”Klimatindustrin har blivit kapitalismens grus”

Kommunerna har hittat en finansieringsmodell för en verksamhet som fungerar som ett självspelande piano, med inspektioner som ska betalas av dem med enskilda avloppslösningar. Samtidigt påpekar VVS-industrin att ett visst antal anläggningar också måste dömas ut varje år. Detta ger intäkter till kommunen i form av inspektionsavgifter och, i nästa steg, bygglov.

Om kommunen dessutom får utföra service och byta kemikalier i minireningsverk samt ta ut avgift för att omhänderta icke använda kemikalier – som annars successivt skulle ha doserats in i reningsanläggningen – har man skapat ett självspelande system. Det är bara att sätta intervallen mellan utdömanden respektive inspektioner, och detta görs med hjälp av en i praktiken okunnig nämnd. Då blir det lagligt att bedriva en verksamhet som i grunden inte behövs.

Den andra delen gäller natursköna, sjönära fritidshusområden. Dessa ger inga större intäkter för kommunerna. Det anses därför bättre att omvandla dem till villaområden. Eftersom sjönära tomtmark är en bristvara, på grund av strandskyddet och i viss mån bristen på sjöar, och eftersom ny bebyggelse i princip begränsats sedan 1960-talet, betalas det höga priser för en egen tomt med brygga.

Därmed får kommunerna en rikare grupp invånare som kan investera stora summor. Först i mer exklusiva fritidshus och, efter några decennier, även i permanentboende. Problemet är att dessa fritidshusområden redan ägs av andra, oftast lokalt folk från närliggande kommuner. För dessa är fritidshuset en central del av livet: man åker dit på våren för att kratta och elda, träffar barn, släkt och vänner på sommaren, och återvänder på hösten för att njuta av skörden och underhålla huset.

Utöver dessa fritidshusägare finns det bara ett fåtal som är permanent bosatta i områdena.

Eftersom kommunerna ser större skatteintäkter från permanentboende ligger det nära till hands att använda vattentjänstlagens möjligheter och hävda att det föreligger risk för miljön och människors hälsa med nuvarande dricksvattenbrunnar och avloppslösningar. Att någon saklig grund saknas behöver inte bevisas – domstolarna dömer enligt praxis, baserat på Havs- och vattenmyndighetens expertutlåtanden, i regel till kommunernas fördel. Lantmäteriet behöver i sin tur inte ta ställning till miljö och hälsa, utan endast till om åtgärderna är lämpliga för samhällsutbyggnaden.

Därmed är det fritt fram för kommunerna att dra fram vatten och avlopp långt ut på landsbygden. Projekten ska finansieras av fastighetsägarna i områdena. I praktiken blir projekten dock ofta betydligt dyrare än planerat, men detta behöver man inte ta hänsyn till. Projekten drivs nämligen av kommunala VA-bolag vars politiskt tillsatta styrelser är bundna av aktiebolagslagen och därmed ska verka för bolagets ekonomiska intresse. Dessutom råder sekretess, eftersom det handlar om aktiebolag.

Dessa kommunala bolag kan därmed låna upp stora summor för att genomföra VA-projekten. Kostnaderna tas först ut av fastighetsägarna i fritidshusområden och byar, därefter av samtliga VA-anslutna genom höjda vattenavgifter, och i nästa steg genom överföringar mellan olika kommunala bolag – till exempel från bostadsbolag som via höga hyror genererar vinster som används för att täcka underskott i andra bolag.

I vissa fall har kommuner tvingats höja skatten, även om detta idag ofta anses politiskt känsligt. Det är då enklare att hitta andra intäktskällor för att finansiera lån och räntor.

I dag uppgår underhållsskulden för kommunala VA-bolag till cirka 1 000 miljarder kronor – en mycket stor summa. Årligen investeras omkring 20 miljarder, trots att behovet snarare ligger runt 30 miljarder för att minska skulden. De kostsamma VA-projekten dränerar bolagen på resurser som annars skulle kunna användas till underhåll, vilket gör att underhållet eftersätts ännu mer.

Konsekvenserna av bristande underhåll är bland annat läckande avlopps- och dricksvattenledningar. Upp till 25 procent av dricksvattnet förloras på väg till användarna. Samtidigt läcker stora mängder avloppsvatten ut i marken under städerna, och ersätts av vatten från dagvatten, våtmarker, bäckar och åar. Detta kan vara fördelaktigt för reningsverken, som får mindre föroreningar att hantera, men för miljön är effekterna negativa.

Mätningar i kommunala vattenområden visar kraftigt förhöjda halter av fosfor, kväve, syreförbrukande ämnen och siktnedsättande partiklar – något som inte alls återfinns i de fritidshusområden som ofta pekas ut som miljöproblem.

Så som Anders A påpekar har kommunerna identifierat cirka 300 miljarder kronor som de kan ta ut från omkring 700 000 fastighetsägare på landsbygden, utan tydliga bevis, i förhoppning om att detta ska stimulera samhällsekonomin. Att människor drabbas – blir högt belånade, tvingas sälja sina fritidshus eller lämna sina hem – tycks väga lätt i sammanhanget.

För den som drabbas och börjar ifrågasätta åtgärderna leder detta snabbt till en minskad tilltro till samhällets myndigheter, förvaltningar och politiker. Den tilliten är svår att återvinna

Läs även

Läs även

//Anders Segerberg