Översvämning i tamburen på Engelbrektsskolan år 1953

Redan när jag vaknade tidigt denna höstmorgon, anade jag att idag skulle det bli en olyckans dag. Jag var 10 år och hade börjat folkskolans 4: e klass på Engelbrektsskolan i Arboga. Det var en gammal byggnad i beigegrå putsad fasad. Klassen hade bytt till ett klassrum som låg på bottenvåningen med stora fönsterrutor som vette mot grusgården samt Smedjegatan. Skolbyggnadens baksida låg mot den trafikerade Nygatan. De första två åren hade vi haft småskollärarinnan Ingrid Andersson. Nu hade vi folkskolläraren Bror Gustafsson som ofta hade glimten i ögat.

Efter att ätit ostsmörgåsar och druckit mjölkchoklad hämtade jag cykeln i köksboden hemma på Högås och cyklade på sandgången fram till vår gröna brevlåda. Där svängde jag ut på den branta nedförsbacken med en tvär kurva i mitten. Ena foten höll jag stadigt på bromsen ända till jag nådde kamratens brevlåda vid Hyddan. Hon kom springande och berättade att hennes cykel hade gått sönder och tvingades därför att gå. Men det ordnade sig.

När vi kommit ur synhåll från hennes hem, hoppade hon upp på min pakethållare, spretade med benen så de inte skulle fastna i bakhjulets ekrar. Med händerna hade hon ett fast grepp i min sadel. Färden fortsatte i full fart utför Brattbergsbacken tills vi kom till vägskälet vid Ålderdomshemmet Palthammar. Där genade vi på en smal gropig grusväg mellan åkrarna till Nya Landsvägen. Genvägen blev ofta räddningen när tiden var knapp, vilket den var för det mesta för oss.

Efter en stund orkade jag inte trampa med henne sittandes på pakethållaren. Men eftersom det gick för långsamt att leda cykeln, kom vi på en strålande idé.

Vi ställde oss på varsin sida om cykeln och korsade händerna över styret. Jag på höger sida och hon på vänster. Sedan klev vi upp på med den fot som var närmast pedalen, den andra foten svävade fritt i luften. Sedan räknade vi:” ett, två tre” och trampade igång. Hon for upp, jag for ned, upp och ned… Farten trissades upp och vinden fladdrade i kjolarna. Vi kände oss som cirkusartister. Allt gick bra tills cykeln körde ned i en grop och vinglade till. Vi tappade kontrollen och cykeln for ned i diket med oss. Det gjorde ont i min handled och våra vida kjolar hade fått gräsfläckar. Jag hade fått skrapsår i pannan och hon på hakan. Med gräs försökte vi torka av händerna och fortsatte därefter i sakta mak till skolan. Som tur var hade cykeln inte skadats.

Så förargligt att komma försent till skolan. Det hade redan ringt in. En obehaglig känsla spred sig i kroppen av att se den tysta tomma skolgården som brukade vara full med stojande elever. De svarta cykelställena i järn var nästan fulla med cyklar. Ändå lyckades vi hitta en ledig plats. Gruset knastrade under skosulorna när vi sprang till skolbyggnaden som låg rakt fram. De få trappstegen upp till ytterdörren tog vi med dubbelt kliv och var snabbt inne i den ödsligt ekande korridoren. Sedan öppnade jag första dörren till höger där vårt klassrums tambur låg.

Efter några knackningar på klassrumsdörren steg vi in i rummet och bad om ursäkt för sen ankomst. Hemskt när alla skolkamraterna stirrade på oss.
Vilken tur att magister Bror Gustafsson förstod att något hade hänt. Han sa ingenting, höjde bara på ögonbrynen och lät oss under tystnad sätta oss i bänkarna.

Lektion efter lektion fortsatte med raster emellan. Äntligen hade vi kommit till dagens sista ämne som var teckning. Nu stod solen högt på den klarblå himlen och solstrålarna värme upp de stora fönstren mot skolgården. Luften kändes kvalmig, men när magistern öppnade några fönster kändes det friskare.

