Vad skådar mina rinnande ögon? Varifrån kommer allt glas?!

Så här när vi ganska nyligen gått över till sommartid finns det ett par saker jag tidigt i april vill konstatera, och ta mig tusen tussilago att de hänger ihop.

Perioden från omställningen till vintertid i slutet av oktober fram tills sommartiden i slutet av mars blir – om du frågar en ödmjuk krönikör – bara mörkare, längre och jobbigare. Sverige ligger väldigt bra till när det kommer till mätningar av HDI (BNP/Capita, medellivslängd, utbildningsnivå) och liknande välstånds- och välfärdsfrågor, vi har som stat inte varit i krig på över 200 år och vi har inga naturkatastrofer att tala om utöver att några källare i ett villaområde blir översvämmade varje sommar.

Samtidigt så har vi både bland de högsta sjukskrivningarna och den högsta skolfrånvaron i världen, och visst det går säkert att hitta en massa anledningar såsom kulturella benägenheter: att det är mer socialt accepterat att vara hemma från jobbet eller att vi förlitar oss på vår älskade välfärd och vårt trygghetsnät.

Jag vill härmed leverera bro science som går i linje med min personliga empiri – det måste vara mörkrets fel? Eller åtminstone måste det finnas med som parameter?

Det har inte varit en varm dag sedan september (och till alla kalenderbitare – ja det var säkert över 10 grader i december, men då hade du knappast en grillkväll på altanen). Du går till jobbet när det är mörkt, du kommer hem från jobbet när det är mörkt. Du lever i mörkret. Kaffet är inte längre en njutning utan en nödvändighet för att upprätthålla systemet. Januari och februari uppe tassandes på rekordnivåer när det kommer till kyla. Samma eviga lager-på-lager. Mars blir ett enda långt mellanting, egentligen utan hopp om bättring.

Sen kommer den då – Befrielsen. Klockan slår över till sommartid. Kvällarna blir per omgående ljusare och man plockar fram den tunnare jackan även fast temperaturen fortfarande säger ifrån. Livsandan återvänder. Vi överlever det ena halvåret, vi lever det andra.

I bästa fall väntar sex månader av någorlunda ljus och värme framför oss, tillsammans med en del spännande saker. Vi har ett fotbolls-VM som ankom högst oväntat och under total dramatik där den sportintresse jag trodde jag nästan helt hade tappat (med undantag när det går bra för mina lag). Vi har fått vårt fotbollslandslag tillbaka! Man sitter där, engagerad, skriker på domslut, lever sig in – som om det aldrig funnits någon paus.

Och det kanske är just det som är grejen, våren ger oss tillbaka versionen av oss själva som vi nästan glömt bort under vinterns alla lager-på-lager.

En sommar ligger öppen med allt vad det innebär. Använd er fantasi här, allt är möjligt!

Vi är fortfarande här och nu. Magikern Peter på sin cykelverkstad har putsat upp den gamla trotjänaren, kedjan är uppoljad och det är bra stuns i däcken. Cykelturen är en fröjd igen efter att växlarna frusit eller att man slirat i slaskiga spår – fram tills man upptäcker att det är glas överallt. Och undrar varifrån det kommer?!

Jag gissar att svaret är lika enkelt som metaforiskt. Det har funnits där hela tiden – under snön, under isen, under mörkret. Precis som vi. Att ta det onda med det goda, som sagt.

En och annan punktering kan det vara värt – tillsammans med ökade pollenbekymmer som precis som månaderna oktober till mars bara blir jobbigare med åren.

”Hur vet man att en någon är en pollenallergiker?”

”De säger det till dig. Hundra gånger.”

Jag har blivit en av alla dessa pollenallergiker.

Men jag tror att ni har förstått det vid det här laget, det är priset vi får betala. Mellan maj och september borde vårt land toppa varenda lista med positiv konnotation. Detta skriver jag med emfas, rinnande ögon och problematiska slemhinnor.

Släpp fångarna loss!