Från Munktorp till makten

Sven-Erik Österbergs livsresa är en berättelse om en ovanlig klättring. Från en 6-åring som kör traktorn på familjejordbruket i Munktorp till rikspolitikens centrum. Med sina händer har han byggt huset han bor i – och egenhändigt skjutit 44 älgar. Med sitt hjärta och sin hjärna har han blivit kommunalråd, riksdagsledamot, statsråd och landshövding. Han kan inte motstå att låta sig frestas av smågodis. Magazin24 har träffat honom

Sven-Erik Österberg körde traktor i familjejordbruket innan han började skolan. Efter att ha arbetat fem år i jordbruket och fyra år som skogsarbetare ledde hans fackliga engagemang honom rakt in i Socialdemokratin.

Han gick från att vara ombudsman för Skogsarbetarförbundet 1984 till att bli kommunalråd i Skinnskatteberg år 1992 och sedan riksdagsledamot för Socialdemokraterna från 1994 och statsråd i Göran Perssons regering 2004. Han var landshövding i Norrbottens län 2012–2018 och i Stockholms län 2018–2023.

Jag träffar Sven-Erik Österberg i hans hem i Skinnskatteberg, ett hus han med sin snickarbegåvning byggt med sina egna händer. El, vatten och avlopp har förstås hantverkare med lagstadgad kompetens fått utföra.

Vi sitter vid köksbordet. Hustru Anne-Marie har, precis som jag hoppats på, bakat en mycket god sockerkaka. Kaffet därtill smakar utmärkt.

Vi känner inte varandra. Vi har hälsat på varandra i Almedalen för flera år sedan. Nyligen stötte vi ihop med varandra på Pressbyrån på Västerås station. Jag tittade högt upp och sade: ”Österberg?”. Han tittade ned och sade: ”Beijbom?”.

Vi kom överens då överens om att inom kort mötas för ett porträttsamtal. Så blev det. Här en liten rapport från vårt möte och vårt samtal.

Berätta om din bakgrund!?

– Jag är född och uppvuxen i Munktorp. Min pappa drev ett familjejordbruk och jag växte upp i ett generationsboende. Det var mammas gård. Min pappa var född lite högre upp i Munktorp mot Bergs socken. De var tio syskon i ett rum och kök under uppväxten på ett torpställe. Min morfars far köpte gården en gång i slutet av 1800-talet. Min mamma hade ingen bror utan de var två syskon, döttrar bara. Så när mamma och pappa gifte sig kom min pappa in i bilden.

Sven-Erik gör en paus, fortsätter sedan att berätta:
– Min morfar och mormor bodde i ett hus intill oss. Min morfar blev tidigt änkling, men han bodde kvar så länge han levde. Min mamma tog hand om oss barn och hjälpte till på gården. Jag har en syster, Anna-Karin, som är tre år yngre och en bror, Carl-Johan, som är sex år yngre. Vi hade alla slags djur. Kor, hästar, grisar och höns. När jag var liten så var det ganska uppenbart att jag skulle ta över jordbruket. Men det ändrades ju ganska radikalt sen. De här enheterna var inte lönsamma.

Hur var du som barn?

– Jag tror jag var ganska krävande. Mamma sa att jag var jobbig när jag var liten. Jag var busig och hittade på en massa hyss. Men jag fick ju vara med ute. Eftersom jag hade mindre syskon så var jag alltid ute med morfar. Men också med min pappa förstås. Men morfar hade mer tid att prata. Tidigt läste jag mycket böcker. Astrid Lindgrens böcker och Enid Blytons ’femböcker’ var mina favoriter.

Tyckte du om att idrotta?

– Ja, jag åkte skidor och var ganska framgångsrik. Vann distriktsmästerskap i Västmanland i tidigare tonår, när jag var 13, 14, 15 år gammal Jag slutade åka skidor när jag var 17–18 år. Vi hade en aktiv skidklubb, Hägersta GF. Det var stora barnkullar i Munktorp på den tiden. Många åkte skidor.

