Mediapanelen löser ”fake news”-problemet

1. Det har diskuterats en del kring detta med ”fake news”, fejkade reportage eller påhittade nyheter. Finns det verkligen fejkade nyheter och om så hur förhindrar man spridning av det?

OY: Det finns definitivt fejkade nyheter! Men man bör göra skillnad på det som tidigare kallades ”tidningsankor” och det som är rena fabricerade nyheter framställda och spridda med ett syfte. Fabricerade nyheter ser vi användas i olika syften, inte minst politiska vilket är aktuellt i dag när det finns krafter som vill utmåla en bild av Sverige i förfall. Ett annat exempel är i samband med Rysslands annektering av Krim och konflikten i Ukraina, där man kan man se en tydlig medial strategi med vinklade nyheter som koordinerats väldigt skickligt med samtidiga militära operationer. Ett motmedel är klassisk journalistik, att gå bakom ett påstående, gå till botten med fakta och att alltid fråga sig i vems intresse en nyhet sprids. Samma sak som vi alla ska göra innan vi delar information från nätet eller publicerar något på till exempel Facebook. Man måste hålla isär åsikter och fakta, det är två helt olika saker!

JK: Klart det finns fejkade nyheter men det är mer internationella nyheter där information antingen är falsk eller skruvad på ett sätt så att den blir extrem. Drivkraften är ekonomisk. Eftersom internet-media betalas med att folk klickar på en länk så tjänar man så mycket mer med rubriker som ”Man åt hund” och ”Dödsstorm lamslår Västkusten” istället för ”Djurmisshandel i Leksand” och ”Blåsigt i Bohuslän”. Det är klick-ekonomin som är problemet och drivkraften. Ett klick med rätt annonsör kan ge tio kronor. Med rätt rubrik blir det tusentals kronor. Detta löser man med mikrobetalningar som ger något öre för serverad information och sedan en mekanism där människor kan neka få information serverad från källor som de inte accepterar. Det är inte löst än – men jag ser det inte som ett långsiktigt problem. Det är lösbart.  

HH: Fejk i dessa sammanhang måste betyda typ ”medvetet förvillande” och då kommer direkt frågan – Är det inte fejk om det är omedvetet? Alltså att journalisten tror att det är en objektiv sanning man framför. Då undrar man genast, vad är värst? Historiskt har nog fejkade nyheter alltid funnits för att tillgodose självintressen. Nu tror jag det aktualiseras mer på grund av att det kommit närmare inpå vår egen nation. Pressas journalisterna för hårt, vilket är ett resultat av att det är svårt att ta betalt för ”riktiga” nyheter, så blir också resultatet lidande.

KB:  Ja, det finns fejkade nyheter, med bestämda syften, som avsiktligt publiceras och sprids i sociala medier. Den som tycker att en ”nyhet” – sann eller falsk – bekräftar en världsbild eller en värderingsgrund som vederbörande omfattar, sprider gärna länken vidare till sina vänner. De sociala medierna måste, i uppenbara fall, ta ett större ansvar för att hindra spridningen av uppenbart fejkade nyheter. Ingen lätt uppgift. Detta ansvar vilar också på var och en av oss: att inte sprida rykten, skvaller och uppenbart fejkade nyheter vidare.

2. Har journalisterna blivit sämre på att kolla sina källor? Om så, varför har det blivit på det viset?

OY: Jag tror inte att journalister i allmänhet har blivit sämre på att källgranska och att gräva. Däremot är flödet av information så oändligt mycket större nu än för några år sedan och förväntan på snabba nyhetsleveranser är även den så mycket högre. Problemet är att en nyhetsredaktion som bestämmer sig för att granska och värdera allt inte kommer att kunna vara kvar så länge i en tid av klickjakt och förväntan på omedelbar uppdatering. Priset för det är att en del slipper igenom, i bästa fall tidningsankor, i värsta fall ”fake news”.

JK: Journalister har precis som sjuksköterskor och lärare tappat i professionellt anseende, vilket gett att mer skall utföras av färre under tuffare villkor. Så jag tror inte att det är enbart på journalisterna bristerna skall hänföras. Arbetsgivarna kräver för mycket av sina journalister. På 1960-talet satt ledarredaktörer och vägde enskilda ord med guldvåg. Idag är det tvärtom – stora textmassor skall produceras på kort tid. Jag tycker att någonstans i mitten finns avvägningen produktivitet och kvalitet. Precis som i problemet med fejkade nyheter – det måste fram bättre betalningsmodeller som ger intäkter som belönar kvalitet. Jag ser inget brett uppsåt – bara arbetspress där man googlar och hinner bara till länkarna på sidan 1. Sedan finns det vissa som presenterar det som passar ens egna politiska åskådning och fördomar – men det kan du inte skydda dig emot för det smyger igenom. Fast det heller är inget nytt. SVT har sedan 1970-talet sänt fejkade nyheter som stöder en fiktiv verklighet som passar en politisk agenda.

