Konsten att kommunicera – och misslyckas med stil

Att skriva krönikor är sannerligen en kommunikationsutmaning. Jag drabbas varje gång av någon slags krönikörsförbannelse: för många tankar, för få tecken, och för sent att ändra sig. Den här veckans (H)Jern-inveckling handlar om kommunikation.

Om 90 % är kroppsspråk, varför skriver jag ens?

Det sägs ju att kroppsspråk utgör 90 % av kommunikationen, vilket betyder att läsaren bara kommer att förstå ungefär 10 % av den här krönikan. Å andra sidan är 10 % ganska mycket eftersom jag själv bara förstår 5 % av mina krönikor. Vilket betyder att min förståelse när jag skriver den här krönikan utgör 5 % av det jag avser att förmedla. Följaktligen betyder det att läsaren bara kommer att kunna avkoda ca 10 % av de 5 % som jag lyckats förmedla. Det resulterar i att läsaren kommer att förstå endast 0,5 % av min krönika, och det är långt mindre än de 5 % som jag förstår.

Kondoleans på sparlåga

En annan kommunikationsiakttagelse jag gjort är hur vi uttrycker oss när någon dött. Personligen känner jag att sådana tillfällen påkallar lite hyfs, respekt och vördnad. Så varför använder vi förkortningar när en människa lämnat jordelivet? Det skrivs R.I.P. eller V.I.F. ofta när vi ska uttrycka våra kondoleanser. Jag har så svårt för det. När en människa dör känns det högst ovärdigt att använda en förkortning av en ordföljd. Är det bara jag som tycker det? Orkar vi inte skriva ut hela lydelsen, kan vi inte stava till det eller vill vi svänga oss med ett ”klatschigt” uttryck? För mig ligger dessa dödens förkortningar i samma genre som OBS, WOW och WTF.

Kommunikativa nycker – din nya pensionsplan

Är det inte märkligt att en tanke hos en enda individ, vi kan kalla individen Donald, kan påverka din pension, din boendekostnad och hela välfärden i ett samhälle? När Donald för några veckor sedan torgförde en egen tanke rasade börserna, och när han dagen efter uttryckte en annan tanke rusade börserna. Det gamla tänkesättet att värdet på aktier ska motsvara ett företags produktivitet, resultat och balansräkning verkar vara som bortblåst. Numera motsvarar det istället ogenomtänkta och slumpartade tankar i en enda människas huvud. Vi kan gå till jobbet som vanligt, göra vårt bästa, men det spelar inte lika mycket roll längre. Det är Donald, Vladimir eller andra tveksamma gamängers tankar och kommunikation vi är i händerna på.

Ganska bra är det nya katastrofala

Och hur kommunicerar vi när vi ska beskriva något nuförtiden? Det går inflation i ordbruk. Det räcker inte längre att säga att något var ”bra”, då tror folk att det var dåligt. ”Jättebra” räcker inte heller. Det måste vara ”magiskt”, ”fantastiskt”, ”otroligt”, ”livsomvälvande”, ”nästan en religiös upplevelse”. Helst allt på samma gång! Gärna också med minst tre utropstecken och en emojisamling som inkluderar både eld, hjärtögon och konfetti. Vi har passerat ”bra” och ”mycket bra” för länge sedan. Vi är nu inne i zonen där en helt okej kopp kaffe på hörnet beskrivs som ”Det bästa jag någonsin druckit!!!”. En normal konsert blir ”En historisk kväll, Herregud, jag gråter!!!”. Och en helt rimlig semesterresa omnämns som ”Den största resan i mänsklighetens historia!!!”.

Och när alla använder sådana ord för allting, slutar orden att betyda något alls. Vi har skapat en värld där alla intryck måste överdrivas till max för att ens noteras, och där varje dag måste vara ett ”äventyr”, varje måltid en ”gastronomisk odyssé” och varje solnedgång ”bättre än alla solnedgångar som någonsin funnits”. Alla vill överrösta varandra, för annars kanske någon tror att man bara hade det – ve och fasa – ganska trevligt.

Jag köpte en fin systemkamera som gjorde mig till en bra fotograf – nu har jag köpt mig ett stetoskop

Det finns också en annan sorts kommunikation som blivit allt vanligare: att vi försöker kommunicera en bild av oss själva som lite bättre, lite skickligare, lite mer fenomenala än vi egentligen är. Idag verkar det finnas en vedertagen tro att man kan utbilda sig till vad som helst. Det tror inte jag. Det finns ingen kurs i talang, trollbindning och karisma. Vi har sannolikt en hel del med oss i det genetiska bagaget som gör oss mer lämpade för vissa saker. Det handlar snarare om att upptäcka det man är ämnad för och förädla det, via utbildningar eller genom egna erfarenhetsresor.

Vissa har berikats med en extra stor portion talang, och om de lyckas hitta sitt nedärvda kall blir utfallet alltid lysande. Några exempel: Ingemar Stenmark, Albert Einstein och Marie Curie. Stenmark har visserligen sagt: ”– Ju mer jag tränar, desto mer tur har jag”, men jag är övertygad om att han berikats med talang av evolutionen. Själv skulle jag aldrig kunnat prestera som Ingemar, hur mycket jag än tränade.

Men om man, som jag, råkar vara högst ordinär får man lägga de tre viktigaste livsreglerna på minnet: uppriktighet, ärlighet och skådespeleri. (Den sista behöver man bara för att ge sken av att man besitter de två första.)

Kanske behöver vi inte alltid förstå allt, tolka allt, maxa allt

Kanske räcker det ibland att bara säga: ”Det var rätt trevligt”. Och mena det. Utan tre utropstecken.

Det viktiga är inte att vi förstår varandra – bara att vi fortsätter låtsas försöka.