När du var liten, vad ville du bli när du blev stor?

– Jag var nog inställd på att jag skulle fortsätta med gården. Det var ingen som krävde det. Men det kändes naturligt på något sätt.

Vilka skolor gick du i?

– Jag gick i Munktorps kyrkskola från 1 till 6 klass. Vi hade Märta Edmyr i lågstadiet. De som hade svårt att ta till sig undervisningen fick sitta kvar någon timme efter skolan och läsa på. De kom ifatt, det var bra. Sen gick jag i Scheeleskolan i Köping från 7 till 9. Sen började jag naturvetenskaplig linje på Karlbergsskolan i Köping, som då var ett gymnasium.

Varför valde du naturvetenskaplig linje?

– Jag var nog ganska inställd på att jag skulle bli veterinär, eftersom jag hade stort djurintresse. Men sen blev jag väldigt intresserad av historia och samhällskunskap. Jag hade en fantastisk lärarinna i samhällskunskap och historia som hette Anngret Selinder. I biologi hade vi Erik Berggren. Två lärare av den gamla stammen, mycket duktiga. I gymnastik hade vi Ture Linde. Han var snäll. Vi fick göra lite som vi ville. Vid ett julskutt, när man skulle skoja med lärarna, skaldade vi: ”Ser du Ture i det blå, allt du önskar kan du få, fotboll, pingis, handboll eller ingenting.”

Sven-Erik gjorde lumpen som telegrafist i Linköping. Efter lumpen började han sommarjobba på ett jordbruk som drevs av Domänverket i Skinnskatteberg. Då träffade han också jämnåriga Anne-Marie från Västerås, vars pappa arbetade på ABB. De gifte sig när de var 20 år gamla. Idag har de tre vuxna barn och fem barnbarn. Sonen Peter bor i Surahammar. Dottern Malin bor i norra Djurgårdsstaden i Stockholm. Dotter Åsa bor i Järfälla.

– Idag tycker man att det var väldigt tidigt att gifta sig 20 år gammal. Men vi var mognare förr än unga är idag. Jag vet inte om detta bara är en känsla.

När kom politiken in i ditt liv?

– Jag var ju politiskt intresserad när jag gick på gymnasiet. I det militära träffade jag många vänsterradikala marxister. I det lägret kände jag mig inte hemma. Men jag kände mig inte hemma i högerbåset heller. Det var där och då jag tog ställning för socialdemokratin. Mest för grundvärderingen om alla människors lika värde. Jag blev medlem i socialdemokraterna ungefär samtidigt som jag gifte mig.

Men Sven-Erik blev inte politiskt aktiv utan fackligt aktiv. Han gick med i Lantarbetarförbundet, avdelning 28, och gick på alla möten.

När Sven-Erik med egna händer byggt huset han och hustrun bor i idag, fick han ett litet uppdrag för socialdemokraterna i Skinnskattebergs kommun, att sitta med i en bostadsstiftelse.

Domänverket gjorde förändringar och arrenderade ut jordbruket. Då började Sven-Erik i stället jobba som skogsarbetare. Det blev fyra år i skogen, då han var fackligt organiserad i Svenska Skogsarbetareförbundet. Ordförande i den lokala sektionen hette Einar Strömberg. När han skulle sluta ville han att Sven-Erik skulle efterträda honom. Det blev så.

En tjänst som ombudsman blev ledig i avdelning 25, som omfattade alla skogsarbetare i Västmanland och Uppland, med kontor i Fagersta. Den dåvarande ombudsmannen, Carl-Johan Melander, skulle flytta hem till Lycksele.

– Jag hade vid den här tiden tankar på att söka in på Skogsmästarskolan i Skinnskatteberg. Jag kände att jag inte kunde gå och hugga skog hela livet. Det var ju tungt och påfrestande för ryggen. Jobbet då utfördes både med motorsåg och manuellt.

