Är jag en kulturellt korrekt svensk?

I veckan presenterades Sveriges nya kulturkanon i Gustavianum i Uppsala. Historieprofessorn Lars Trägårdh har lett arbetet. Hans arbetsgrupp har sedan tillsatt expertgrupper inom två huvudområden: konst och samhälle. Målsättningen har varit att vaska fram 100 verk och händelser.

Alla verk måsta vara minst 50 år gamla och alltså skapade senast 1975. Denna princip kritiserade Marlén Eskander, som grundade Läsfrämjandeinstitutet i Södertälje och som ingick i kulturkanon-kommittén. Hon hoppade av eftersom hon tyckte att den kanon som tagits fram saknar koppling till samtiden.

Kanon kommer från grekiskan och betyder ”rättesnöre”. Inspirationen för vår svenska kanon kommer närmast från Danmark, som införde en kanon 2006.

Det var den amerikanske litteraturkritikern och professorn vid Yale, Harold Bloom, vars bok ”Den västerländska kanon”, utgiven 1994, som startade en internationell debatt. I boken lyfte han fram 26 verk som han ansåg hade format den västerländska litteraturen. Blooms lista bestod av 22 vita män och 4 kvinnor, alla från västerlandet. Debatten blev kritisk. I svensk debatt har till exempel Ingrid Elam ifrågasatt om det går att läsa litteratur, som om den vore höjd över en social, historisk och politisk verklighet.

I Sverige är det framför allt Folkpartiet / Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som drivit åsikten att vi borde ta fram en kanon. I den nya regeringens gemensamma plattform efter valet 2022, Tidöavtalet, var en av punkterna att en kulturkanon skulle tas fram.

Många trodde att Sveriges kulturkanon skulle bli en litteraturlista med böcker som alla borde läsa. Men littaraturlistan blev bara en del av denna samlade kanon, som bland annat innehåller 1766 års tryckfrihetsförordning, särbeskattningen av makar, Saltsjöbadsavtalet och allemansrätten.

Konstarterna och samhället är de två huvudområdena inom vår nya svenska kulturkanon.

I uppgiften i projektet inom konstarterna har det ingått ”…att välja verk av hög kvalitet som har gjort bestående intryck och blivit viktiga referenspunkter i svensk kultur och tradition.”

Inom området samhälle har det gällt för kommittén ”…att välja ut dokument, platser, produkter, enskilda händelser eller motsvarande som satt varaktig prägel på det svenska samhället och blivit viktiga referenspunkter i svensk offentlighet och självförståelse.”

Listan har utgått från tre ledord: bildning, gemenskap och inkludering. Urvalet är slutgiltigt och det kommer inte att bli en remissrunda där olika instanser får yttra sig.

Här väljer jag tre personliga favoriter inom respektive delområde i kulturkanon:

Litteratur / prosa: Gösta Berlings saga (Selma Lagerlöf); Utvandrarna (Vilhelm Moberg); Pippi Långstrump (Astrid Lindgren)

Litteratur / dikter: Det är vackrast när det skymmer (Pär Lagerkvist); Stjärnorna kvittar det lika (Nils Ferlin); Den halvfärdiga himlen (Tomas Tranströmer)

Bild och form: Gripsholms slott med statens porträttsamling; Nordisk sommarkväll (Richard Bergh); Tomtebobarnen (Elsa Beskow)

Musik: Drottningholmsmusiken (Johan Helmich Roman); Calle Schewens vals (Evert Taube); Jazz på svenska (Jan Johansson)

Film och scenkonst: Ett drömspel (August Strindberg); Fröken Julie (Birgit Cullberg); Det sjunde inseglet (Ingmar Bergman)

Lärdom och sakprosa: Drömbok (Emmanuel Swedenborg); Svenska folkets underbara öden (Carl Grimberg); Vägmärken (Dag Hammarsköld)

Lag och rätt: Magnus Erikssons landslag; 1766 års tryckfrihetsförordning; Offentlighetsprincipen

Religion: Vadstena kloster; Gustav Vasas bibel; Konventilekplakatet

Ekonomi: Falu koppargruva; Näringsfrihetsförordningen (Johan August Gripenstedt); Folkpensionsreformen (Sveriges Riksdag)

Uppfinningar: Justitieombudsmannen (Hans Järta och Bondeståndet); Nobelpriset (Alfred Nobel); Det sfäriska kullagret (Sven Wingquist)

Offentlighet: Svenska Akademiens ordbok (Gustav III); Riksdagshuset (Hugo Zettervall/Aron Johansson); Vasaloppet

Richard Berghs konstverk ”Nordisk sommarkväll” från 1900 är ett av verken i den svenska kulturkanon – och ett av mina val ovan. Kulturchefen Erik Jersenius, kommenterar valet av detta verk så här i veckomagasinet Fokus:

 ”Vi känner igen det magiska ljuset och den trollska naturen. Genom italiensk renässans, tysk romantik och fransk symbolik målar han en nationalromantisk klenod.”

Det svenska språket i dag är vackrast i ranelidskan, ett genetiskt monogram som existerar i bara ett exemplar i världen.

I boken Jag skänker dig mina vackraste ord fick Richard Bergs målning illustrera en av Björn Ranelids aforismer: Om du upptäcker att en annan människa älskar dig, kommer ni båda att förändras.

Där och då ingick den svenska bilden och det svenska språket en symbios av romantik och skönhet.

Vackrare kan det inte bli. Svenskare kan det inte bli. Ranelidskan borde ha varit med i vår svenska kulturkanon.

Men – eftersom allt i kanon måste ha varit skapat före 1975 har inte detta varit möjligt. Björn Ranelid debuterade 1983.

Är jag en kulturellt korrekt svensk? Vill inte vara politiskt korrekt, inte heller kulturellt korrekt. I alla lägen har jag behov av att tänka fritt och låta alla andra göra detsamma. Den svenska kulturkanon har blivit en katalog över inslag i varumärket Sverige. Om den skapar största möjliga lycka åt många är den sannolikt av godo.