”Jag tror på Köping”

Pär Eriksson har varit kommunchef i sin hemstad, lett förvaltningar med tiotusentals medarbetare och klivit in som stabil kraft när andra lämnat. Nu är Pär Eriksson tillförordnad kommunchef i Köping – med erfarenheter från Eskilstuna, Västerås och Arboga i bagaget. I ett samtal om uppväxt, ledarskap och framtidstro berättar han varför platsens själ är avgörande, varför skolan är nyckeln till vändning och vad som krävs för att bygga en kommun där människor vill stanna kvar.

Vi möts i det vackra Rådhuset vid Stora torget i Köping. När den tidigare kommunchefen hastigt fick sluta ringde HR-chefen Tove Svensk och erbjöd Pär Eriksson att hastigt hoppa in som tillförordnad kommunchef.

– Jag var ju pensionär och trodde att arbetslivet var avslutat. Ändå tackade jag ja. Inte av plikt, utan av lust, berättar Pär.

Hur ser du på din roll?

– Min roll är tillfällig men viktig. Att bidra med erfarenhet, skapa stabilitet och lämna över på ett sätt som gör nästa steg lättare. När jag kliver åt sidan är det med förhoppningen att Köping fortsätter bygga vidare på det som redan finns: en respektfull politisk kultur, kompetenta medarbetare och en växande tilltro till den egna framtiden.

Pär Eriksson är född och uppvuxen i Eskilstuna, som enda barnet till Karin och Henning – två norrlänningar som lämnade byarna mellan Sundsvall och Östersund för jobben i Mälardalen. De kände inte varandra ”där uppe”, men fann varandra i industristaden där tryggheten fanns i arbete, rutiner och framtidstro. För Pär blev det en uppväxt präglad av att vara efterlängtad.

Föräldrarna hade väntat länge och ville att sonen skulle få ett bättre liv än deras eget slit; ett budskap som tidigt tog form i en stillsam men tydlig uppmaning att satsa på utbildning, bli något som betyder något för andra.

– Barndomsminnet jag bär med mig är inte kamp utan glädje. Mitt Sverige på 60-talet var harmoniskt. Samhället växte, ekonomin förbättrades och möjligheterna till studier öppnades för fler. I skolan mötte jag lärare som trodde på mig och fick kompisar som gjorde vardagen lätt. Jag kände mig sedd och den känslan skulle senare bli en röd tråd i min syn på ledarskap.

På gymnasiet valde Pär naturvetenskaplig linje, med starka betyg i matte, fysik och kemi. Ändå kom insikten tidigt. Egentligen var han samhällsvetare.

–Jag kunde lösa ekvationer – det kan jag fortfarande – men det var människorna, systemen och frågorna om hur samhället fungerar som lockade mest.

Efter gymnasiet följde lumpen på Ing 1 i Södertälje, en självklar milstolpe för hans generation, innan livet tog fart på riktigt. Redan som tonåring hade Per träffat Kerstin; en ungdomsförälskelse som blev livspartner, familj och gemensam kompass när de tillsammans, fortfarande unga, började bygga sitt vuxenliv.

Någonstans här, i skarven mellan trygg uppväxt och vuxenansvar, finns också tiden ”ung under 68”. Han påverkades av rörelserna, av viljan att ifrågasätta och formulera sig.

– Försöket att ta sig in på Journalisthögskolan blev ett vägskäl. Jag reste till Stockholm, skrev prov, och såg hur en nära vän blev antagen och senare gjorde karriär på Aftonbladet. Själv blev jag inte antagen. Besvikelsen var tydlig, men inte förlamande.

Pär och Kerstin flyttade till Örebro, med små barn och en tydlig plan att utbilda sig. Pär började på Socialhögskolan vid dåvarande Örebro högskola, med sikte på att arbeta med människor snarare än formler.

Under åren i Örebro arbetade Pär med ungdomar i missbruk och familjer där livet hade gått sönder.

– Det var möten med människor i deras mest utsatta stunder, där respekt och humanism inte var vackra ord utan nödvändiga verktyg. Uppväxten med en stark rättvisekänsla, inte minst präglad av min mammas syn på människovärde, fanns alltid närvarande i arbetet.

Samtidigt växte en ny insikt fram. För att kunna påverka mer än i det enskilda mötet behövde han ett större mandat. Socialarbetet lärde honom mycket om människors livsvillkor, men också om organisationers begränsningar.

– Steget mot ledarskap handlade därför inte om status, utan om räckvidd. Att bli chef blev ett sätt att fortsätta samma uppdrag – att göra skillnad – men på en nivå där besluten kunde få genomslag för fler.

Vändpunkten kom när familjen lämnade Örebro och återvände till Eskilstuna. Förlusten av Pärs pappa och Kerstins mamma blev en tyst påminnelse om rötterna, om behovet av närhet och sammanhang. Samtidigt tog Pär sina första tydliga steg in i chefsrollen. Han började pendla till Västerås – en pendling som var tänkt att bli tillfällig men som skulle komma att pågå i nästan tjugo år.

