Ur led är tiden – vad ska man tro?

Vilken sommar det har varit! Inte minst framför teven! Först ett fotbolls-EM som bjöd på rolig, offensiv fotboll och en massa spännande matcher. Trots VAR och svensk frånvaro. Därefter OS i Paris med hela MAX-upplevelsen och många svenska framgångar. Många oförglömliga ögonblick och vad vore egentligen OS utan Truls, Duplantis, Sjöström och beachvolley?

Det blev mycket tv på undertecknad, i övrigt är det ju en av de slitnare klichéerna som finns att inleda med ”vilken sommar!”. Men det var en händelserik sommar både på ett personligt plan som ute i stora vida världen.

Jag gillar ju någonstans när saker och ting är som de är. Som de ska vara. En förutsägbarhet som ger trygghet, men både för mig personligen och på ett globalt plan har det i sommar skett saker där saker inte har varit som de brukar eller som de ska. Som de borde.

Lojala läsare(och det är ni väl allesammans antar jag?) känner till att jag skulle tåga ner på kontinenten ty flygrädslan medför att mina transportmedel är begränsade när jag ska ut och resa.

Ner till Köpenhamn (min egen jungfrufärd över Öresundsbron) via Göteborg gick smidigt och smärtfritt och efter dryga timmen på en EM-stinn Hovedbanegården vidare ner mot Hamburg. Bra surr och Carlsberg Hof på tåget, första vagnsgranne var en dansk hipster som skulle på Roskildefestivalen (visste inte att den fanns kvar?) och därefter ett akademiskt pensionärspar från Schweiz som varit och vandrat på Färöarna.

Med tjugo minuter kvar till Hamburg stannar tåget plötsligt. En myndig röst tar ton i högtalarna och med skoltyskan någorlunda intakt behöver jag inte vänta på den engelska översättningen.

Det har skett en incident, vi måste avvakta polisen (polizei!) och kunde förvänta oss att tåget står i två timmar. Min första panikkänsla av ett terrordåd (det är ju fotbolls-EM och allt…) lugnar sig snabbt, en stackare har tragiskt slängt sig framför tåget. I Tyskland ska tågen gå. I Tyskland ska ju allt fungera och säger de två timmar så ska det vara två timmar, ändrar de till tjugo minuter så ska det vara tjugo minuter. Eftersom vi har två timmar – men även en farhåga om att missa vår anslutning till Berlin och vidare söderut – valde vi att bekanta oss och komma ner i varv på en mysig lokal pub tre minuter från tågspåret för att fördriva tiden.

Efter dryga 40 minuter ringer den i sällskapet som håller fortet med vårt bagage uppe i vagnen och meddelar att de två ursprungliga timmarna inte gäller längre, de annonserar 20 minuter till avfärd.

Nere på puben sätter vi väl inte av allt vad vi orkar eftersom vi kunde se tågspåret, så när vi bara någon minut senare ser tåget rulla iväg mot Hamburg – med bara en av fyra i vårt gäng ombord – vet jag knappt var jag ska ta vägen.

Det här är Tyskland! Chocken kom inte direkt, utan vi blev lösningsorienterade och lösningen var Uber med en ung tysk kille med turkisk bakgrund som rökte i bilen och utnyttjade Autobahn till max. Hamburg var en fin stad att passera i kvällsljuset men när vi kom fram till tågstationen hade vi missat vår avgång.

Bland narkomaner på Hamburgs tågstation, en halv natt på ett testosteronpumpat, öldrucket, fotbolls-EM:igt Hauptbahnhof i Berlin och byten i avgångar i gryningen på östtysk är en annan del av berättelsen, vi måste kasta oss vidare i världen.

I de förenta staterna blev ex-presidenten Donald Trump (som förhoppningsvis förblir expresident) utsatt för ett mordförsök som var millimeter från att ta karln av daga och oavsett vad man tycker om Trump som person eller som politiker så kan vi ju inte ha det på det viset.

USA kan inte ha det på det viset. I ett land vars sår efter Kennedymordet för över 60 år sedan inte ens i närheten har läkt: hur kan det komma sig att Secret Service och övriga involverade faktiskt låter en vanlig människa lägga sig på ett hustak i närheten av en högt uppsatt politiker och få iväg ett skott?

Konspirationsteorierna duggade tätt, folk fick avgå till höger och vänster och the land of the free and home of the brave undvek med minsta möjliga marginal det som med god marginal blivit den största globala nyheten sen… ja när då egentligen? Ett attentat på en presidentkandidat i Amerika?

De ska ju vara garanten för världsfred, är det dags att vi ändrar inställning till kompetensen?

Just ja. Resan blev grym, stöket på nervägen till trots. Vi kom fram och hemvägen gav mig en av de bättre läsupplevelserna, men den tänkte jag faktiskt beröra senare under hösten. En cliffhanger alltså! Håll er till tåls!