Färg, form och estetik i Arbogas hjärta

Hon har ägnat nästan hela sitt yrkesliv åt tyger, gardiner och färger. Men för Helen Pilerud handlar arbetet om betydligt mer än att sälja textilier. Det handlar om att lösa problem, möta människor och våga lita på sin egen smak. Efter snart tre decennier i Arboga gardinaffär har hon också bestämda uppfattningar om vad som behövs för att stadens centrum ska fortsätta leva.

Det är svårt att passera Arboga gardinaffär utan att lägga märke till skyltfönstren. Färgerna, textilierna och den omsorgsfulla skyltningen gör sitt för att locka förbipasserande att stanna upp

Innanför dörren möter vi Helen Pilerud, född och uppvuxen i Arboga och sedan 2012 ägare till den butik där hon började arbeta redan 1997.
– Min inspiration får jag i mötet med mina kunder. De väcker min lust att möta deras behov och att överträffa deras förväntningar.

Frågorna kan handla om vilka färger som passar tillsammans, hur ett rum ska inredas eller om det verkligen går att använda ett visst tyg på det sätt kunden har tänkt sig.
– Allt från att bolla idéer till att vi inte riktigt förstår varandra. Då är det enklare att jag kommer hem till kunden. Då kan vi titta och diskutera tillsammans på plats.

Hon tycker särskilt mycket om de uppdrag som kräver lite extra tankearbete. Ett snett tak, ett besvärligt hörn eller ett fönster där en vanlig gardinupphängning helt enkelt inte fungerar.
– Det är väl när man har löst någon sådan där klurig grej som man är som gladast. Hur man ska sy och få till det så att det blir riktigt bra. Eller forma om en klänning eller en kavaj.

Det är hantverket som fortfarande lockar.

Helen växte upp i Arboga tillsammans med två yngre bröder. Pappan drev bilverkstad och mamman skötte pappersarbetet. Företagandet fanns alltså nära redan under barndomen.

Hur var du själv som liten?
– Oj, jag tror att jag var en liten harpalt. Lite blyg och lite rädd.

Några stora yrkesdrömmar från de allra tidigaste åren minns hon inte. Senare fanns tankar på att bli barnmorska, men det blev en annan väg.

På Carlforsska gymnasiet i Västerås utbildade hon sig inom beklädnadsteknik med inriktning mot damskrädderi.
– Det var en bra utbildning, tycker jag. Jag skulle kanske ha gått vidare och gjort mera. Men man var lite rädd och lite harig även då.

I stället började hon arbeta i butik. Först på Jussis Stuv, därefter i Berninabutiken och hos Gardinspecialisten i Köping. År 1997 kom hon till Arboga gardinaffär. Femton år senare tog hon över verksamheten.

Det är en utveckling som knappast hade varit självklar för den blyga flicka hon en gång var. Nu driver hon ensam en butik med ett upptagningsområde som sträcker sig långt utanför hemstaden.
– Det kommer kunder från Köping, Kungsör, Västerås, Örebro och Eskilstuna. Och Stockholm.

Handeln har genomgått stora förändringar sedan Helen började i branschen. Stormarknader, kedjor och näthandel har förändrat kundernas vanor. Många mindre butiker har försvunnit.

Ändå tycker Helen att hennes egen bransch mår förhållandevis bra.
– Jag hade förmånen att klara covidkrisen. Handeln var ju skakig redan långt innan. Men när väldigt många försvann och jag blev kvar fick jag ett jättestort upptagningsområde.

Hur har sortimentet ändrats över tid?
– Tidigare såldes mer färdiga hemtextilier och produkter till sovrummet. I dag är det framför allt måttanpassade gardiner och sömnadsarbeten som dominerar. Det är därför jag syr mer och mer. Allt mera sällan kommer kunderna in och handlar för att sy själva eller köpa färdigt.

En dag i veckan ägnar Helen åt något så vardagligt som att fålla byxben. Andra dagar kan det handla om avancerade gardinlösningar eller stora monteringar där familjen får rycka in.

Helen ser inga stora möjligheter att konkurrera med de stora kedjorna om pris och sortimentsbredd. Däremot har hon något som inte lika enkelt kan kopieras.
– Jag kan ju bara konkurrera med min kunskap.

Helen beskriver hur leverantörer numera också säljer direkt till konsumenterna via egna webbshoppar. Där finns kanske hela sortimentet tillgängligt, medan den lokala handlaren bara kan visa ett urval. Men det finns en avgörande skillnad.
– De kan inte klicka hem min samlade kompetens.

Det är kanske den enklaste förklaringen till varför Arboga gardinaffär fortfarande har kunder som reser många mil för att komma dit.

När samtalet kommer in på inredning och trender blir Helen särskilt engagerad.

Hon har förstås god kännedom om vilka färger, material och gardinlösningar som efterfrågas. Men någon ambition att tala om för kunderna vad som är rätt eller fel har hon inte.
– Varje kund ska vara trygg i att man har rätt att ha det som man vill. Det finns inget rätt och fel. Du ska ju tycka om ditt eget hem. Du ska ju själv trivas där.

Helen säger att människor ibland är alldeles för upptagna av vad andra ska tycka.

