Besvikna kolonilottsägare

Molokna, dystra lottägare beklagade sig en efter en över kommunens märkliga agerande. Magda, Göran, Ulrika, Hussan och Hans beskriver hur deras, i vissa fall, över 30-åriga livsverk ska styckas, delas upp och förstöras, så fler kan få plats. En dum idé, tycker de, då det finns massor av plats för nya kolonier, runt omkring.

Brev från koloni(en)lotten
Kära kommunen, nu skriver vi åter,
från kålgården där vi stod i frid.

Ni mäter med snören och pekar med kartor,
för att jorden ta er vid.

Här odlar vi morötter, dill och drömmar,
men ni ser bara ytor och plan.

Ni räknar på kvadratmetrar, kronor och mark,
som om livet var Excel och diagram.

Så kom då med spadar och stycka vårt allt,
lägg grus över vinbär och ro.

Men akta er för tanterna i gummistövlar,
de fäktas med räfsor och tro.

För vi sjunger visor vid kompostens kant,
med ironi lika sur som vårt rabarberi:
”Ni kan rita på kartan, men lycka och jord
det växer ej fram ur maktfullt slarveri.”