Tillsammans mot cancer

Oktober – månaden då vi uppmärksammar cancer. De som drabbats, som patienter eller anhöriga. De som fick lämna oss för tidigt och de som överlevde. Det här är min berättelse.

Ur min patientjournal, den 31 augusti 2017:

Patienten upplever situationen surrealistisk. Genomförde triathlon för ett par veckor sedan och känner sig frisk. Han berättar att det känns som att han väntar på att någon ska komma och säga att det blivit ett missförstånd, att det har blivit fel med proverna. 

Patienten är väldigt ledsen.

Undertecknad försöker ge mentalt stöd. Kontaktar överläkaren för samtal med patienten. 

Ibland i livet känns det som att man står bredvid, och betraktar allt från sidan om. Den känslan var påtaglig för mig de där dagarna, strax efter skolstarten 2017, då livet plötsligt förändrades. Från den ena dagen till den andra hade jag fått förstå att jag var sjuk, jättesjuk. Jag frågade sköterskan efter ett anteckningblock, och började skriva:

30 augusti

Jag får blåmärken överallt. Det känns konstigt. Jag måste inte ens slå emot något. Jag har börjat blöda i tandköttet också. Jag spottar blod hela tiden. Och så har jag fått lämna benmärgsprov. Ingen hit! De borrade sig in längst ner på ryggen, i bäckenet. Fick ligga på mage. När doktorn hittat rätt drog han ut benmärg. Det gjorde ont!

31 augusti

Igår var det en omtumlande dag. Jag bad att få läsa provsvaren själv, innan doktorn varit här. Där stod det på ett ställe med små, små bokstäver. ”Förekomst av Auerstavar”. Jag googlade. Indikerar Leukemi stod det. Jag har cancer. Det betyder att jag har cancer.

Jag ringde på knappen och det kom en sköterska som var väldigt snäll. Jag blev ledsen och vi pratade.

Sedan kom överläkaren och han hade fått provsvaren från Uppsala. 

Det var så. Leukemi. Cancer i blodet. Blodcancer.

Över 60.000 människor i Sverige får ett cancerbesked varje år. Varje berättelse är unik och varje upplevelse sin egen. Vi som varit med delar alla upplevelsen av att få det besked som så många fruktar.

Från den stund jag klev in som patient i cancervården har jag bara gott att säga om hur den fungerar. Vilka fantastiska människor jag fick möta såväl på Akademiska sjukhuset i Uppsala som på sjukhusen i Västerås och Köping.

Kunniga kvinnor och män, i olika viktiga vårdyrken, som tillsammans skapade känslan hos mig att vara väl omhändertagen. Särskilt minns jag den första tiden i Uppsala starkt, då cancerbeskedet var nytt och allt i livet kändes overkligt och kaosartat. De hjälpte mig att göra det obegripliga greppbart.

Att vara anhörig till någon som är svårt sjuk är minst lika jobbigt.

Medan jag kämpade mot cancern i min kropp, kämpade min fru Helena sin egen kamp med att få ihop världen utanför, för sig själv och för våra barn. Hon hade en fantastisk hjälp av nära släktingar och de närmsta vännerna. Samtidigt skulle hon, barnen, anhöriga och vänner hantera sin egen oro.

Hur skulle det bli, om det inte gick bra?

Om jag inte skulle överleva?

Först efteråt har jag förstått något av vidden av att vara närmast anhörig. Just då hade jag bara siktet inställt på att överleva.

För min fru, mina barn och alla dem som stod vid min sida är jag mycket, mycket tacksam. Kontakten med jobbet blev också väldigt viktig för mig, att vara rektor kändes så väldigt lång borta.

Mejl från arbetskamrater, elever, gamla elever och andra betydde enormt mycket. Min rektorskollega Gun-Marie pratade tålmodigt skolfrågor med mig i telefon, trots att jag med morfin och kortison i kroppen helt klart inte var mycket att räkna med.

Det hjälpte mig att behålla någon slags känsla av värdighet, när sjukdomen gjorde att jag inte klarade så mycket på egen hand längre.

I mitten av oktober skulle den inledande behandlingen utvärderas av läkarna. Hade den haft någon effekt? Kunde jag gå vidare? Ett nytt benmärgsprov togs och därefter följde några olidliga dagars väntan på svar.

Jag läser ur mitt block igen:

Kl. 15.10 kom doktor Emma in strålande glad med sjuksköterskan Sofie. Hon kom fram till mig i min säng, med båda tummarna upp. Hon berättade att benmärgsprovet visat på REMISSION. Ja! Ja! Första steget är klart. Nästa fas kallas konsolidering. Då kan jag få permissioner. De ska kanske flytta mig med ambulans till Västerås. Jag kan nog få permissioner hem! Nu ska här konsolideras!

Jag hade en lång väg kvar, men det kändes fantastiskt att få ta ett så tydligt steg i rätt riktning.De närmsta månaderna kom att bli en ganska tuff tid, med blodpropp i lungan och i armen och med en akut blodförgiftning med behandling på intensivvårdsavdelning.

Men det gick!

När vintern började gå mot vår kände jag mig en morgon bättre, och förstod jag att nog skulle bli en av dem som får leva.

Cancerforskningen går framåt. För min blodcancer fanns ett nytt behandlingsprogram, med bättre behandlingsresultat än tidigare. För olika cancerformer sker årligen genombrott som gör chanserna till att få fortsätta sitt liv större.

Cancerfonden samlar årligen in stora pengar som går till utvecklingen av nya och förfinade metoder.

Vi kan alla vara med och göra skillnad, så att fler och fler människor får bli överlevare! Stöd Cancerfondens ’Tillsammans mot cancer’!

Det gör du enklast via Swish: 901 95 14

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.