Håller vi på att uppfinna vår egen undergång?

Det är ett egencitat från byrålådan. Jag har för avsikt att bygga mina krönikor utifrån sådana. Dagens ämne blir utveckling och frihet, eller kanske snarare – avarterna.

Vi försöker lösa allt – förutom konsekvenserna av våra lösningar.

Den värld vi håller på att skapa är inte alltid människotillvänd, kanske snarare tvärtom.

Systembyggen skapade av oss själva håller på att minska vår egen betydelse och frihet, trots goda intentioner i vår utvecklingsiver.

Vårt genetiska arv har snart mer gemensamt med en amöba än med de regler och system vi påför oss själva. Vi får allt mindre koll på utfallet av våra skapelser.

Systemen löper i varandra och interagerar med varandra. Ingen har längre ”hela bilden”, vilket gör att behovet av regleringar bara ökar. Kan det vara lyckan?

Vad är egentligen viktigt för en människa av kött och blod?

De som drabbats av allvarliga livskriser har oftast lättare att ge svar på den frågan. Det verkar infinna sig någon sorts insikt och ödmjukhet hos dessa människor. Deras svar brukar hamna långt ifrån karriär, artificiell intelligens, pengar, teknikutveckling och lyxprylar. De landar istället i mjuka värden.

Någonstans tror jag att vi alla vet vad som egentligen är värdefullt, men det är lätt att missa livets magi när vi i vardagen distraheras av prylar, regler, karriär och yttre bekräftelse.

Det vore en vinst om vi kunde bli bättre på att upptäcka våra verkliga behov och reflektera över djup mening, bortom yttre framgång och materiella mål.

I teknikens tempel är vi alla tillbedjare i framstegens oheliga kyrka.

Är artificiell intelligens en välsignelse eller ett hot? Kan den ersätta människor och samtidigt göra oss lyckligare? Har vi, som art, unika förmågor? Eller kan det mesta som människan kan åstadkomma skapas av en dator?

Det är svårt att föreställa sig att en maskin har ”magkänsla”, att den kan uppskatta saker och händelser, eller svepas med och hänföras av drömmar och upplevelser. Kommer de kortsiktiga vinsterna med AI väga upp de långsiktiga konsekvenserna?

När vi styrs alltmer av icke-biologiska ”tänkare” så kommer vi att lära oss allt mindre av egen kraft.

På samma sätt som en muskel som sällan används blir allt svagare. Slutsatserna, eller åtminstone källan till dem, kommer att levereras av en konstruerad maskin.

En maskin som vi inte vet vilka förmågor den har eller kommer att få. Frågan är inte längre hur långt vi vill ta AI – utan hur långt AI vill ta oss.

Lagboken, snart den enda bok du behöver!

Lagmassan i Sverige, och övriga världen, bara ökar. Det vill säga, det tillkommer långt fler lagar, regleringar och paragrafer än vad som tas bort, oavsett vilka som sitter vid makten.

Även företag och organisationer känner ett ökat behov av fler kontrollsystem, regler och styrdokument. Ett regelflöde utan synbart slut gör oss fångade av någon sorts lagstiftningsparadigm.

Kan det bli så många lagar att det vore bättre att skrota lagboken och istället upprätta en bok över vad som är tillåtet?

Det enda positiva med en sådan bok är ju att den med tiden skulle gå allt snabbare att läsa. Lagnarkomanin kan ju för övrigt bli en succé för advokater och jurister när allt fler små vardagligheter kräver juridisk rådgivning. En sak är säker; fler lagar resulterar i fler lagstyrda och fler lagbrytare.

Tala fritt? Ja, men bara om du har ”rätt” åsikt.

Det är inte bara lagmassan och lagstiftare som begränsar vår frihet, vi gräsrötter är även bra på att begränsa oss själva.

Vi har, i lagens mening, åsiktsfrihet; staten drar oss inte till domstol om vi uttrycker tankar, åsikter och känslor. Men allt oftare skapar vi som individer och i grupperingar utomstatliga ”domstolar”, vilket gör att vissa åsikter tystas eller marginaliseras.

”Cancel culture” eller social utfrysning kan få människor att avstå från att uttrycka vad de egentligen tycker.

Vi blir allt räddare för att bli utsatta för ”drev”, förlora jobb eller få dåligt rykte på grund av våra åsikter. När rädslan att bli tystad är större än viljan att tala, blir reell åsiktsfrihet bara en illusion.

Den mänskliga friheten sinar inte nödvändigtvis på grund av stora, uppenbara förtryck.

Istället är det en serie av små men kontinuerliga begränsningar, från övervakning och reglering till social kontroll och algoritmer, som gradvis krymper utrymmet för självbestämmande och frihet.

Hur mycket frihet hade vi egentligen tänkt oss att offra för utveckling, upplevd trygghet och kontroll?