Den totala glädjen – tack!

Att vinna en slutspelsmatch och säkra avancemang med ett mål i förlängningen på hemmaplan var verkligen obeskrivligt roligt. Total eufori, och sådant får man inte uppleva så ofta.

Nu blir detta en väldigt personlig, väldigt smal krönika. Vid en första inblick kommer den att verka handla om sport. Det gör den också, innebandy framförallt, men även om känslor.

Förra söndagen gick IBK Köpings herrlag upp i division 1, det var länge sedan föreningen hade ett lag så pass högt upp i seriesystemet och i innebandy är det lite speciellt. IBK kommer nästa säsong att spela i tredjedivisionen: det finns en superliga och en allsvenska som är högre.

Så i vår lilla innebandydamm, där Sverige är världsledande, har IBK i och med förra helgens seger mot Kumla med 2–0 i matcher tagit sig upp på en respektabel nivå där det kommer krävas betydligt mer av såväl förening, organisation, spelare och ledare.

Men det tar vi då, nu fokuserar vi på det som var. Kort bakgrund utifrån mitt egna perspektiv: när jag själv slutade spela för snart fem år sedan (kanske så här i efterhand något år för tidigt, men hade ont lite här och var) blev jag engagerad i IBK tillsammans med framförallt Magnusson och den hemflyttade Laakso. Vi hade en ambition om att försöka ta föreningen tillbaka. Jag ställde mig i båset, och blev kvar till ifjol när vi för tredje gången i rad hade förlorat när det stod som mest på spel.

I vilket fall: spelare från två bottenlag (både KIS Innebandy och IBK förde där och då en tynande tillvaro) i den lokala innebandyn blev nu ett stabilt topplag som började konkurrera om de övre placeringarna och chans på avancemang högre upp i seriesystemet.

Det nya konceptet innehöll så väl lite lite lokal innebandyadel från gamla Köpings IS med Norman och Jacka i spetsen, men även det yngre gardet från egna IBK-led som Store, Trym, Salminen, Rosendahl och Grundel.

En mix av rutinerat och nytt, som alltså per omgående gav resultat. I seriespel. Varenda gång när det sedan närmade sig slutspelstider knöt det sig. Faktum är att fram till detta kvalspel hade vi legat i toppen av tabellen och gått vidare i samtliga år, men hade ett facit på 1–7 i matcher. Med några omgångar kvar av årets seriesäsong som gått knackigare än vanligt fick jag chansen att vara med igen. In i båset. Det vankades kval.

Efter den inledande förlusten mot den första kvalmotståndaren Skiljebo hemma, där vi gör en riktigt slät figur såg vi inte tillbaka (ett uttryck som låter bättre på engelska). We didnt looked back, och städade av den rutinerade men kanske inte riktigt lika hungriga motståndaren i två raka matcher och fick en final i bäst av tre mot Kumla. Tunga Kumla.

Första matchen borta på fredagen. Och den nervositet och ängslighet som vistats i början av kvalet (och kanske faktiskt i vartenda kval tidigare också) var helt bortblåst. Respektlöst, rejält, effektivt. Några killar födda 2007 gick i bräschen för hela laget och fick med sig övriga, och vi kunde lämna Kumla en sen men fin vårkväll med 7–3 och 1–0 i matcher. Returen hemma två dagar senare, 1000 personer på läktarna, vinst och segern är vår.

Vi öppnar perfekt, inte spelmässigt kanske men resultatmässigt. Effektivt. Leder med 4–1 och 5–2, nu är det nära. Men de spelskickliga gästerna med massor med spelare med erfarenhet från de högre seriesystemen börjar äta sig ikapp. De kvitterar, de tar därefter ledningen och i det läget skulle en direkt avgörande match spelas i Kumla på onsdagskvällen. Nu är det sådär nervöst igen som det varit tidigare säsonger, vi börjar bli oroliga för att förlora. Men vi svarar och kvitterar omgående, 6–6. Det blir förlängning. Sudden Death. Plötslig död. Eller liv.

Och från ingenstans kommer det, avgörandet. Burén, trotjänare och allmän kämpe, vinner en närkamp på egen planhalva och chippar fram den till Loke, Golden Boy, som mer eller mindre stöter bollen stolpe in. Säsongen är slut. Vi vann, äntligen. Glädjen är total. Och den där totala, totala, totala euforiska glädjen där man bara får vråla rakt ut tillsammans med andra som också vrålar rakt ut… sådant får man inte uppleva särskilt ofta har jag märkt.

Såklart finns det lycka, glädje och stunder när livet är fantastiskt, men det vrål som jag och övriga deltagare i IBK Köping vrålade med efterföljande glädje är sällsynt. Jag är tacksam att jag fick frågan att vara med under slutspurten den här säsongen, och tacksam att jag fick uppleva den glädjen tillsammans med många som betyder mycket för mig i Köpings bad och sport. Det var många års misslyckanden som skulle ur i de glädjescenerna som utspelade sig. Danne får nu släpa vattenflaskorna runt halva landet.

Min första krönika i Magazin24 handlade faktiskt om den lokala innebandyn, det var nog ungefär sju år sedan och i den diskuterade jag lite vad som krävdes för att Köping återigen skulle få ett lag högre upp i divisionerna. Nu är vi här, det krävdes lite respektlösa ungdomar, några som varit med länge och kämpat på och det krävdes stolpe in i förlängningen. Framtiden ser bra ut, njut och fira lite nu pojkar, det kommer att krävas mycket av er i fortsättningen!