HH: Absolut ja. Det har gjorts blandade studier på detta. Anledningen är bland annat att utbudet av nyheter är så enorm vilket gör att det är svårare att kolla källorna, åtminstone jobbigare. 

KB: Antalet källor, som sprider nyheter, har blivit så många fler och är därför svåra att kontrollera. Var och en som har ett konto på Facebook eller Twitter är i dag en potentiell nyhetskälla. När polisen Peter Stormare på Facebook ger en inblick i sin arbetsvardag som utredare blir det han berättar en viral explosion, som också blir en uppmärksammad nyhet i press, radio och tv. De stora tidningarnas textarkiv har avskaffats, med en omfattande dokumentation från förr. Nu hänvisas journalisterna i stället att söka bakgrundsinformation på Google, med varierad kvalitet. Förr sade man, att om två av varandra oberoende källor rapporterade samma sak, så är det man rapporterar sannolikt sant. En bra princip även i dag. I synnerhet om man väljer två oberoende källor bland trovärdiga medier, typ BBC, New York Times, The Observer, Le Monde…ja, kanske även Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, Dagens Eko och Rapport/Aktuellt.

3. Kan man lita på media och hur ska media göra för att bli mer trovärdig?

OY: Man kan lita på en hel del media, definitivt. Samtidigt finns det media som väldigt medvetet förvanskar fakta, vilka man bör akta sig från. Jag tror att lösningen är någon form av överenskommelse om certifiering eller uppförandekod som media sluter upp bakom, där man tar ställning mot ”fake news”, redovisar hur man källgranskar och värderar nyheter och deklarerar sitt oberoende som nyhetsorgan. Ett sådant initiativ måste komma från mediavärlden, det är absolut inget man varken kan eller bör lagstifta om, det vore ett mycket oetiskt ingrepp i medias roll. Vi läsare måste samtidigt både förstå och respektera skillnad mellan ledartexter och nyhetsredaktion i media. Det skulle förvåna mig mycket om det som sker just nu i Washington inte driver fram en reaktion åt det hållet. Media gillar inte att bli hunsade.

JK: Nej, men det är bättre än mycket annat som bloggar och sociala media. Det är lite som Winston Churchill sa om demokrati – det är den värsta formen av regim bortsett från alternativen som prövats tidigare i historien. Media är inte perfekt. Men så har det alltid varit. Det verkliga problemet är inte media utan läsarna. Idag är läsarna utbildade och obildade. På 1940-talet var de outbildade och bildade – mycket genom folkrörelserna. När vi tittar bakåt triumfierar bildning utbildning. Där sitter problemet.

HH: Hundra procent ”lita på” är i stort sett omöjligt att uppnå då det inte bara ligger i sändarens ansvar/uppfattning utan även i mottagarens. Var vill jag positionera mig som kreationist när jag läser om nya forskningsresultat i National Graphic? Hur ser jag på förmedlingen av mellanöstern om jag är palestinier, mot om jag kommer från Israel? Var det Emil Iversens fel när han och Niskanen slog ihop på upploppet i skid-VM? Ja, säger finska journalister, nej säger norska. Vem vill du lyssna på och i förlängningen lita på? Jag tror många blandar ihop ”kan jag lita på denna nyhet” med ”passar mig denna nyhet”.
Vi kommer åt det genom att modernisera journalistutbildningen och arbeta för ett öppet och demokratiskt samhälle, motsatsen till vad som händer i öst (… och i viss mån nu även i väst).

KB: Journalistiken har blivit mer aktivistisk. Förr var det en helig journalistisk princip att skilja mellan nyheter och åsikter. I dag är den gränsen mer flytande. Både medier och enskilda journalister driver i dag gärna kampanjer i något ädelt syfte, t ex för att motverka rasism eller islamofobi. Då blir inte rapporteringen så allsidig som den kanske borde vara. Många uppfattar också att ”medier mörkar” vissa fakta, t ex i frågor som rör migration och integration. Den känslan kan bli förödande för mediers trovärdighet. Ett enkelt rättesnöre finns i Tryckfrihetsförordningen, som definierar tryckfriheten så här: ”…ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vilket ämne som helst.” Exakt så! Medier som lever upp till detta vinner alltid respekt och förtroende!