Tråkigt vuxenliv och oansvariga raggarjävlar

Vad innebär det att vara vuxen? På papper är man det efter att ha blivit myndig men jag vågar påstå att ytterst få 18-åringar känner sig vuxna. Efter att ha gått igenom en 18-årskris, 20-årskris, 25-årskris och 30-årskris vågar jag också påstå att jag har analyserat det här med att växa upp och bli vuxen väldigt ingående, kanske till och med överdrivet mycket.

Jag har nyligen sett SVT-dokumentären ”Raggarjävlar” och kan konstatera att med deras mått mätt är jag en tråkig vuxen.

Om jag däremot jämför mig med flertalet vänner som har fostrat ett eller fler barn och äger en villa med allt vad det innebär är jag en oansvarig och ganska naiv 30-åring.

När jag var 18 år och tänkte på framtiden såg jag mig själv i Stockholm, utan barn och med ett roligt jobb. Ganska likt min verklighet idag, bortsett från det faktum att jag med åren har fått inse att Stockholm och jag nog var aldrig menade att vara, eftersom jag blir stressad av bara tanken på Centralstationen i Stockholm och är på tok för snål för de hutlösa hyrorna.

Du kan aldrig fly från dig själv

I dokumentären återkommer de ofta till att de inte vill bli vuxna och tråkiga. Att om man stannar kvar i Köping kommer man att jobba på Volvo som alla andra och skaffa hus och barn inom loppet av tre år. Att bara man tar sig bort från staden så undviker man allt det.

Huvudkaraktären som är från Köping är något på spåren när han säger att 70 procent av alla Köpingsbors öde är att börja jobba på Volvo och aldrig ta sig därifrån. Min första bild av Köping var att alla jobbade på Volvo eller inom hemtjänsten och att alla hade barn. Och det är väldigt många som jobbar på någon av stadens industriföretag och har slagit sig till ro, inget fel med det.

Men att flytta från Köping till en annan småstad innebär på sikt samma insikt, för när man är mellan 20-35 är det vanligt förekommande att man skapar sin egen familj och jobbar på samma arbetsplats som många andra eftersom småstäder sällan erbjuder arbetstillfällen på överdrivet många företag.

Jag förstår grejen med att längta bort, det gör vi alla ibland. Men det är viktigt att göra skillnad på att vilja fly från sin vardag och att vilja fly från sig själv. Och att inte vilja bli vuxen och ta ansvar är att göra både och, vilket inte är en lysande kombination.

Och nu syftar jag inte enbart på raggare som dokumentären handlar om, utan om unga vuxna i allmänhet. Som lever över sina tillgångar, fattar ogenomtänkta beslut, skuldsätter sig och vägrar ta ansvar.

Inte alltid roligt, men väldigt nödvändigt

Att vara vuxen innebär att ta ansvar för sig själv och sin framtid. Det kanske inte är det roligaste som finns, men det gör dig absolut inte till en tråkig människa. Däremot går du en förbannat tråkig framtid tillmötes om du inte tar ansvar, med skulder för livet, en dålig pension och säkert en hel del familjemedlemmar och vänner som är besvikna på dig.

Självklart finns det många som sitter i en taskig sits på grund av sjukdomar och saker man inte kan påverka, men i slutändan så fattar var och en sina egna beslut baserat på den verklighet man lever i.

Mot slutet av dokumentären börjar flera av de medverkande komma till insikt att livet de lever inte är hållbart i längden, vilket är sunt och glädjande att se.

Obligatorisk kurs istället för att gå livets hårda skola

Istället för att gå livets hårda skola anser jag att man borde få lära sig i skolan hur man betalar räkningar, vad som händer om man inte gör det och hur mycket pensionen påverkas av att man lever rövare trots att man varit myndig i flera år.

Det främsta ansvaret ligger självklart på vårdnadshavaren, men tonåringar brukar inte ha föräldrar som sina främsta förebilder, och om det är en obligatorisk kurs redan i högstadiet kanske det förbereder fler för vuxenlivet.

Då kanske det känns mer motiverat att skaffa ett jobb eller en passande utbildning, bygga sig en egen grund att stå på och ta sitt ansvar som en myndig person.

Om man respekterar sig själv och sin omgivning tillräckligt mycket för att ge sig själv de bästa tänkbara förutsättningarna har man kommit en bra bit på vägen. Sedan väljer du helt själv om du gör det i Köping, Stockholm, på en öde ö eller valfri stad, så länge du inte försöker fly från dig själv.

Våga vara jobbig

Och som anhörig eller vän är det bästa man kan göra är att våga ställa krav, så länge du gör det av omtanke är det okej att vara en nagel i ögat under en period.

För i slutändan kommer personen förhoppningsvis tacka dig för att du vågade vara jobbig.

Detta sagt med all respekt, som allas vår Hasse P sa i Tårtgeneralen.