Nationaldagen borde handla om gemenskap – inte om att utestänga människor

Den 6 juni firar vi Sveriges nationaldag. En dag som borde handla om demokrati, gemenskap och människors lika värde. Men i år sammanfaller dagen med att nya hårdare regler för svenskt medborgarskap träder i kraft. Det är symboliskt för den stegvisa förflyttningen mot avhumanisering, misstänksamhet och exkludering.

Under de senaste åren har migrationspolitiken genomgått den största åtstramningen i modern tid. Tillfälliga uppehållstillstånd har blivit norm. Möjligheterna till familjeåterförening har begränsats. Försörjningskraven har skärpts. Nu höjs även trösklarna för att bli svensk medborgare. Regeringen beskriver detta som integrationspolitik, men vi menar att det riskerar att få motsatt effekt.

Medborgarskapet är inte bara ett juridiskt dokument. Det är en bekräftelse på att man är en fullvärdig del av samhället. Att man hör hemma här. Att ens framtid finns i Sverige. När människor som redan arbetar, betalar skatt, studerar och bygger sina liv här möts av allt fler hinder skickar samhället ett annat budskap: att de trots många år i landet fortfarande står utanför. De skärpta lagarna följer efter år av en alltmer restriktiv syn på migration. Varje reform har motiverats som nödvändig. Tillsammans har de skapat ett Sverige där människor förväntas integreras samtidigt som vägen till trygghet och tillhörighet blir allt längre.

Som regionråd möter jag så gott som dagligen människor som ser till att vår välfärd fungerar. Undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, lokalvårdare och bussförare. Många har själva invandrat till Sverige eller har sin bakgrund i andra länder. De bidrar varje dag till vårt gemensamma samhälle. Sverige behöver fler människor som vill utbilda sig, arbeta och bygga sin framtid här. Vi behöver stärka sammanhållningen, inte bygga murar mellan människor.

Naturligtvis ska medborgarskapet ha betydelse. Men dess värde stärks inte genom att göra vägen dit allt längre och svårare. Tvärtom riskerar vi att skapa ett samhälle där människor lever år efter år utan fullständiga demokratiska rättigheter och utan känslan av att vara helt accepterade. Den senaste tiden har vi sett ungdomar som gått i svensk skola, talar svenska och ser Sverige som sitt hem hotas av utvisning när de fyller 18 år eller när familjens asylskäl omprövas. För dem är budskapet tydligt: det spelar mindre roll hur väl du integrerats. Det avgörande är vem du är, och om du uppfyller de allt hårdare kraven.

Historiskt har Sverige varit som starkast när vi har sett människor som en resurs, inte som ett problem. När vi har investerat i språk, utbildning, arbete och bostäder i stället för att tävla om vem som kan sätta upp de högsta trösklarna. Samtidigt som framtidens kompetensförsörjning är den viktigaste frågan inom både välfärden och näringslivet, gör vi det svårare för människor som redan bor, arbetar och utbildar sig här att få en trygg framtid i landet.

Nationaldagen brukar firas genom att välkomna nya medborgare och uppmärksamma att Sverige växer genom människor som valt att bygga sina liv här. Att samma dag nu förknippas med skärpta krav, längre väntetider och fler hinder säger något om den kursändring som skett i svensk migrationspolitik. På nationaldagen borde vi fråga oss vilket Sverige vi vill vara. Ett land där gemenskapen växer. Eller där allt fler hålls på avstånd, trots att de redan lever sina liv här. Jag vet vilket land jag vill fira den 6 juni. Ett Sverige som välkomnar, inkluderar och bygger framtiden tillsammans.

Heidi-Maria Wallinder (V), regionråd i opposition

---

Det här är en debattartikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du skriva en debattartikel? Skicka din debattartikel till debatt@magazin24.se. Bifoga skribentens namn, adress och telefonnummer. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.