– Västerås blev min verkliga ledarskapsskola. Staden var mitt i en omvandling, där industristaden långsamt öppnade sig mot något bredare: tjänster, konkurrensutsättning och ett nytt sätt att organisera den kommunala verksamheten. Jag verkade i en miljö där den kommunala organisationen utmanades av friskolor, privata aktörer och nya krav på effektivitet. Det var här jag lärde mig att leda stora verksamheter under förändring – från skola och omsorg till kultur och fritid.

Pär formades och utvecklades av alla människor han mötte.

– Jag mötte chefer med bakgrund i idrott, i frikyrkor och i folkrörelser. Chefer som kombinerade värderingsdrivet ledarskap med den ordning och struktur som ingenjörstraditionen i Västerås stod för. Jag lärde mig att ledarskap inte bara handlar om styrning och siffror, utan om riktning, förtroende och tydlighet.

Vad gjorde dig lämpad att bli kommundirektör?

– Erfarenheten av att leda komplexa organisationer, hantera politiska förväntningar och samtidigt hålla fokus på verksamhetens kärna blev avgörande. När jag klev in i rollen som kommundirektör var det med en tydlig övertygelse, att gott ledarskap formas i vardagen, men prövas alltid i förändring. På slutet ansvarade jag för en förvaltning med omkring 10 000 medarbetare – ett uppdrag som gav mig både bredd och tyngd.

När Pär Eriksson tillträdde som kommunchef i Eskilstuna 2009 var cirkeln på många sätt sluten. Han var tillbaka i sin hemstad, nu med decennier av erfarenhet från Västerås i ryggen.

– Jag kände platsen, människorna och mentaliteten, samtidigt som uppdraget krävde att jag såg staden med nya ögon. Tillsammans med en ung politisk ledning, där kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson ännu inte fyllt 30, klev jag in i ett gemensamt lärande med en stark vilja att förändra.

Det blev tio intensiva år som kommunchef i Eskilstuna.

– Min vardag fylldes av samhällsplanering, infrastruktur, ekonomi och kommunikation. Samtidigt bar jag med mig övertygelsen om att ledarskap ytterst handlar om relationer. Att bygga förtroende, både uppåt mot politiken och utåt i organisationen, var avgörande för att få kraft i besluten. Eskilstuna befann sig i en brytpunkt, på väg bort från en tung industriprofil mot något bredare och mer framtidsinriktat, och jag såg hur långsiktighet och uthållighet var helt avgörande.

Pär satt också i styrelsen, till sist som ordförande, för Mälardalens högskola och var med då lärosätet tog steget till universitet, en utveckling som var avgörande för hela regionen.

Under pandemin fick Pär, då formellt pensionär, uppdraget att bli stödperson åt kommunchefen i Arboga.

– I den lilla kommunen blev kontrasten tydlig. Samma lagkrav och ansvar som i en storstad, men med betydligt mindre resurser. Det gav mig en ny respekt för det lilla sammanhangets sårbarhet och styrka.

Om du ser på Köping i ett helikopterperspektiv – vad ser du då?

– Jag ser likheterna med andra industristäder i Mälardalen. En stolt historia, uppbyggd kring vatten, hamn, järnväg och senare industrin – i Köpings fall inte minst Volvo. Samma logik som i Eskilstuna och Västerås: människor flyttade hit för arbete, samhället växte, framtidstron var självklar. Men också samma sårbarhet när strukturer förändras, jobben försvinner och självkänslan tar stryk.

Vad bekymrar dig mest?

– Ungdomsarbetslösheten är den tydligaste varningssignalen. Den säger något om hur framtiden uppfattas, både av unga och av vuxenvärlden runt dem. När arbetslösheten biter sig fast följer ofta en spiral av självkritik: det är fel på kommunen, på skolan, på näringslivet, på politiken. Tilliten urholkas. Vi har sett det förut – i flera städer – och vet att vändningen tar tid. Men jag vet också att den går att åstadkomma.

Hur då?

– Nyckeln ligger i utbildning och framtidstro. Kommuner som satsar på skolan får utdelning längre fram, i form av högre sysselsättning, mindre kriminalitet och starkare självförtroende. Samtidigt varnar jag för att jaga snabba visioner om tillväxt i siffror. För Köping handlar det inte om att bli 40 000 invånare, utan om att vara 25 000 invånare som trivs. Geografin är ett trumfkort, liksom småskaligheten, närheten och känslan av sammanhang.

Som ledare lägger Pär stor vikt vid att förstå platsen han verkar på. Därför möter han medarbetare, föreningsliv och ungdomar, och ställer samma enkla fråga: ”Varför bor du här?”

