Krönika
05:15 | 23 maj 2020

Om dessa berättare må vi berätta

Jimmy Bladh skriver om berättarkonst, värnplikten och röster som riskerar att tystna.

Den sista av mina mor- och farföräldrar som lämnade jordelivet var morfar Göte. 2011 dog han kort efter sin 88-årsdag, och med honom även den berättarglädje han erbjöd runt borden.

Åtta år tidigare hade mormors sjukdomstillstånd tvingat dem att sälja det inrökta radhuset de bott i sedan 60-talet. I radhuset de uppfostrat sin familj skulle nya familjer uppfostras, katt och det nödvändigaste av bohaget förflyttades till trygghetsboende.

Det var i radhusets kök morfar hade suttit – förmodligen rökandes pipa eller cigarett – när han en morgon såg grannen Rönnlund göra på sig på väg till jobbet med cykeln, stannat, svurit och sedan begett sig hem för ombyte och försenat hastat sig förbi igen. Det var så det gick till, i alla fall enligt berättelsen. En vällagad måltid innehåller både salt och peppar, så även en bra historia om ni frågar mig.

De fick över 50 år som gifta, men inte många veckor tillsammans i nya lägenheten då mormor kort efter att flytten var genomförd inte orkade längre. De sista åren spenderade morfar som änkling, med den alltmer välgödda katten som enda fasta sällskap.

Uppflyttad från Västerviks utkanter innan 20 år fyllda behöll han stora delen av den karaktäristiska dialekten livet ut. Uttryck som ”di däringa” med tillämpad götaregel kunde man inte ta ifrån pojken från Småland trots att man tog pojken från Småland.

Fram till min flytt från staden i augusti 2011 som också sammanföll med hans död försökte jag få till åtminstone ett besök i veckan.

Körschemat var bortsett från lite aktuella trivialiteter i smått och stort konsekvent: fika, kortspel och berättelser. Mellan kaffet, skitgubbe (underskattat kortspel) och kasino (än mer underskattat kortspel) rökte morfar halva cigaretter under fläkten och berättade målande historier som inte sällan utspelade sig i lumparmiljö.

Allmän värnplikt är ingenting som min generation har någon större relation till. Mönstringsresan till Karlstad behandlades ytterst nonchalant av mig och mina kompisar som istället såg en möjlighet att äta godis och spela luffarschack på skoltid.

I bussen dit tävlade vi i vem som kunde komma på den mest bisarra anledningen för att få frisedel, jag refererade till en äldre granne på kvarteret som i värvningslokalen påstått sig ha rullat in sig i en matta och sagt sig vara en vårrulle. Apropå salt och peppar. Det skulle under dagen visa sig att det svenska försvaret var så nedmonterat att våra bortförklaringar inte behövdes.

Morfar gjorde lumpen mitt under det andra världskriget, när Norge och Danmark blivit ockuperade av Nazityskland och ”den svenska neutraliteten” i kombination med våra malmgruvor räddade oss från ett liknande öde, men knappast från rädslan och osäkerheten.

Allmän värnplikt var någonting annat i slutet av 1930- och i början av 40-talet mot vad det är idag – jag har läst mig till att den årligen omfattade mellan 35 000-40 000 personer och varade i ett år – men med tanke på hur många lumparstories som kom fram mellan blossen, de dåliga förlorarna vid kortspelet och kaffekopparna torde den varat betydligt längre än så.

Från morfar går tanken till de ”äldre-äldre”: de som enligt statistiken har jobbiga odds mot covid-19 där rådande omständigheter förhindrar besök och försvårar sociala kontakter. Framförallt de som lämnats av någon av en eller annan anledning. De som i sin tur är lämnade åt nostalgitidningen Kvällsstunden (morfar var trogen prenumerant), åt teven och lyhörda katter.

De har olikt min generation överlevt världskrig och ransonering, Palme-mord, finanskriser och Tjernobyl. De var med när Sverige under efterkrigstiden gjorde resan genom rekordår och reformer och blev ett föregångsland. De har varit med om undantagstillstånd förut, nu sitter de där de sitter med en muntlig tradition utan publik.

Aldrig har så många med så mycket att berätta kunnat berätta för så få.

När morfar dog avlivades den då gravt överviktiga katten, de hade liksom vuxit ihop. Och det var väl tur för katten som var van vid berättelser av absolut toppklass, en artist är som bekant ingenting utan sin publik – men publiken måste ju ha någon artist att lyssna på.


Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.

Från löpet

Dagens lunch

Dagens lunch

Grattisannonser

Grattisannonser Boka en gratis grattisannons för publicering här på magazin24.se

Minnesannonser

Minnenannonser Välkommen att boka in din minnesannons på magazin24.se
+
-