Farfar Goes Gender

Nyligen såg jag en skämtteckning: en kvinna ligger i förlossningssängen på BB, precis nyförlöst, omtöcknad och andfådd. Hon vänder sig till barnmorskan och frågar:

– Vad blev det, en pojke eller flicka?

Barnmorskan tittar eftertänksamt och svarar:

– Det är väl lite väl tidigt att bestämma redan nu?

Jag log – men sedan började jag fundera. Jag vet att det finns de som inte alls tycker det där är roligt. Som menar att kön inte är något man föds med, utan något man känner. Och jag inser att jag nog har blivit en sådan där person som folk i poddar kallar ”problematisk”. En som betraktas som kontroversiell för att jag hävdar att flickor och pojkar är olika – och att det bara finns två kön.

Sådana som jag kanske borde anpassa oss till det nya samhället. Förlika oss med att det snart är lättare att byta könsidentitet än att byta mobilabonnemang. Men det skulle kräva att jag övergav det jag innerst inne är övertygad om – precis som de som känner sig felkönade eller ickekönade tvingats göra på sitt håll.

Och så läser jag att från och med 1 juli 2025 kommer alla över 16 år kunna byta juridiskt kön med ett enkelt intyg – helt utan diagnos eller läkarutlåtande. Inget krångel – ett digitalt vårdbesök räcker. Men hur stabil är man egentligen vid sexton års ålder, i det där sköra gränslandet mellan barndom och vuxenvärld? De senaste tio åren har antalet unga med könsdysfori ökat med 1500 procent! Är det ett uttryck för evolution – eller en följd av en märklig samhällsdebatt?

Jag lutar åt det senare. Inkluderingspopulism och nervösa politiker gör att det nu räcker med en självbild och en statlig blankett för att omvandla könstillhörigheten. Vid ändring av enbart juridiskt kön får man alltså ett papper på vilken könsidentitet man anser sig ha. Med statens goda vilja förväntar man sig då att alla andra individer ska förhålla sig till ens egen självbild.

Men ingen kan byta kön – egentligen. Man kan förändra kroppen så att den liknar det andra könet. Man kan förändra sina traditionellt könskodade manér, hur man klär sig och beter sig, manipulera kroppen med operationer och hormoner – men inte förändra den biologiska könstillhörigheten.

Åsa Linderborg skrev nyligen om Liberalernas terroristklassningsiver:

”De – vi – som menar att man inte ska låta barn genomgå irreversibla hormonbehandlingar i syfte att byta kön, eller vi som hävdar att kön är biologiskt, stämplas i bästa fall som transofober. I värsta fall avhumaniseras vi som fascister eller terrorister.”

I USA har den kontroversielle poddaren och politiske kommentatorn Matt Walsh gjort dokumentären What is a Woman. I den ställer han den till synes enkla frågan: Vad är en kvinna? De han intervjuar – de som menar att kön är subjektivt och känslobaserat – har märkligt nog inget rakt svar. ”En kvinna är den som identifierar sig som en kvinna”, blir kontentan. Ett cirkelresonemang, där kön blir ett självvalt epitet, utan koppling till kropp, kromosomer eller evolutionär verklighet. Enligt deras synsätt har ”kvinna” eller ”man” alltså inget med biologi att göra. XX och XY har blivit sekundära. Och om man inte håller med – då är man konservativ.

Förr talade vi om könsroller. Nu handlar det om genusroller – livsroller vi förväntas välja utifrån känsla, inte verklighet. Men borde det inte räcka med att staten behandlar oss lika, oavsett vad vi känner oss som? Måste det till lagar som förtydligar hur vi ska känna inför en annan människa? I bemötandet borde det väl räcka med respekt, artighet och hyfs?

Samtidigt håller språket på att förändras i grunden. Ord som en gång var självklara – ”man”, ”kvinna”, ”moder”, ”fader” – blir glidande begrepp, nästan tabubelagda utan rätt kontext eller fotnot. För mig är det vackert att vara mamma, mormor, farmor, farfar – ord som bär på historia och betydelse. Ska de också reduceras till könsneutrala funktionsbeskrivningar? Som om en algoritm fått i uppdrag att formulera mänskliga relationer.

Idag tenderar mycket att bli en gråzon, en tolkningsfråga, ett samtal om representation och identitet. Och det är klart att det finns en vacker tanke i det – att vi ska få vara dem vi är, utan rädsla. Men jag saknar ibland en värld där man inte behövde analysera varje mening som yttrades med polarna och på arbetsplatsen. Där ett ”hej allihopa” inte riskerade att exkludera någon, och där en lärare kunde säga ”pojkarna på ena sidan, flickorna på andra” utan att förväntas hålla ett föredrag om intersektionalitet.

Det sägs att vi lever i ett mer tolerant samhälle nu. Men jag vet inte. Jag tycker det verkar som att människor blivit känsligare, mer lättkränkta – men inte nödvändigtvis snällare. Fler pekpinnar, färre skratt. Mer etikett, mindre empati. Och mindre på riktigt.

Det är fullt möjligt att jag är ute och cyklar – men jag behöver i alla fall inget intyg för att kalla det en cykel. Kan man förresten inkludera sunt förnuft? Eller kanske lagstifta om det?