– I svaren jag får finns både realism och stolthet. Uppdraget, som jag ser det, är att ta vara på det som redan fungerar, stärka samarbetet inom organisationen och långsamt bygga tillbaka en gemensam berättelse om Köping som en bra plats att leva på – nu och framåt.

Vilka är dina tre godaste råd till det politiska styret i Köping?

– För mig handlar ledarskap i grunden om att hålla ihop – människor, organisationer och politiska viljor. Det första rådet är därför att värna den goda samtalstonen. Oavsett majoritet eller opposition är det tonen som sätter kulturen, och kulturen avgör hur svåra frågor kan hanteras. Köping har ett gott utgångsläge och det är något som bör skyddas och utvecklas.

– Det andra rådet handlar om tydlighet. Politiken måste våga ställa krav på tjänstemannaorganisationen, vara klar med vad man vill uppnå och följa upp besluten noggrant. En kommunchef ska inte gissa sig till uppdraget. När förväntningarna är tydliga blir också ansvaret tydligt, och då finns förutsättningar för resultat.

Pär beskriver hur han själv trivdes som bäst när den politiska ledningen både stöttade och utmanade honom – när frågorna var raka och kraven uttalade.

– Det tredje rådet är det mest grundläggande: att alltid ha köpingsborna i centrum. Kommunen är inte Rådhuset eller organisationen i sig, utan mötet mellan människor – läraren och eleven, undersköterskan och den äldre, socialsekreteraren och den unge. Om den bilden får styra besluten minskar avståndet mellan politik, tjänstemän och medborgare.

Det var tänkt att Pär Eriksson skulle vara tillförordnad kommunchef fram till valet. Men han varnade politiken för att söka en ny kommunchef före valet. Många kvalificerade personer skulle tveka att söka innan det är känt hur det nya styret kommer att se ut efter valet, vilka partier som ingår, vilka människor som sitter i den politiska kommunledningen. Då blev man överens om att Pär kvarstår i sin tjänst året ut.

Blir det fler inhopp i andra kommuner?

– Nej, då skall jag ägna mig åt familjen och mina egna intressen. Jag har gjort min samhällstjänst i ett långt yrkesliv.

21 frågor till Pär Eriksson

1. Vem är du, i tre egenskaper.
   – Engagerad, nyfiken och ambitiös.
2. När känner du sann och äkta lycka?
   – När jag är med min stora familj. Hustru, barn, barnbarn och första barnbarnsbarnet är på väg.
3. Vad fyller dig med den största tacksamheten?
   – Att få leva och vara frisk.
4. Vilken människa i ditt liv har format dig mest?
   – Min mamma. En ärlig och sann person som gav mig mina grundvärderingar. Hon levde i 97 år.
5. Vilka egenskaper uppskattar du mest hos andra?
   – Engagerade människor med en glad och positiv underton i sitt sätt att vara.
6. Vem är bäst på att få dig att skratta?
   – Mitt yngsta barnbarn, Ellen, 16 år.
7. Vad skulle du vilja ha mod att våga?
   – Att vara väldigt öppen och sann mot mig själv och våga prata om svåra saker.
8. En okänd talang?
   – Jag genomför alltid vad jag bestämt mig för, gå raskt 100 dagar i rad, springa halvmaraton eller köra cykelvasan.
9. En talang du önskar att du hade?
   – Jag önskar att att jag haft min pappas talang att snickra och bygga.
10. Vad skulle du vilja lära dig?
    – Tala perfekt engelska. Jag kan hålla tacktal på engelska, men jag drar mig för att föreläsa på engelska.
11. En frestelse som vi inte kan motstå?
    – En färsk semla på bordet.
12. En favoritfärg när du klär dig?
    – Jag trivs i blått.
13. Din bästa årstid?
    – Första delen av hösten, med alla vackra löv. Då känner jag lugn.
14. Favoritcitat som du bär med dig?
    – Lev ditt budskap, lev som du lär.
15. En prestation du skulle vilja utföra?
    – Som fjällvandrare har jag bestigit de högsta topparna i Sverige. Skulle vilja stå på Kilimanjaros topp.
16. En bok som betytt särskilt mycket?
    – Per Anders Fogelströms böcker om Stockholm.
17. Vad drömmer du om vad längtar du efter?
    – Jag fyller 74 år i dagarna. Då är drömmen att få vara med ett tag till.
18. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?
    – Alltid ost, gärna Herrgårds.
19. Ett resmål som lockar dig som du ännu inte besökt?
    – Vietnam, Laos eller Kambodja.
20. Om du möter Gud på gatan, vad säger du då?
    – Vi har haft samtal under åren. Äntligen möts vi.
21. Din sista måltid i livet, vad vill du bli serverad?
    – Det blir en vanlig klassisk svensk pannkaka med sylt. Den kommer att påminna mig om min mamma och om mina barn.