När misstankar väger tyngre än människovärde

Jag vill ställa en fråga till våra politiker, chefer och beslutsfattare: Vart är vår kommun på väg?

Jag har arbetat inom vård och omsorg med stolthet. Jag har utbildat mig vidare, kämpat för att utvecklas i mitt yrke och lagt ner hela mitt hjärta i mitt arbete. Jag har gett min tid, min energi och mitt engagemang till de människor jag funnits till för varje dag. Inte för att få beröm, utan för att jag älskar att arbeta med människor och göra skillnad i deras vardag.

Oavsett hur tufft jag haft det i mitt privatliv har jag alltid försökt lämna mina egna bekymmer utanför arbetsplatsen. Mina brukare skulle aldrig behöva bära mina problem. I stället har jag mött dem med ett leende, ett vänligt ord och en vilja att göra deras dagar lite ljusare. För ibland är det just de små sakerna som betyder mest.

Därför gör det så ont att se hur snabbt tilliten till en människa kan försvinna.

Jag förstår att vården måste vara säker. Jag förstår att arbetsgivare har ett ansvar att agera när frågor uppstår. Men jag har svårt att förstå hur det kan vara så lätt att misstro människor som under lång tid visat sitt engagemang, sin lojalitet och sin vilja att göra ett bra arbete.

Var finns samtalet? Var finns tilliten? Var finns respekten?

Ingen borde behöva lämna ett arbete som man älskar på grund av misstankar. Ingen borde behöva känna sig dömd innan man fått en rimlig chans att bli lyssnad på. Ingen borde behöva se år av arbete, utbildning och engagemang förlora sitt värde på ett ögonblick.

Det som också gör ont är hur lätt det verkar vara att bortse från konsekvenserna för den enskilda människan. Bakom varje anställd finns en person med känslor, ansvar, drömmar och ekonomiska förpliktelser.

När ett arbete försvinner påverkas inte bara inkomsten. Hela livet påverkas. Tryggheten försvinner. Framtidsplaner raseras. Självkänslan får sig en törn.

Samtidigt hör vi ständigt att vården lider brist på personal. Kommuner efterlyser engagerade medarbetare och uppmanar människor att utbilda sig inom vård och omsorg. Men hur ska man kunna locka människor till yrket om de upplever att tilliten till personalen är så skör?

Det som sällan nämns i sådana här situationer är sorgen över att förlora kontakten med de människor man arbetat för och brytt sig om varje dag.

Inom vården bygger man relationer. Man lär känna människorna bakom diagnoserna och hjälpbehoven. Man skrattar tillsammans, samtalar och skapar en trygghet som växer fram över tid.

Saknaden efter mina brukare är enorm. Jag tänker ofta på dem och undrar hur de mår. Jag saknar våra samtal, våra skratt och de små stunderna i vardagen som betydde så mycket. Jag vet att jag gjorde mitt bästa för att göra deras dagar lite bättre genom mitt engagemang, min omtanke och mitt glada humör.

Därför kan jag inte låta bli att undra om de också funderar över vart jag tog vägen. Om de saknar mig lika mycket som jag saknar dem.

När en vårdmedarbetare försvinner handlar det inte bara om en anställd som lämnar en arbetsplats. Det handlar om relationer som bryts. Om människor som plötsligt inte längre får träffa den person som varit en del av deras vardag, deras trygghet och deras liv.

Jag skriver inte detta bara för min egen skull. Jag skriver för alla de medarbetare som någon gång känt sig överkörda, misstrodda eller bortglömda. För alla som går till jobbet varje dag och ger mer av sig själva än vad som egentligen krävs.

Vården behöver kompetens. Men framför allt behöver den medmänsklighet.

//CMD
(Civis Municipii Dissentiens)

---

Det här är en säg-din-mening-artikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du skriva till Säg din mening? Skicka in en text här. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.