Det var roligt att plocka fram plåtlådan med vattenfärgerna som innehöll alla regnbågens färger Jag hämtade vatten i min blåa mugg och tog fram det stora teckningsblocket. Att rita och måla var bland det roligaste jag visste efter gymnastik förstås. Jag skulle måla olyckan med den röda cykeln med oss två flickor i diket.

Till det behövdes grönt till gräset, rött till cykeln, beige till grusvägen och blått till kjolarna. Jag doppade penseln i vattnet och tog färg, doppade och bytte färg o.s.v. Till slut blev vattnet en gråaktig sörja.

Magistern hade sagt att vi kunde gå ut i tamburen och byta vatten. På ena sedan av tamburen hängde vi kläderna på krokar och på andra sidan fanns ett nedsänkt tvättställ i vitt porslin att tvätta händerna i. Men det hoppade de flesta över.
I alla fall tog jag min mugg och gick ut till tvättstället för att byta vatten. Bänkkamraten följde också med. Hennes vatten var lika sörjigt som mitt. När vi stod framför tvättstället började vi fundera på kranarna. På vänstra sidan satt en spretig kran med bokstaven ”v” och på andra sidan en likadan kran fast med bokstaven ”h”. Först hällde vi ut vattnet ur våra muggar. Sedan skruvade vi på kranen ”v” och sköljde ur muggarna. Därefter stängde vi av den och skruvade på kranen ”h” och sköljde muggarna även där.

Det var roligt att skruva av och på kranarna. Så då tänkte vi att om jag skötte ena kranen, skötte bänkkamraten den andra. Nu satte vi på båda kranarna och skrattade åt hur vattnet forsade i tvättstället. Vi skruvade på kranarna så långt det gick, och skruvade sedan av dem. Vad roligt det var! Det gick inte att sluta. Vi fortsatte att skruva på och av kranarna.

Det var då det hände. Plötsligt visste jag inte vilket håll som var på och vilket som var av. Likadant var det för henne. Hur vi än skruvade, fick vi inte stopp på vattnet. Det bara steg och steg. Till slut hade vattnet nått överkanten på tvättstället. Värst av allt var att vattnet började rinna över på det nyfernissade golvet. Kamraten drog småsnyftande upp en näsduk ur kjolfickan och jag drog av mig strumpsockorna, som vi torkade golvet med. Men vattnet fortsatte att sprida sig. Nu snyftade även jag och torkade febrilt. Det var så hemskt, att det fanns inga ord för eländet! Vi skulle få sluta skolan när vi bar oss så klumpigt åt.

Då öppnades ytterdörren till korridoren. Där stod vaktmästare Öhling och tittade frågande in i tamburen. Med några snabba steg klev han fram till tvättstället och skruvade av kranarna. Sedan tittade han på våra röda tårade kinder samt händerna med våta näsdukar och strumpsockor.

”Vad är det som händer här då”? frågade han. Så fick han hela historien berättat av två förtvivlade flickor.

Och tänk! Den snälla vaktmästaren sa, att vi skulle torka oss i ansiktena med handduken och sedan gå in i klassrummet med rent vatten i våra muggar och inte låtsas om någonting. Han skulle städa upp i tamburen och ställa allt iordning. Vidare skulle ingen få veta vad som hade hänt. Inte ens magistern.

När vi sedan träffade vaktmästaren på skolgården, blinkade han till oss i fortsättningen. Efter den händelsen blev han min favorit på Engelbrektsskolan.

Som avslutning på den här berättelsen vill jag tillägga:

När bänkkamraten och jag någon gång ses har den ständiga hälsningen varit:

”Minns du när vi gjorde översvämning?” Och så kommer det stora skrattet!

Kerstin Pettersson-Williamsson