Om bussen igen

För ett par veckor sedan skrev jag här om att Köping inte har någon vanlig lokal busstrafik. Jag tyckte att det verkade lite märkligt för en stad med nästan 20 000 invånare.

Mitt förslag var blygsamt. Prova med en eller två mindre bussar under en begränsad tid, med fasta turer på tider då folk faktiskt behöver åka. Sen kan man se hur många som använder dem och vad det kostar.

Jag frågade också partierna vad de tyckte. Och jovars, det kom svar.

Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet säger ganska tydligt ja till ett försök. Vanligt Folk i Köping är också positiva. Liberalerna tycker att idén är rimlig, även om de vill veta mer om kostnader och upplägg först.

Sverigedemokraterna vill se en eller flera stadslinjer ”inom några år”. Det låter väl bra. Är 2027 inom några år?

Socialdemokraternas Per Ågren tycker inte heller att dagens lösning räcker. Han ville däremot först se bättre underlag från Region Västmanland om resande och kostnader innan han tog ställning till ett försök.

Rimlig invändning. Numera finns det underlaget.

Ola Saaw och Moderaterna vill i sin tur bli av med Flexlinjen eftersom den kostar mycket och används av få. Ok. Frågan blir förstås vad man tänker ha i stället.

För övrigt gjorde jag misstaget att börja begära ut gamla handlingar från kommunen och regionen. Det blev en del papper.

Men historien om Köpings bussar är ändå spännande.

Resandet med den gamla tätortstrafiken ökade nämligen ganska kraftigt under de sista åren innan de stora nedskärningarna började. Sen försvann större delen av trafiken, lördagarna försvann och det som blev kvar gick huvudsakligen mitt på dagen. Anpassningen till arbetspendling och tåg gavs i praktiken upp.

Några år senare konstaterade man att få åkte buss. Tacka fan för det.

2015 ersattes det lilla som återstod av Flexlinjen. Den skulle både locka fler resenärer och bli billigare, trodde man.

Man trodde fel. Resandet blev mycket lägre än man hade räknat med och i dag kostar Flex omkring en och en halv miljon kronor om året.

Det finns en formulering på VL:s egen hemsida som jag har svårt att släppa. Där står att Flextrafik är ”ett komplement till den ordinarie linjetrafiken”.

I Köping har vi ingen ordinarie linjetrafik. Komplementet blev huvudgrejen, och jag har svårt att se hur det kunde vara Herrans mening.

Regionens färska genomgång av kollektivtrafiken säger också ungefär det man kunde ana. Flex används av få och öppettiderna passar uselt för arbetspendling. I delar av tätorten är kollektivtrafiken dålig. Regionen skriver att man bör ”arbeta vidare med ett mer generellt alternativ för en bredare grupp resenärer”.

Det tycker jag låter bra. Och det är ungefär den sorts underlag Per Ågren efterlyste. Nu har han fått det.

Sen finns jämförelsen med andra städer. Jag gick igenom 24 svenska tätorter ungefär lika stora som Köping och räknade ganska snålt. 21 av 24 hade vanlig, tidtabellbunden lokaltrafik.

Köping är alltså lite udda.

Ett av de bästa exemplen är Kinna. Där provade man anropsstyrd trafik men gick i våras tillbaka till fasta linjer. Bland annat hade försöket visat att vanlig linjetrafik fungerade bättre för människor som skulle till jobbet.

Det är ju egentligen hela poängen med mitt förslag. Vi behöver inte bestämma oss för resten av livet. Prova något som verkar vettigt för Köping och se hur människor faktiskt använder det.

Politiskt ser det faktiskt rätt lovande ut. Några partier har redan sagt ja och andra ville veta mer. Nu finns mer att veta. Per Ågren har fått det bättre underlag han efterlyste. Ola Saaw vill fortfarande bli av med Flex. Regionen ger honom knappast några nya skäl att behålla den.

Ingen behöver krypa till korset här. Det finns gott om möjligheter att helt enkelt säga: okej, vi provar.

Så min fråga till partierna är enkel: vem tar initiativet – och när?

Det vore bra att få veta, för i regionens nuvarande planering händer annars ingenting med Köping under 2027.

Och valet är snart här.

Jag vet inte om det ska vara en linje eller två, eller exakt hur de ska gå. Det är ju bland annat det ett försök kan hjälpa oss att ta reda på.

Jag föreslår fortfarande inget märkvärdigt. Börja smått, med mindre bussar, vettiga tider och en sträckning som når sådant som stationen, centrum, sjukhuset och Big Inn. Kör tillräckligt länge för att det ska gå att dra några slutsatser och se sedan vad människor faktiskt gör.

Om Per Ågren, Ola Saaw, Andreas Trygg, Jenny Adolphson eller någon annan vill stå vid Hökartorget med sax och band när första bussen går tänker jag inte gräla om vem som ska få äran.

Jag kan stå bredvid.

Bara bussen går.

Björn Isberg Eliasson

---

Det här är en debattartikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du skriva en debattartikel? Skicka din debattartikel till debatt@magazin24.se. Bifoga skribentens namn, adress och telefonnummer. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.