Den 5 augusti 1984 började Sven-Erik som ombudsman, och efter valet 1985 blev han ledamot i socialnämden i Skinnskatteberg.

Sven-Erik var ombudsman i Svenska Skogsarbetarförbundet mellan 1984–1992, med ungefär 2 000 medlemmar i avdelningen.

– Arbetet blev alltmer maskinellt med nya skogsmaskiner. Det blev många övertalighetsförhandlingar, när skogsbolagen ville minska på antalet skogsarbetare.

Skinnskatteberg behövde ett nytt kommunalråd för – på den tiden – treåriga mandatperioden, från den 1 januari 1992 till valet i september 1994. Sven-Erik blev erbjuden och tackade ja till att bli socialdemokratiskt kommunalråd.

– Det var en tuff period med betydande ekonomiska svårigheter. Jag fick veta av ekonomichefen i kommunen att om ingenting drastiskt gjordes skulle kommunen behöva låna till lönerna bara några månader senare. Vi fick börja med ett stort sparprogram som gjorde många arga, men vi fick ordning på ekonomin och behövde inte låna till lönerna.

Inför valet 1994 ville Lena Hjelm-Wallén, som var ordförande för S i Västmanlands län, att Sven-Erik skulle kandidera till riksdagen. Det blev så, och Sven-Erik valdes in i Sveriges Riksdag, 39 år, och fick en plats i lagutskottet.

– Vi socialdemokrater i Västmanlands län fick fem mandat. De som kom in i riksdagen från vårt län var då Göran Magnusson (Köping), Margareta Israelsson (Västerås), Paavo Vallius (Västerås), Berit Oskarsson (Arboga), Marianne Ytterberg (Västerås) och jag.

Sven-Erik kom in i finansutskottet 1996 och fortsatte i detta utskott efter valet 1998. Ordförande i arbetsmarknadsutskottet, Johnny Ahlqvist, blev överdirektör på AMS. Då blev Sven-Erik hans efterträdare som ordförande mellan 2000–2002.

Efter valet 2002 blev Sven-Erik ordförande i finansutskottet.

– Det blev kanske det intressantaste politiska uppdrag jag haft. Ordföranden i i finansutskottet var delaktig i budgetförhandlingarna inne på departementet, höst och vår. Jag var med under åtta budgetförhandlingar, först med Erik Åsbrink som finansminister, sedan med Bosse Ringholm.

Sven-Erik var kommun- och finansmarknadsminister i Göran Perssons regering 2004–2006. Denna intressanta period får bli föremål för en intervju vid senare tillfälle.

När Håkan Juholt var partiledare efter Mona Sahlin, som efterträtt Göran Persson som partiledare, satt Sven-Erik i konstitutionsutskottet. Då ringde statsminister Fredrik Reinfeldts statssekreterare och och sade:
– Vi behöver en landshövding uppe i Norrbotten, som förstår sig på landsbygden. Det gör ju du. Du har också jobbat i både jorden och skogen. Vi vill att du blir den nye landshövdingen i Norrbottens län. När jag talade med min hustru sade hon absolut nej. Hon ville inte flytta till Luleå. Några veckor senare kom den ansvarige ministern, Stefan Attefall, satte sig bredvid mig i riksdagsbänken vid en frågestund och sade:
– Kan du inte omvärdera ditt beslut. Vi har pratat om saken i regeringen. Vi tycker att du skulle passa så bra som landshövding i Norrbotten. Då övertygade jag hustrun att i varje fall åka upp och titta. Vi kom in i det vackra residenset. Vi möttes av en mörk, röd, lite rostbrun hall när vi kom in. Då sade hustrun:
– Det här verkar trevligt. Här kan vi bo.

Sven-Erik tackade ja och var landshövding i Norrbottens län mellan 2012 och 2018.

– Det blev fantastiska år. Vi trivdes väldigt bra.

Åkte du mycket skidor?

