Nu bränns Köpingshus – för andra gången

Det brukade vara roligt att skriva politiska betraktelser men nu känns det mer som att skriva en dödsruna där vi tar adjö till det Sverige som varit.

När Folkhems-Sverige var lagom, normalt, jämlikt och politiskt förutsägbart. När man kunde tro på att man skulle få en rejäl pension bara man jobbade på, man lärde sig saker i en trygg skolmiljö och att välfärdssamhället var där för alltid. 

Plötsligt kom det över oss att Folkhemmet inte längre var där. Välkommen till det vi inte vet något om. Att lämna det samhälle som varit leder till sorg. Det är något som har dött. 

Den sorgen kan ta olika uttryck. Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets frammarsch är ett uttryck av den sorg, besvikelse och vämjelse många känner för det goda samhället som stegvis havererat i samhällssektor efter samhällssektor. 

När blir dessa misslyckade ”utmaningar” inte längre en utmaning utan bara misslyckande? 

Sverigedemokraterna fångar upp uppretade moderater och LO-medlemmar medan Vänsterpartiet appellerar till en ideologiskt förankrad vänster som tröttnat på ett svajigt sossarna.

Alla vet att det är över

Det stora partiet SAP börjar närma sig tjugo procent när det mals ner av det faktum att partiet inte längre klarar av att hantera den inre spänningen att vara ett parti för både närande pappersarbetare och tärande papperlösa. Sossarna saknar politisk energi och kompass eftersom man klarar inte att förstå det moderna samhället. Sossarnas valkampanj påminner om Ardenneroffensiven, visst det låter och visslar i luften men alla vet att det är över. 

Nya Moderaterna låtsas som Reinfeldt aldrig existerat och har tydligen slutat berätta för alla om hans strategiska geni. 

Det lämnar Västmanland med två moderata riksdagsledamöter som byggt sin karriär på att göra tummen upp och retweeta den stora ledaren på Twitter utan att ge ett enda tecken på eget intellektuellt vridmoment.  

Både sossarna och moderaterna klarar inte att formulera en trovärdig vision för framtiden. 

Det finns inte ett tecken på plan – och de är i samma grundstötta båt.

Bortförklaringar framför galgen

Politik förklaras enklast i det verkliga livet. Du är i en grupp scouter som går till skogs, två leder er ohjälpligt vilse efter att öst skam på all kritik av vägval, efter fyra dagar säger de två – vi är de som skall leda er ut igen! Vi vet vägen! Verkligen? _Verkligen?_ 

Går man på det får man skylla sig själv. Där sitter både sossarna och moderaternas dilemma – de har redan gjort bort sig till den grad att bortförklaringar framför galgen fungerar inte. 

Det var först när SD och V passerade historiska nivåer som de två traditionella partierna SAP och M började tala om de problem folk upplever till vardags vare sig det är underfinansierad vård eller kriminalitet. 

Valet handlar inte om invandring

Det här valet handlar inte om invandring utan ett folkhem som slutade fungera. 

Det är sorg, ilska och förtvivlan som driver att man vill straffa de traditionella partierna. 

Känslor. De är djupa. 

De traditionella partierna slutade lyssnade på folket. Folk känner sig lurade och man har bara ett vapen att ge igen med – valsedeln. Därför kommer Vänsterpartiet att göra sitt historiskt bästa val någonsin och Sverigedemokraterna säkert bli Sveriges näst största parti, om inte största, medan SAP och Moderaterna straffas. 

Blir det bättre? Ingen vet – men jag säger som man säger i Karmansbo – ”Skit ska skit ha” som den samlade förklaringen till 2018 års val. 

Folket vill ge igen och den dagen har kommit. 

Det känns som Köpingshus bränns för andra gången – nu skall makten få betala.