Ny affärsmodell: Betala eller bli spårad

Det brukade vara enkelt. Eller ja, ganska enkelt i alla fall.

När en cookie-ruta dyker upp har man två val: acceptera allt, vilket de flesta gör i ren bekvämlighet, eller klicka sig fram till ”endast nödvändiga”.

Det senare innebär att man kan tacka nej till både spårning och personlig annonsering. Man slipper då bli förföljd av annonser för produkter man redan köpt, och allt okänt som pågår i bakgrunden.

När jag väl har letat fram rätt USB-kabel och köpt den vill jag inte bli jagad av annonser för USB-kablar i flera veckor efteråt. Affären är avslutad. Problemet är löst.

Ändå fortsätter det. Samma produkt, om och om igen, som om jag plötsligt skulle börja samla på kablar. Det är bisarrt att det har blivit norm.

Och när jag köpt kalsonger dyker sådana annonser upp på min dator. Kollegan tittar in i mitt rum och där är kallingarna. På skärmen. Inte riktigt det man vill bli förknippad med jobbmässigt.

Nu har alltså det som framstår som det smarta valet, ”endast nödvändiga”, fått en prislapp.

Hos Schibsted, alltså Aftonbladet och Svenska Dagbladet, är det en betaltjänst.

Det gäller inte bara den som läser gratis. Även den som redan betalar för en prenumeration får betala en gång till för att slippa bli spårad.

Vi är vana vid att betala för att slippa annonser. Youtube Premium är ett exempel. Här gäller motsatsen. Du betalar för att fortfarande se annonser, men utan att bli spårad.

Förklaringen är egentligen enkel. Ju mer information som finns om dig, desto mer blir annonserna värda.

En läsare som kan spåras, analyseras och placeras i en målgrupp är betydligt mer lönsam än en anonym besökare.

När du tackar nej till spårning sjunker värdet på annonsytan. Då vill någon täcka mellanskillnaden.

Hur farligt är det egentligen att låta Aftonbladet spåra mig?

Frågan är fel ställd.

Det handlar inte bara om Aftonbladet. När du klickar på “godkänn alla” ger du samtidigt tillåtelse till ett helt nätverk av bolag att samla in och använda data om dig.

Listan är lång. Där finns globala jättar som Google, Amazon, Microsoft och Adobe, men också en rad mindre aktörer som få utanför branschen känner till.

Tillsammans bygger de en bild av vad du läser, vad du söker efter och vad du intresserar dig för. Det är alltså inte en tidning som följer dig. Det är en hel industri.

En märklig affärsmodell 

Först kartlägger de dig i detalj. Sedan säljer de dig möjligheten att slippa bli kartlagd.

”Pay or consent” kallas det.

Betala och håll truten eller samtyck, i översättning.

Det här har aldrig handlat om vad innehållet kostar. Möjligheten att välja ”endast nödvändiga” har funnits där oavsett. Nu är det just det valet som kostar.

Kritiker menar att det i praktiken är en form av utpressning. Antingen accepterar du att bli spårad, eller så får du öppna plånboken. Frågan är hur frivilligt ett sådant samtycke egentligen är.

För vad är alternativet?

I dag går det att välja bort det här. Den som störs kan läsa nyheter någon annanstans. Men hur länge dröjer det innan fler följer efter?

Det här är inte bara en teknisk fråga om cookies. Det handlar om något större, synen på användaren.

Är vi användare eller råvara?

När till och med rätten att bli lämnad ifred prissätts är svaret redan givet.