– Nej det gjorde jag egentligen inte. Jag åkte lite skridskor, faktiskt. Därför att de har ju såna här fina skridskobanor. Jag köpte långfärdsskridskor. Vi gick mycket och promenerade runt. Vi hade ju hundar då också.

Stockholms län behövde en ny landshövding år 2018. Thomas Bodström, tidigare justitieminister, hade utsetts. Men det blev bråk om hans tillsättning på grund av hans styrelseuppdrag i fondbolaget Allra och de ekonomiska oegentligheter som uppdagades i detta bolag.

– Vi var nere i Munktorps kyrka på begravning. Det surrade i mobilen i fickan. När vi kom ut efter begravningen fick jag se att det var ett regeringsnummer. På telefonsvararen hörde jag civilminister Ardalan Shakarabi som ville att jag skulle ringa upp. Jag ringde och blev erbjuden att bli landshövding i Stockholm. Det brådskade med en snabb lösning. Jag talade med hustrun under begravningskaffet, sedan ringde jag upp Ardalan och tackade ja. Så första februari 2018 började jag som landshövding i Stockholms län. Det var jag fram till 2023.

En landshövdingen är lite av en lokal kung. Utom i Stockholm. Där finns ju rikets kung, regering och riksdag.

Landshövdingen i Stockholm har inte samma status som  i övriga landet – eller hur?

– Det är sant. Det blev mycket mer invigningar och sådant i Norrbotten. I Stockholm är landshövdingen mer som en generaldirektör. Det olyckliga var att mina år som landshövding i Stockholms län sammanföll med två års pandemi med allt som då var inställt och avstängt. Mycket krishantering under pandemin. Satt också med i regeringens krishanteringsnämnd. Jag ägnade mig mycket åt skärgårdsfrågor. Skärgården är ju Stockholms stora glesbygd.

Vad tyckte du var roligast, att sitta i regeringen eller att vara landshövding?

– Jag trivdes ju väldigt bra som landshövding. Det påminner ju om att sitta i regeringen på ett sätt. Ärendehanteringen och sådant, påminner om varandra. Men det är lite lugnare att vara landshövding. Sedan har man ju privilegiet att bo lyxigt på residens med fantastisk servicepersonal, från husfru till chaufför.

Du har haft många utredningsuppdrag. Minns en som handlade om felaktiga utbetalningar i välfärdssystemen.

– Ja, jag har haft många utredningsuppdrag. Mitt första utredningsuppdrag var tullens dimensionering efter EU-inträdet. Den utredning du minns höll jag på med i två och ett halvt år. Jag började denna utredning när jag var landshövding i Norrbotten och slutförde den när jag var landshövding i Stockholm. Det var Magdalena Andersson, som då var finansminister, som tillsatte utredningen. Det var inte lätt att gräva i myndighetsvärlden. Jag fick gång på gång vända mig till departementet för att tvinga myndigheter att lämna ut uppgifter. Jag var riktigt osams med Försäkringskassan. De tyckte väl själva att det var förnedrande för dem själva att uppgifter kom fram. Det är framförallt de här assistansersättningarna som var de stora. Men även lite annat, som att man bor på två ställen fast man bor ihop. BRÅ (brottsförebyggande rådet) var inte heller så lätta att ha att göra med. Även där möttes vi av en ”sopa-under-mattan-attityd.”

Vad kom utredningen om felaktiga utbetalningar fram till?

– Vi bedömde att mellan 15–25 miljarder kronor årligen var felaktigt utbetalda i våra välfärdssystem. Sedan dess har allt förvärrats när välfärdsbrottsligheten blivit en växande verksamhet för kriminella gäng.

Din senaste utredning?

– Den handlade om frivilliga sammanslagningar av små kommuner. Få kommuner vill frivilligt gå samman med en annan kommun. Men att en kommun är liten behöver inte betyda kris. Det hänger på få personer. Har du ett hyggligt duktigt kommunalråd och en hyggligt duktig kommunchef så kan en kommun fungera bra. Men fallerar denna förutsättning blir det problem.

