Krönika
18:00 | 29 juni 2020

Och den ljusnande framtid är er

Jimmy Bladh skriver om yrkesdrömmar, frilansuppdrag och Churchill.

Utöver att Winston Churchill har en mer eller mindre del i att detta inte skrivs på tyska idag var den före detta brittiske premiärministern och levnadskonnässören en retoriker av rang, en riktig citatmaskin..

En parafrasering låter något i stil med ”visa mig en person som älskar sitt arbete så ser du en som aldrig behöver jobba en dag i sitt liv”. Själv styrde jag av ett par olika anledningar kosan tillbaka till den högstadieskola jag själv gick på, och nu har jag precis avslutat mitt tredje läsår.

Trots att världskartan knappt har förändrats sedan jag sprang runt i korridorerna på samma skola har världen förändrats, och den skola som en gång lärde mig om mångfald och tolerans gör fortfarande samma fantastiska arbete med nästa generation.

Vägen tillbaka till brottsplatsen var inte spikrak, och de lärare som själv hade nöjet att ha mig som elev på antingen högstadiet eller för all del gymnasiet hade nog inte förväntat sig att jag skulle återvända till skolans värld när jag väl lämnat. De som kommer ihåg minns nog en hårfager slöhög med ett bra kom-ihåg som fann nöjet i att konversera med bänkgrannen. Ansträngningar vid läxor och att plugga inför proven var inte de största, jag tog mig igenom skolgången med hyfsad närvaro på lektionerna när det avhandlades något intressant och inte alltid med den största av marginal.

Tidigt i livet föddes drömmen om sportjournalistiken: att kommentera stora idrottstävlingar, programleda studiosnack inför viktiga matcher och under mästerskap. Refererade själv när jag spelade landbandy i carporten eller tennis mot garagedörren, sammanställde resultat i kollegieblock och skrev listor på favoritspelare och favoritlag.

Morsan tyckte att min nyfikenhet utgjorde en fin grundförutsättning som reporter, och efter gymnasiet fick jag chansen att verkligen prova på. Frilans för lokaltidningen som 2008 befann sig i ett annat läge än lokaltidningen 2020: den utkom varje vardag från en redaktion som omfattade flertalet våningar med till synes stora resurser.

Insikten kom efter något år i frilans-tillvaron att här skulle det behövas hundår och det skulle med säkerhet bli många. Konkurrensen för att ta sig till de eftertraktade uppdragen i huvudstaden i kombination med branschens framtidsprognos fick mig att revidera, det var dags att överge drömmen. Trots att jag kanske inte var den som tog skolan på största allvar eller älskade varje lektion hade jag alltid trivts i fenomenet skolan, med ambitionerna och de sociala bitarna.

Det slog mig även att jag haft förmånen att blivit (och försökt blivit) inspirerad av duktiga lärare så pass mycket att jag bestämde mig för att läraryrket skulle bli min framtid.

På universitetet fick jag steppa upp en smula rent studiemässigt, man klarade sig inte genom att bara sitta av tiden, och nu sitter jag här och har tre år efter avslutade studier inte jobbat en dag enligt Churchills sätt att se på saken.

Den dagen jag i skrift får till utläggningen om förstahandsintryck närmar jag mig författardrömmen, fram tills dess får jag nöja med att krasst konstatera att det är någonting speciellt med första gången man upplever vissa saker, det har liksom en tendens att inte bli riktigt detsamma därefter.

Inte nödvändigtvis sämre, inte nödvändigtvis bättre heller. Men annorlunda.

Vid skolavslutningen för två veckor sedan släpptes ett femtiotal niondeklassare som jag haft förmånen att undervisa och lära känna i dessa tre år, mina första avgångselever som jag sett utvecklats både i ämnena och som personer i stort sätt varje dag sedan hösten 2017.

Det var känslosamma sista dagar med ungdomarna. Vemod av post-produktionsblueskaraktär: det hårda arbetet vi lagt ner gick till slut i mål, de jargonger vi tillsammans arbetat fram som plötsligt inte längre kommer vara en del av vardagslunken.

Stolthet över vad vi lyckats åstadkomma tillsammans, över hur elever och personal tack vare mycket hjärta och tydligt ledarskap fixade den sista terminen som inte liknade någon annan. Stolthet över att se elevernas stolthet över vad de har presterat och med vilken svansföring de nu lämnar den skola de vuxit ur. Stolthet över vilka människor vi skickar vidare ut i livet.

Nu väntar semester innan det återigen är dags att åter börja jobba på det jobb som Winston Churchill skulle mena att jag egentligen inte jobbar på.

Glad sommar!


Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.

Från löpet

Dagens lunch

Dagens lunch

Grattisannonser

Grattisannonser Boka en gratis grattisannons för publicering här på magazin24.se

Minnesannonser

Minnenannonser Välkommen att boka in din minnesannons på magazin24.se
+
-