Ett totalförsvar mot propaganda

Under den här valrörelsen finns en rädsla för att propaganda ska spela en avgörande roll.

Självaste Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, gick förra veckan ut och varnade för att antalet “botar” som diskuterar svensk politik har ökat markant på sociala medier.

Varningen gäller tre typer av så kallade ”bota­r” som FOI har undersökt. Den första typen är en automatisk mjukvara.

De andra två typerna är betydligt allvarligare: privatpersoner som aktivt kopierar och skickar innehåll vidare, samt ”botar” som hanteras av någon som är anställd för att sprida propaganda.

Så här skriver FOI själva om dess användningsområde:

“Botar kan användas för att sprida desinformation. Om innehåll får stor spridning via botar kan användare av sociala medier ledas att tro att detta innehåll är mer delat, mer allmänt accepterat eller mer mainstream än vad det faktiskt är.”

FOI berättar öppet på sin hemsida att botarna procentuellt länkar mer till Samhällsnytt och Fria Tider än vad genuina konton gör. Dessutom är det 40 p­rocent vanligare att botarna uttrycker stöd för Sverigedemokraterna, jämfört med genuina användare.

Vad är propaganda?

Vad består detta fruktade uttryck, propaganda, då av? Är det bara ett ord vi slänger ur oss för att smutskasta meningsmotståndares argument – samtidigt som det vi själva sysslar med är folkbildning, upplysning och spridandet av sann och korrekt information?

Jag låter psykologen Max Wertheimer, som själv flydde undan Nazi-regimen, beskriva skillnaden mellan propaganda och utbildning:

“Propaganda hindrar folk från att tänka och från att agera som människor med rättigheter. Propaganda manipulerar fördomar och känslor för att pracka på andra det propaganda-makaren vill. 

Utbildning, å andra sidan, ska uppmana till kritiskt tänkande, hjälpa folk att stå på egna ben och att fatta sina egna beslut.”

Hur sprids propaganda?

Inför ett val säger det sig självt att väljare fattar bättre beslut om de är utbildade än om de är bombarderade med propaganda.

Problemet är att skickliga propaganda-makare vet detta. De maskerar sin propaganda genom att spela på känslor (oftast ilska). De vill att mottagaren av propagandan ska agera känslomässigt (säg, få ett utbrott) innan han eller hon hinner tänka klart. 

För att göra det behöver propaganda-makaren nå fram till mottagaren i ett läge där denne har sin mentala gard nere. Plattformen finns redan. Dagens sociala medier-samhälle är en utmärkt plats för den som vill sprida desinformation. Eftersom vi scrollar genom flödet på autopilot ägnar vi knappast full tankeverksamhet åt alla sensationalistiska rubriker som slåss om vår uppmärksamhet. 

Vad händer när propaganda sprids?

Det här leder till vad amerikanska propaganda-forskarna Anthony Pratkanis och Elliot Aronson i boken Age of Propaganda kallar för “Spiral of ignorance” – alltså en nedåtgående spiral av okunskap.

Teorin går ut på att propaganda-makaren använder metoder som spelar på känslor och därmed är svåra att värja sig mot om man inte känner till dem.

Mottagaren, som inte vet att han eller hon blir manipulerad, känner för att använda enklare och mentalt mindre påfrestande sätt att ta sig information. I takt med att mottagaren blir mindre och mindre informerad (och mer och mer känslostyrd) kan propaganda-makaren använda simplare och simplare metoder för att uppnå samma effekt.

Att skydda sig mot propaganda

I dagens samhälle där traditionella, sociala och alternativa medier trängs på ett smörgåsbord av valmöjligheter är det upp till var och en att ställa krav på sina informationskällor. Upp till vem är det att sprida korrekt och sann information? 

Man kan säga att det är medias ansvar, men varje mediakanal består av en samling individer. Man kan säga att det är poltikernas ansvar, men varje politiskt parti består av en samling individer. Man kan säga att det är folkets a­nsvar, men folket består av en samling individer. 

I slutänden är det upp till var och en att söka upp korrekt och sann information. Det är upp till var och en att inte ljuga och inte sprida lögner vidare.

Och det är upp till varje enskild röstberättigad medborgare att tänka själv och fatta sina egna beslut.