Har vi inte ett växande tjänstemannavälde och ett försvagat folkstyre?

– Jag håller med dig helt. Jag har sett en förändring de senaste 20 åren. Var det ett problem med sjukvården för 20 år sedan, då var det ett landstingsråd eller landstingsstyrelsens ordförande som tog tag i problemet. I dag skickar man en sektionschef eller liknande. Politiken retirerar ifrån sitt ansvar gentemot befolkningen.

Nu är det politiskt väldigt kaotiskt i Skinnskatteberg. Är det någonting som du följer eller engagerar dig i?

– Nej, jag engagerar mig inte. De har pratat med mig om saken. Men jag har ju haft en sån där devis. Du ska aldrig gå tillbaka dit du har varit.

21 frågor till Sven-Erik Österberg

1. Vem är du, i tre egenskaper?
   – Eftertänksam, lugn och målinriktad.
2. Vad i ditt liv fyller dig med den största tacksamheten?
   – Min familj. Hustrun Anne-Marie som jag varit gift med i 50 år och våra tre barn och fyra barnbarn. Att allt funkar och alla mår bra.
3. När känner du sann och äkta lycka?
   – En vacker dag när jag är ute, solen skiner och jag kan dricka kaffe och bara njuta, gärna på baksidan av vårt hus tillsammans med hustrun.
4. Vilka egenskaper uppskattar du mest hos andra?
   – Att en person är ärlig och menar vad hen säger. Att man kan lita på en person, i vått och torrt. I medgång är det väldigt lätt att ha goda vänner, men de måste också finnas i motgång.
5. Vad skulle du vilja lära dig?
   – Jag skulle ju vilja lära mig knuttimring.
6. Har du någon fobi?
   – Ja, kanske fjäderfän. Vi hade höns en gång som fick någon ögonsjukdom. När man kom i närheten så flög de rätt upp. Det skrämde mig som barn.
7. Din största extravagans, som du unnar dig?
   – Ja, vi brukar åka på en spahelg till Tällberg, en eller två gånger om året.
8. Favoritfärg när du klär dig?
   –Blå, oftast.
9. Vilken årstid gillar du bäst?
   – Jag gillar alla årstider. Sommaren kanske allra mest. Då är ju Sverige som bäst.
10. Någon bok som betytt särskilt mycket för dig?
    – Ja, Hemsöborna av August Strindberg. Den har jag läst många gånger. Jag tycker den är helt suverän.
11. Ett citat som du bär med dig i bakhuvudet och som inspirerar dig när du tänker på det?
    – Allt du säger ska vara sant, för den skull behöver du inte säga allt som är sant.
12. En frestelse du inte kan motstå?
    – Smågodis. Det är svårt att låta bli.
13. Vad skulle du vilja ha mod att våga?
    – Att vara tydligare att säga ifrån ibland.
14. En okänd talang?
    – Jag är ganska duktig på att snickra, även finsnickeri.
15. En talang du önskar att du hade?
    – Att jag kunde hantera något instrument lite lättsamt. Det tycker jag skulle vara trevligt.
16. Ett lockande resmål som du ännu inte besökt?
    – Australien har jag inte besökt, det skulle jag gärna vilja säga faktiskt.
17. Ett språk du önskar att du kunde tala?
    – Ja, jag kan väl engelska hyggligt men jag skulle vilja kunna det mycket bättre.
18. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?
    – Yoghurt.
19. Om du möter Gud på gatan, vad säger du då?
    – Det finns mycket han skulle behöva rätta till.
20. Din sista måltid i livet, vad vill du bli serverad?
    – Fläskfilé med svampsås. Det tycker jag väldigt mycket om.
21. Ett gott råd till en ungdom i Munktorp i dag?
    – Ta skolan på allvar, skaffa dig ett yrke och en god utbildning – och glöm inte var du är född.