligt flöde – något som kommit att prägla både hans eget musicerande och hans sätt att arbeta med andra.

Efter studierna tog Björn Waldebrinks yrkesliv snabbt form inom musiken. Redan innan utbildningen var helt avslutad hade han påbörjat en bana som skulle komma att präglas av både undervisning och ensemblespel.

Han återvände till Arméns musik, denna gång som instruktör för värnpliktiga musiker – samma miljö där han själv hade gjort sin tjänst. Under några år arbetade han med att utbilda unga musiker på väg in i yrket, först i Strängnäs och senare i Kungsängen när verksamheten flyttades.

– Man såg att det behövdes fler som kunde spela på en hög nivå, så då tog man in instruktörer.

Efter tiden inom det militära musiklivet gick han vidare mot undervisning. Han arbetade som klarinett- och saxofonlärare i Östergötland, bland annat i Kinda kommun, och senare vid en större kulturskola i Motala.

Parallellt fanns hela tiden kopplingen till Musikkåren Lyran, även om engagemanget varierade över tid.

2013 fick han frågan om att återvända som dirigent. Kort därefter öppnades också möjligheten att arbeta i Köping, när en tjänst på kulturskolan blev ledig.

Året därpå gick flytten.

Sedan dess har musiken inte bara varit ett yrke, utan en självklar grund i vardagen – i undervisningen, i orkestern och i livet i Köping.

Musiken kom inte bara att bli Björn Waldebrinks yrke – den blev också en del av hans familjeliv. Det var genom orkestern som han träffade sin fru.

– Jag ledde orkestern och hon spelade i den.

Det som började i repetitionerna växte till något mer. I dag delar de både vardag och musikintresse. Hans fru NAMN spelar fortfarande, både oboe och kornett, och musiken är en naturlig del av familjens liv. I dag har de också en dotter NAMN som tagit plats i orkestern. Att se nästa generation kliva in i samma gemenskap ger ytterligare en dimension.

Orkestern blir på så sätt något mer än bara ett musikaliskt sammanhang. Den är inte riktigt en familj, men mer än en vänkrets, En gemenskap som växer fram över tid, byggd på ett gemensamt intresse och många timmar tillsammans.

För Björn Waldebrink är kopplingen till Musikkåren Lyran också det som tydligast förankrar honom i Köping. Det var orkestern som förde honom hit – och som fortfarande är den starkaste anledningen att stanna.

– För mig är orkestern det bästa med Köping.

Lyran är i dag något mer än en lokal angelägenhet. Även om rötterna finns i staden, lockar verksamheten musiker från hela regionen. Många pendlar från Västerås, Örebro, Eskilstuna och Arboga för att delta i repetitionerna.

– De flesta åker en bra bit för att komma hit. Det ser jag som ett gott betyg. Det handlar om en verksamhet som engagerar, och som människor är beredda att lägga tid på, även under mörka vinterkvällar. Den utvecklingen har också förändrat bilden av orkestern – från att ha varit tydligt lokal till att bli en samlingspunkt för musiker från flera håll.

Samtidigt menar han att alla i Köping kanske inte är medvetna om vilken position Lyran har i Musiksverige.

– Om jag säger att jag är från Köping när jag träffar kollegor i andra delar av ladet, då säger de ofta: ”Jaha, Lyran?”

Orkesterns historia, rykte och nivå är välkända långt utanför stadens gränser. Men på hemmaplan är det kanske framför allt traditionerna och närvaron i stadens liv som märks – vid högtider, konserter och återkommande framträdanden.

För Björn Waldebrink handlar musik i grunden inte om prestation, utan om något betydligt svårare att mäta.

– Jag har svårt att se att man tävlar i musik.

Visst finns det tävlingar, men de fångar enligt honom främst det tekniska – hur snabbt eller exakt något kan spelas. Det som verkligen betyder något, det som berör, låter sig inte rangordnas lika enkelt.

– Musikens kärna är att beröra människor.

Själv dras han ofta till det mer lågmälda uttrycket. När han får välja faller det hellre på moll än dur.

– Moll, utan tvekan. Det är något i den klangen som tilltalar mig, även om det är svårt att sätta ord på varför. Samma tendens märker han när han själv försöker skapa musik. Jag kan tänka att jag ska skriva något i dur, men så blir det ändå i moll till slut.

Björn komponerar ibland, men det är i arrangemangen han känner sig mest hemma. Där finns ett material att utgå från, något att forma och anpassa efter den ensemble han arbetar med.

– Ett arrangemang handlar om att få det att fungera i de aktuella sammanhanget.

Musik är, i hans värld, alltid beroende av situationen – platsen, människorna och syftet. Det är där den får sin verkliga betydelse.

När Björn Waldebrink själv får välja musik återkommer han ofta till ett och samma verk: Pastoralsymfonin av Ludwig van Beethoven.

Det är ett stycke han återvänder till i olika skeden av livet, oavsett sinnesstämning. Inte för att analysera, utan för att lyssna.

– I just det verket kan jag släppa allt och bara uppslukas av musiken.

Annars är det svårt att helt stänga av yrkesblicken. Han hör detaljer, strukturer och val som görs längs vägen. Men här finns något annat – en helhet som bär.

Skulle han få välja fritt skulle han också veta vilken orkester han vill stå framför.

– Berlins Filharmoniska orkester med sin klang och sina blåsmusiker, representerar något av det yttersta inom orkestervärlden. Men drömmen handlar kanske mindre om scenen och mer om känslan.

Lyran valde på 90-talet att ta klivet in i det militära. Lyran är en ideell förening, helt civil, där Björn är anställd. Hemvärnets musikkår Västmanland är ett krigsförband inom Försvarsmakten. Där är Björn kapten och dirigent och har soldater under sig. Alla i Lyran är inte hemvärnsmusiker, och alla hemvärnsmusiker är inte med i Lyran.

Är det kul att gå i vaktparaden?

– Vaktparaden är jättekul. Jag har gjort jättemånga vaktparader men det är alltid häftigt att komma upp mot Stockholms slott och se alla turister. Det spelar ingen roll när på året, det är alltid mycket folk.

När är du lyckligast i dirigentrollen?

– Egentligen när jag inte behövs, för då har jag lyckats. När jag inte behöver styra orkestern, utan när de musicerar med ett aktivt lyssnande och det bara händer saker i stunden. När jag har fått repetitionsarbetet att komma så långt så att jag egentligen kan släppa jättemycket på konserten. Då känns det helt fantastiskt. Och målet är ju på något sätt att jag inte ska behövas.