Ett år med #metoo

Ett år har gått sedan sexualbrottsoffer världen över gjorde sin röst hörd genom #metoo. Oavsett om det var ett långt vittnesmål eller ett enkelt #metoo så stod det klart att vi var många och att sexuella övergrepp är frekvent förekommande, oavsett ålder.

Det har på många sätt varit ett lärorikt år, men också obekvämt. Flera mediaprofiler har blivit friade av rätten men dömda av allmänheten och huvudfokus har riktats mot just kända personer, men vad har egentligen hänt för det vanliga Svensson-samhället? 

Hur har #metoo påverkat arbetsplatser, skolor, krogar, kompisgäng och föreningar? 

Jag tror att många män blev förvånade över hur många kvinnor i deras direkta närhet som blivit utsatta för sexuella övergrepp och för oss andra blev det ett bevis på att vi inte är ensamma. Och för mig personligen var det viktigt att utnyttja chansen och ta snacket med männen i min närhet. För, som jag skrev i en krönika förra hösten, jag anklagar inte alla män för att vara våldtäktsmän men jag anklagar många män för att någon gång i livet rört eller tilltalat en annan människa på ett sexistiskt och kränkande sätt.

Det som är gjort är gjort, det kan man endast be om ursäkt för. Men jag hoppas att #metoo har fått människor att tänka till en extra gång, att ifrågasätta sexistiskt beteende och att våga orsaka lite obekväm stämning.

För jag kan lova dig att det blir ännu mer obekvämt när du inser att du hade kunnat förhindra ett sexuellt övergrepp genom att våga vara lite jobbig.

Under det gångna året har vi även sett hur personer som trätt fram och berättat om vad de blivit utsatta för ifrågasätts och förminskas. Blir anklagade för att bara vilja ha uppmärksamhet. Då kan jag inte låta bli att undra hur det skulle vara lockande att få uppmärksamhet på grund av att man blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp?

Det finns tyvärr alldeles för många filmer och böcker som romantiserar sexuella övergrepp och osunda relationer, men det finns ingenting fint eller ärofyllt i att bli fråntagen rätten till sin egen kropp. Med andra ord, det finns ingen personlig vinning för sexualbrottsoffer att berätta om vad som hänt men om det får någon annan att känna sig mindre ensam så är det värt det.

Vi har kommit en bit på vägen genom att våga ta i ämnet, trots att det tar emot. Framtiden ser hyfsat ljus ut, dagens tonåringar är betydligt mer medvetna när det kommer till var gränsen går och förskoleelever får lära sig begreppet ”Stopp min kropp”.

Men de som verkligen skulle behöva förändra sig är de som desperat håller fast vid en kass människosyn och menar att ”lite får man väl tåla”. 

Ja, lite får man väl tåla. Men bara så länge det inte är på deras bekostnad. 

Det är samma typ av män som vid en nekad invit undrar om det beror på att tjejen har pojkvän, för att det är otänkbart i deras värld att en tjej som är 100 procent singel helt enkelt inte är intresserad.

För att ett vänligt men bestämt nej ska ha samma tyngd oavsett vem som uttalar det, och i vilket sammanhang det uttalas.