Själv tycker hon om färg, kvalitet, naturmaterial och gärna produkter som är tillverkade i Sverige eller i mindre serier. Men hon är också realist.
– Stora massan vill ju inte alltid betala för det. Även om man i tanken vill ha det svenskt, nära och naturmaterial.

Helen upplever ändå att kunderna har blivit mer medvetna om kvalitet och hållbarhet.
– Det blir mer som en del av inredningen, mer som en möbel. Man byter och ändrar inte hela tiden på samma sätt.

Gardinerna har dessutom fått en renässans. Särskilt populära är långa gardiner från golv till tak.

De stora fönsterpartierna i moderna bostäder skapar också nya behov. Ljuset är härligt, men stora glasytor innebär både värme och insyn.

Det finns med andra ord fortfarande problem för en skicklig gardinmakare att lösa.

Under flera år bodde hon tillsammans med sin familj i ett radhus från 1975 på Storgatan i Arboga. Det var ett hus hon hade drömt om redan som barn, med närheten till ån och möjlighet att bada alldeles utanför.

Huset hade kvar mycket av sin ursprungliga inredning när familjen flyttade in. I stället för att riva ut allt valde de att bevara och komplettera. Resultatet blev ett färgstarkt hem där 1970-talets uttryck fick leva vidare med nya tapeter, möbler och personliga infall. Men sedan dök ett annat hus upp på samma gata.

En stor gul ågård från 1800-talet, med tolv rum och en omfattande trädgård. Knappast något självklart nästa steg för en familj som just hade blivit färdig med renoveringen av sitt radhus.
– Det var inte de många rummen som lockade. Det som avgjorde saken var husets stora källare. Där fanns plats för allt det kreativa arbete som tidigare fått trängas i radhusets garage. Jag och min sambo John Falck kunde få en riktig verkstad för snickeri, målning och andra projekt.

Och ån fanns fortfarande där, alldeles utanför.

Nu har familjen flyttat, och Helen har återigen fullt upp med tapeter, färger och renoveringsbeslut.
– Att inreda ett hus från 1800-talet är något helt annat än att arbeta med ett radhus från 1970-talet. Just nu tycker jag faktiskt att det är jättesvårt.

Det låter nästan befriande att också en yrkeskvinna, som dagligen hjälper andra med inredning, ibland kan tveka inför sina egna.

Helen Pilerud har under många år engagerat sig i Arboga centrumförening.
– För mig handlar engagemanget om att staden ska fortsätta ha en levande stadskärna med butiker, mötesplatser och besökare. Jag ser positivt på att nya verksamheter vill etablera sig i centrum, men är desto mer bekymrad över tanken på stora handelsområden utanför stadskärnan. Det är min fasa.

Samtidigt ser hon goda möjligheter för Arboga att utvecklas. Staden har sitt historiska centrum, sin närhet till vatten och sitt geografiska läge.

Hur är det att driva en mindre butik alldeles själv?

– Det är ett ensamt arbete. Jag har ju inga anställda och sköter det mesta själv. Därför betyder centrumföreningens gemenskap mer än man kanske först tänker på.

– Vi är många som är själva i våra butiker. Det är få som har anställda.

Medlemsmöten, sommarfester och gemensamma aktiviteter ger möjlighet att träffa människor i samma situation.
– Man får lite jobbarkompisar. Det tycker jag är viktigt.

Hon medger att hennes eget föreningsengagemang går i vågor. Efter många år av idéer och arbete kan det ibland vara skönt att låta andra dra det tyngsta lasset.
– Jag sitter nog och åker med just nu. Men jag brinner ändå för föreningen. Jag tycker att vi är ett bra bollplank till kommunen när det fungerar. Jag önskar att fler kunde bidra med lite, var och en.

För att följa branschens utveckling och hitta nya produkter besöker Helen mässor, framför allt Formex i Stockholm. Hon vill också besöka Formland i Danmark. Det har ännu inte blivit av.

Privat är det framför allt nya platser som lockar när hon reser.
– Livet är för kort för att återvända till gamla platser. Jag vill ständigt se något nytt när jag reser. Jag skulle vilja besöka alla kontinenter. Men resmålet skall helst alltid ligga vid vatten.

Vad förväntar du dig av det nya styret i Arboga?
– Det är väl dags att se till att det händer saker. Jag vill se mer handling och mindre prat. Det behöver inte alltid handla om stora visioner eller kostsamma projekt. Det handlar om fungerande offentliga toaletter, tydlig skyltning, ordning på parkeringar och bättre trafikmiljö. Även elsparkcyklarna i stadsmiljön tycker hon behöver hanteras bättre.

– Det är så skamligt att vi inte kan ha offentliga toaletter. Vilken liten by du än kommer till utomlands finns det fungerande toaletter.

Detta är konkreta frågor som påverkar både invånare, företagare och besökare.

Vad är det bästa med Arboga och arbogaborna?
– Det bästa med Arboga är att vi ligger där vi ligger. Vi måste basunera ut hur fint och vackert vi har det. Vi har nära till allt och vi som bor här är glada, trevliga, välkomnande och hjälpsamma. Arbogaborna sluter upp, sätter igång nätverk och organiserar hjälp när någon drabbas av en olycka, som vid radhusbranden i centrala stan nyligan. Arboga är en levande historia, och historien tar inte slut på länge än.