Vi och dom

”Dom är inte vi för oss
Vi är inte vi för dom
Vi är dom för dom
Dom är dom för oss
Vilket resulterar i att alla blir dom
Och om alla är dom så kan alla vara vi
men inte med varandra”.

Att skriva positivt är en konst i dessa tider. Fast det är inte ”tiderna” det är fel på, utan det är alla tankar vi tänkt som har tagit oss hit. Vårt eget fel alltså, om vi räknar Homo sapiens som en helhet. Mina personliga funderingar är inte vedertagna fakta och landar inte i något drömscenario, men de skulle kunna vara en realitet. Du behöver verkligen inte hålla med mig, för det skulle bara göra att min tes om ”vi och dom” skulle blekna lite.

Uttrycket ”vi och dom” låter inte så tilltalande, särskilt inte som det har framställts på senare tid. Men kan det vara så att ”vi och dom” snarare, i ett historiskt perspektiv, är en förutsättning för överlevnad? Ett tankesätt som ska skydda oss från fara? Våra hjärnor kanske är utformade för att leva i små grupperingar, där vi kan komma överens inom gruppen ”vi” och distansera oss från gruppen ”dom”.

Så vad menar vi egentligen med ”vi” när vi samtidigt ser alla mänskliga konflikter? En del av oss framför positiva tankar om att vi kan vända våra energier och få kärleken och freden att vinna bland människor. En himla fin förhoppning! Uttryck som ofta används är: tankens kraft, allas lika värde, tillsammans är vi starka, det vi fokuserar på växer, solidaritet och så vidare.

Känslomässigt är jag den första att vilja tro på de positiva slagorden, men historien får mig att tveka. Det vill säga, om vi talar om mänskligheten som helhet – ett allomfattande ”vi”. Ett sådant ”vi” skulle kanske kunna bli verklighet om vi drabbades av ett akut yttre hot från aliens eller en kollision med en jätteasteroid.

Alltsedan människorasens uppkomst har det funnits konflikter, krig och våldsamheter. Dessa har, vad jag vet, på det stora hela aldrig avtagit. Orsaken är egoism, överlevnad och makt. Som art har vi alltså inte lyckats få godheten att segra under den förflutna tiden. Varför har vi inte lyckats? Vi verkar drivas av djuriska krafter och ett gudomligt tänkande – vi slits mellan instinkt och förstånd.

Nu, i modern tid, har våra tankar lett oss till en alltmer eskalerande polarisering. Det gäller både globalt och i det lilla sammanhanget. De flesta av oss bidrar till polariseringen, även om vi inte alltid inser det. Ett futtigt exempel är när någon skriver en åsikt på Facebook och sedan inte står ut med kommentarer av motsatt åsikt. Ibland händer det då att åsiktsmotståndaren tas bort som ”vän” eller att inlägget raderas. Detta trots att åsiktsmotståndaren skriver i en resonerande och hygglig ton.

I sådana fall är syftet inte att föra dialog, utan snarare att göra en konstaterande utfästelse som måste åtföljas av applåder, gillanden och likasinnade. Ett sådant agerande spär på polariseringen och bekräftar ”vi och dom”-tänkandet.

Det talas ju ofta om att vi ska inkludera nuförtiden. En fin och human tanke, så klart. Men vi visar ideligen att vi har svårare för inkludering än för exkludering. Det är ju infernaliskt svårt att inkludera människor som man inte vill ha att göra med, som är åsikts- och värderingsmässigt tvärtemot en själv. Därför fryser vi ofta ut dem. Exkluderingstrenden, cancel culture, sprider sig allt snabbare, både i Sverige och globalt.

Det gör att debatten riskerar att stanna av och att människor inte kan argumentera i linje med sina egna värderingar utan att bli påhoppade eller nonchalerade. Vi landar då i någon form av rädslo- och tystnadskultur och får följaktligen ännu svårare att komma med konstruktiva lösningar.

Men finns det någon sannolik möjlighet till bredare samförstånd? Jag tror att det i någon liten mån är möjligt. Internet och globalisering gör att människor från olika kulturer interagerar mer än någonsin, vilket skulle kunna minska fördomar och öka förståelsen. Pandemin gjorde att vi samarbetade mer, även om det fanns olika nationella föreskrifter och idéer. Däremot verkar inte klimatkrisen få oss att samverka på ett sätt som eventuellt skulle kunna stoppa den, trots att den är ett gemensamt hot.

Att försöka hitta någon sorts medelväg där alla nöjer sig med att vara lagom verkar inte ligga i vår genetik. För att kunna åstadkomma ett ”lagom” skulle en frivillig utjämning behöva komma till stånd. Det skulle kräva att vi alla var någorlunda likställda vad gäller rikedom, makt, värderingar, naturtillgångar, humanitet, moral, religion, fallenhet och kultur. Det förefaller vara en omöjlighet. Särskilt eftersom all utveckling beror på olikheter och skillnader. Ibland är det bättre att förstå och acceptera skillnader än att alltid försöka radera dem.

Fullständig global eller lokal konsensus är således mer en utopi än en realistisk framtid – åtminstone inom överskådlig tid.

”Vi” kan inte bättre – än så länge.